IDAHOT – om rätten att välja (bort) Hello Kitty

Idag är det inte bara Norges nationaldag, utan IDAHOT: International Day Against Homophobia And Transphobia. Det var just den här dagen för tjugo år sedan som WHO tog bort Homosexualitet från diagnosmanualen ICD-10. Därmed blev bögar och flator friskförklarade av FN. Transpersoner är fortfarande sjuka, däremot. I Sverige räknas numera bara transsexuella som sjuka, eftersom vi behöver en diagnos för att få behandling, men enligt WHO är även transvestism, könsidentitetsstörning hos barn, fetischism och fetischistisk transvestism störningar som kategoriseras under “Disorders of adult personality and behaviour”.

Hursomhelst så är det alltså en viktig dag. Jag läser dagen till ära om könsroller i skolan, där ett barn säger “Jag har aldrig sett en kille i Hello Kitty-tröja” och slår huvudet på spiken. En person som uppfattas som tjej har ett större handlingsutrymme när det gäller till exempel sitt utseende, jämfört med killar. En person som uppfattas som kille har ett större handlingsutrymme när det gäller till exempel att inte bli bedömd utifrån sitt utseende.

[picapp align=”none” wrap=”false” link=”term=hello+kitty&iid=1839325″ src=”8/e/2/e/Hello_Kitty_Items_75c8.jpg?adImageId=12887130&imageId=1839325″ width=”500″ height=”317″ /]
Hello Kitty – för barn, eller bara för vissa barn?

Vad har detta med homofobi och transfobi att göra? Allt. Allt är möjligt, men allt hänger på att folk slåss för det de tror på.

Det har gått 20 år sedan homosexualitet blev friskförklarat av FN, och här sitter vi idag med könsneutrala äktenskap och adoptionslagar. Ändå får en transsexuell person vare sig skaffa barn* eller vara gift för att få igenom sin juridiska könskorrigering. DO har samlat några exempel på diskriminering av transpersoner: En person som ville gifta sig borgerligt ville bli tilltalad som hen, men blev nekad. En annan person blev trakasserad av lärare och elever för att han som kille bar smink i skolan. En tredje person blev inte serverad på en bar för att hen var transvestit.

En pojke i Hello Kitty-tröja är inte nödvändigtvis transperson. Om han däremot blir mobbad för att han har den tröjan, så är det transfobi. Man måste inte vara transperson för att bli utsatt för transfobi, lika lite som man måste vara homosexuell för att bli utsatt för homofob diskriminering. Ens könsidentitet, ens transidentitet eller ens sexuella läggning är inget som står skrivet i pannan. Allt handlar om hur man uppfattas för stunden.

Barn ska ha rätt att ha Hello Kitty-tröjor om de vill, och slippa ifall de inte vill – oavsett vad folk i omgivningen eller de själva uppfattar att de har för kön. Det är precis så enkelt. Transfobi och homofobi rör alla människor. Allt är möjligt, men allt hänger på att folk slåss för det de tror på.

*) Man får skaffa barn innan man söker vård, men som lagen ser ut idag är det omöjligt att bli biologisk förälder på laglig väg efter att man har gått på hormoner ett tag.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,, , , , , , , , , , , ,

This entry was posted in Barn och genus, Genus, Genusforskning, HBTQ, HBTQ-historia, HBTQ-juridik, Könsneutrala äktenskap, Könstillhörighetslagen, Kultur och media, Politik, Psykiatri, Sexism, Språk, Trans* i media and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

25 Responses to IDAHOT – om rätten att välja (bort) Hello Kitty

  1. plastbaronen says:

    <3 Hello Kitty!

    Jo det krävs ju en del att som kille komma ut som Hello Kitty-fan. Själv sitter jag mestadels i garderoben ifråga om det 😛

  2. Houdini says:

    Grym post. Hade ingen koll på att det var idag. Verkar inte vara så många arrangemang på gång.

  3. Pingback: International Day Against Homophobia and Transphobia – normalitet och verklighetens folk « Intersektionell Solidaritet, frihetlig socialism och feminism

  4. Daniel says:

    Ibland ,,, väldigt ofta skriver du direkt strålande:

    “En person som uppfattas som tjej har ett större handlingsutrymme när det gäller till exempel sitt utseende, jämfört med killar. En person som uppfattas som kille har ett större handlingsutrymme när det gäller till exempel att inte bli bedömd utifrån sitt utseende.”

  5. yevonde says:

    Jag önskar att Hello Kitty gått i graven och blivit omodern när mitt eventuella flickabarn blivit stor nog att ha en egen klädviljan, hatar HK. Nancy Drew? Kommer faktiskt inte ihåg eventuella könstilldelningar i böckerna. Hon fångade ju bovar iaf 🙂

    • Jo, Kitty var grym. Jag borde läsa om de böckerna, de få jag har. De flesta var min systers. Fast risken är såklart att jag tappar respekten för henne nu. Jag menar, redan när jag var 10 blev jag upprörd över dåliga översättningar och själlöst språk. Vad skulle jag inte kunna hitta för fel idag?

  6. Ylva says:

    Fast jag tycker jag ser att allt fler killar kan välja frisyr själva, lågt eller kort. Jag har, som det ser ut idag, ganska många långhåriga killar i min bekantskapskrets. Jag ser det som ett positivt steg i rätt riktning.

    • Ah, ja. Men långhåriga killar är ändå ofta begränsade till vissa frisyrer, tex. den typiska hårdrocksfrisyren. Killar brukar inte ha lugg eller permanentad page.

      • Ylva says:

        Ja, nej det är inte helt fritt än men jag kan ändå se några olika varianter. Tyvärr verkar de flesta killar jag träffat vara ganska ointresserade av sitt hår och därför är det svårt om den trista frisyren är ett aktivt val eller “det bara blev så för jag orkade inte går till frisören på fem år”.

  7. Trots allt så tror jag friheten för pojkar är lite större idag än när jag var liten t ex… Jag tänkte på det när jag var hemma hos mina små-svågrar. Det är en helt vanlig familj, det är inte som att dom utmärker sej genom nån speciell feministisk/queer medvetenhet eller så. Småkillarna är väl ganska “grabbiga” på många sätt, men en av dom hade en lång period då han älskade rosa och bara målade regnbågar, en annan sprang runt med ett vagt antropomorfiskt gosedjur en gång och vaggade det och sa att det var hans lilla bebis. Och det är liksom ingen big deal, eller ingen deal öht.
    Kan ta andra exempel… en familj som har sommarstuga i närheten av min syster och hennes mans sommarstuga. Dom har en liten son som vill ha långt hår och nagellack för han tycker det är fint. Det är heller ingen som tyckt varit nåt speciellt.
    Eller DN:s serie om pappor nyligen… en av dom intervjuade papporna kommenterade att en av hans söner lekte med my little pony: “Ja det där har ju ändrats sen när jag var liten. Jag ville också ha såna där fina färgglada leksaker, men man fick ju inte riktigt önska sej sånt som kille”.
    Så även om det är en lång bit kvar så tror jag ändå det har hänt en del. Sen spelar det ju roll i vilka kretsar man rör sej såklart… det är säkert friare i Stockholm än ute i bushen t ex, finns nog många variabler. Men det är ändå intressant att familjer som inte är speciellt “queera” eller utmärker sej genom att vara jättemedvetna om kön osv ändå kan ha ganska avslappnad inställning till lite “flickigheter” hos sina söner nu för tiden.

    • Ja, jag tror absolut att det har förändrats, och att det är mycket en åldersfråga också. Om man är 80-talist så tror jag att man oftare har en annan inställning än de som är lite äldre. Sedan är det nog väldigt olika från familj till familj, och det är såklart inte bara familjen som påverkar. Jag vet inte hur många gånger jag läst om föräldrar som inte vill att deras son ska få gå till dagis i klänning, för de är rädda att han ska bli retad.

  8. Anna says:

    Bra skrivet!
    _Kanske_ är det skillnad på er 80-talister? Själv trodde jag (i min enfald) att vi 70-talister (jag är själv inte det, född året före; 1969) var annorlunda. Vi växte ju upp i “velourpappans” tid. Min bror gick med spetsstrumpbyxor till lekis när han var 5 år och att det inte stoppades i hemmet hos oss och att det DESSUTOM bemöttes med “åå, vad fiina” av alla andra 5-6-åriga pojkar; det trodde jag betydde något. Det här var alltså kring 1975.

    Och så blir jag nedslagen i skorna när jag ser mig omkring. Föräldrar som är YNGRE än mig klär sina pojkar i blåttgråttbruntsvartgrönt… m ö j l i g e n rött. Rosa och lila är förbjudna färger för de flesta. Som du skrev: hur ofta ser man en liten kille i Hello Kitty-tröja? Och det finns väl rätt många barn idag som har just 80-talistföräldrar?

    En 80-talistpappa sa till sin lilla son att han inte skulle leka med leksaksspisen hemma hos familjen med flickor som han hälsade på (mannen är dessutom utbildad KOCK själv!!). En mamma (född på senare delen av 70talet) har talat om för mig att hon ska sälja alla “bäbisbilar” som sonen äger, den lilla spädbarnsflickan “kommer ju ändå aldrig att leka med dem”. Vår lilla pojks dagmamma kommenterade sonens egna val av ballong “en jåsa” med “Vill du verkligen ha en ROSA?”. Sen fick han i och för sig sin rosa ballong. Min sambo var med och sa “ja? Han tycker om rosa!”.

    Nu bor ju jag i liten småstad/bruksort. Det har säkert en del med saken att göra….

    Usch, vad bitter jag känner mig….. 😉

    • Huva! Jag vet inte, det är möjligt att det är stor skillnad mellan olika orter. Fast jag bor också i en liten bruksort. Å andra sidan är det inte här jag känner barnfamiljer…

      • Anna says:

        Ja, du bor ju “nästgårds” nästan. 🙂 Jag bor 1,5 timmes bilresa från dig, i norra Västmanland. Har en barnfamilj i släkten vi hälsar på utanför Sandviken med jämna mellanrum! 🙂 De tillhör dock inte kategorierna jag talar om ovan, där finns en medvetenhet om normer och genus. Det är väl säkerligen många faktorer som inverkar tänker jag; utbildningsnivå, social bakgrund/tillhörighet mm mm.

        (Ibland kan jag nästan önska att hon med “bebisbilarna” får konfrontationen med barnen någon gång i framtiden; att barnen inte känner sig bekväma i normen och gör revolt! Om vi säger som såhär: det är lätt att “hata” homosexuella, invandrare, transpersoner eller vad det må vara när/om det inte är någon du faktiskt älskar som visar sig vara det. Är hatet tillräckligt starkt så blir det väldigt synd om den homosexuelle (osv) sonen/dottern, men är kärleken större så förändrar föräldern sin normföreställning. Kanske (för) sakta och kanske med visst motstånd, men ändock…)

        • Ja, så tänker jag också. Jag önskar ingen transperson att växa upp med såna föräldrar, samtidigt som jag ibland kan önska att såna föräldrar får veta att deras barn är transpersoner…

    • Reb says:

      Avlyssnat i varuhuset idag:

      Barn i sulky pekar på något på det ställ med kepsar, solhattar etc som mamman tittar på och ropar glatt: Den!!
      Mamman (antar jag, eller i alla fall vuxen kvinna i föräldraroll): Den här? Nej, det funkar inte förstår du. Den är bara för killar.

      Ibland är det väldigt svårt att inte lägga sig i andras föräldraskap…

      • NGgjnfgnodgodn – Det är min spontana reaktion. Undrar om samma person är en sån som brukar hävda att alla flickor har en rosa gen som får dem att älska Barbie och hata bilbanor?

  9. Reb says:

    Antagligen, ja. Efter år av noggrann indoktrinering blir barnen helt “spontant” genuskorrekta. Måste vara generna…

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *