Tillgänglighet är mer än ramper

Igår satt Dennis och jag på biblioteket hela eftermiddagen. Han sorterade filer i sin nya dator, och jag pluggade. Ganska ineffektivt, visserligen, eftersom vi pratade mycket. Bland annat diskuterade vi det här med barn och ljudnivån på biblioteket. Dennis bloggade ett inlägg om det, och sa att nu lär han få skit igen från föräldrar som vill “försvara” sina barn. Folk verkar utgå ifrån att om man har svårt för ljud så hatar man barn.

Jag påpekade att det stora problemet som jag ser det är att lokaler där man störs av barn ofta är dåligt byggda. Till exempel skulle det vara en bra idé att ha en barnavdelning som är mer avskärmad, så att de ljuden inte sprids så lätt över resten av biblioteket. Skräckexemplet är egentligen Stadsbiblioteket i Falun, där det inte finns några rum alls att dra sig undan till, utan allt är i en enda stor hall med ett gigantiskt trapphus i mitten. Det är vad jag skulle kalla dålig tillgänglighet, sa jag. Dennis höll med.

Jag har märkt att när folk säger “tillgänglighet” så tänker de oftast på möjligheten att ta sig fram med rullstol: Dörröppnare, ramper, hissar, tillräckligt stora toalettbås och så vidare. Det är såklart bra, men det räcker inte. Idag läser jag om en undersökning som visar att socialkontor och vårdcentraler är dåliga på tillgänglighet, eftersom man inte har tänkt på att det kan finnas andra behov.

Hälften av alla socialkontor har ingen kontrastmarkering vid entrén, som gör det enklare för synskadade att orientera sig. Nio av tio receptioner saknar hörslinga, och lika få har informationsmaterial på punktskrift, teckenspråk eller inläst på kassett eller i Daisy-format. Två av tre socialkontor har inte rutiner för att ta in teckentolkar vid behov, och bara var tionde har rutiner för att förlänga besökstiden för personer med kommunikationssvårigheter. Ungefär lika illa är det på vårdcentralerna. Nermina Selman, intressepolitisk ombudsman för Synskadades riksförbund, säger till Fria tidningen:

“När man säger handikappad i vardagsspråket betyder det ofta att man har fysiska begränsningar, men det borde också inkludera till exempel synskadade och hörselskadade. Det är jättebra att man har tänkt på någon grupp – det ska inte bara göras för synskadade – men man borde tänka på alla och inte glömma en del grupper.”

Tillgänglighet för personer med neuropsykiatriska funktionshinder borde också räknas in. Visserligen finns det stora skillnader mellan olika individers behov, men det finns vissa saker som många skulle ha nytta av:

  • En tillgänglig hemsida med utförlig och uppdaterad information.
  • Skriftlig lättläst information eller i Daisy-format.
  • Möjligheter att ta kontakt och kommunicera via mail som alternativ till telefon.
  • Tydliga instruktioner, till exempel skyltar och kartor och anslag som förklarar skillnader: I det här rummet ska man vara tyst. Här får man inte äta, men det finns ett annat rum där det är tillåtet. Kassapersonalen kan inte boka tider. Ta en kölapp och vänta här om du ska ta blodprov, annars går du direkt till väntrummet.
  • En fysisk miljö med bra ljuddämpning, tydliga färgmarkörer och så få störande saker som möjligt.
  • Fysiska avskärmningar och ett tyst rum, som verkligen är tyst, att dra sig undan till.
  • Ingen bakgrundsmusik. För en del underlättar det, men för andra blir det svårare då. Om man vill lyssna på musik får man göra det själv.
  • Inga bildskärmar med rörliga bilder. Om det till exempel finns en tv i väntrummet så ska man åtminstone kunna sätta sig så att man inte ser skärmen.
  • Inga starka rengöringsmedel, parfymer etc.
  • En bra ventilation – men med ett så tyst fläktsystem som möjligt.
  • Så få lysrör som möjligt. Om man måste använda dem ska de vara avskärmade så att blinkandet (som de flesta neurotyper inte ser men som många bokstavsmänniskor har stora problem med) inte stör onödigt mycket.
  • Inga regler om att man inte får ha keps eller hatt på sig inomhus. Det kan vara avgörande för hur man klarar av att sortera intrycken.
  • Sist men absolut inte minst: Kompetent personal.

Att information finns i Daisy-format (som talbok) bygger såklart på att man kan få Daisyspelare som hjälpmedel. Här i Gävleborg kan man inte det längre, oavsett om man har till exempel dyslexi eller synskada. Daisyspelare räknas nämligen inte som hjälpmedel enligt landstinget.

Det mesta på listan är sånt som de flesta människor drar nytta av. Alla människor som använder nätet för att söka information har glädje av en fungerande hemsida, men för en person som har svårt att ta reda på information på något annat sätt och kanske har svårt att räkna ut sånt som andra tar för givet kan det vara avgörande.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

This entry was posted in Funkis, Funkispolitik, Internet, NPF, NPF i media, NPF-forskning, NPF-vård, Politik and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

43 Responses to Tillgänglighet är mer än ramper

  1. Reb says:

    Håller helt med. Om allt. När (eller om, är det väl dessvärre) folk tänker tillgänglighet så tänker de ofta just på fysisk framkomlighet, och bara på det. Det är EN viktig aspekt, men det är inte hela frågan. Sen tycker jag också att det är en aning absurt att göra diskriminering på grund av handikapp olagligt, men göra det fullt lagligt att bedriva offentlig verksamhet som inte är tillgänglig på lika villkor för funktionshindrade…

    När det gäller bibliotek, som är lite av en hjärtefråga för mig, så irriterar det mig enormt att man numera absolut inte får kräva hänsyn av någon, för det är “fult” och “bakåtsträvande” och “vi ska väl inte vara som den där stereotypa bibliotekarien som är en sur tant som säger schh”, ofta kombinerat med ett (otroligt naivt) “vi vill ju vara VÄLKOMNANDE för besökarna”. Vad man inte förstår är ju att man därigenom låter den starkes lag gälla, och blir ytterst OVÄLKOMNANDE för en stor del av sina besökare.

    Var på anställningsintervju på ett direkt mardrömsexempel på skolbibliotek en gång, där det framhölls att det var viktigt att ALDRIG, absolut ALDRIG, säga ifrån till eleverna oavsett om de slogs, vrålade och välte hyllor, och oavsett om de gjorde det samtidigt som någon annan försökte använda biblioteket som just bibliotek. För man ville ha en tillåtande attityd (Jag undrade i mitt stilla sinne om rektorn ansåg att samma “tillåtande attityd” skulle gälla i klassrummen…). Det blir en tillåtande attityd som gör att allt får ske på några få, högröstades, villkor. hade jag själv varit elev där hade den policyn varit både knäckande och haft negativ inverkan på min skolgång; Under min skoltid var biblioteket den enda räddningen undan allt stök och stim som jag hade svårt att stå ut med.

    Fast de satte lite ribban när de redan någon minut in på anställningsintervjun började prata om hur besvärligt det var att det inte längre var bara svenska barn på skolan (“förr var det här en väldigt idyllisk arbetsplats, men nu har vi ju dessvärre fått in flyktingbarn också”). Tror inte det där med demokratiska värderingar var något de praktiserade alltför ofta… Tack och lov fick jag inte jobbet!

    • Urk, det låter inte som någon vidare trevlig plats alls 🙁

      Det är märkligt det där med bemötandet av barn. En del är såna “man ska inte säga åt barnen” samtidigt som de egentligen utgår ifrån att om något händer så är det automatiskt barnens fel. En bok som rasar i golvet beror alltid på att något barn har lagt ifrån sig den slarvigt, en dricksvattenbehållare som är trasig och läcker på heltäckningsmattan (ok, det var i England) beror på att ungen som skulle dricka gjorde det med flit, osv. Då får barnen skulden men eftersom “anklagelsen” är tyst så får de inte heller chansen att rentvå sig.

  2. Siska says:

    I dag är bibliotek ett av ytterst få exempel på icke-kommersiella platser där vem som helst får vara, hur länge som helst. Det medför att massor med människor måste samsas trots olika viljor, olika tankar om vad bibliotek är, olika tankar om vad en acceptabel ljudnivå är osv. I den bästa av världar skulle samhället och politikerna inse detta och ge pengar till bibliotek för att ha rum både för de som vill ha det tyst och de som inte vill ha det. När det gäller barn är det nämligen nästintill omöjligt att få dem att vara tysta i grupp. De menar inget illa, blir ofta tysta när någon ber dom dämpa sig men börjar snabbt prata igen, med allt högre ljudnivå. Alternativet är att slänga ut dem.

    På biblioteket där jag jobbar har vi massor med barn, många bor i familjer som är ytterst trångbodda, många har inte Internet eller dator hemma, många har inte möjlighet att vara med sina kompisar hemma hos någon. Biblioteket blir det naturliga vardagsrummet. Det leder till att en del vuxna klagar. Men, det här bör ses ur ett större perspektiv, vad beror det på att det är såhär på så väldigt många bibliotek? Vad ska vi göra åt att barnen stör och låter? Vad ska vi göra åt att barn inte har någonstans att vara? Jag tror inte att den höga ljudnivån handlar om bibliotekarier som tycker att det är ”fult” och ”bakåtsträvande” att hyssja (för min del hyssjar, pratar, diskuterar och förklarar jag för barn varje dag, vi ringer deras föräldrar, vi pratar med deras skolor, vi ber fritidsgården komma hit) utan på att vi ser de här barnens behov. De har helt enkelt ingenstans att vara och biblioteket är även till för dem.

    Prata med ditt bibliotek om hur du upplever situationen, maila, skriv brev, hör av dig till politikerna. Biblioteken behöver pengar för att skapa tysta rum, barn behöver platser att vara på. Få är så medvetna om detta som bibliotekarier.

    Och tveka inte när det gäller att säga till barnen, enligt min erfarenhet lyssnar de i majoriteten av fallen, det gäller bara att behandla dem som medmänniskor. Detsamma gäller oss bibliotekarier.

    • Jo, absolut. Jag utgår just ifrån att bibliotek är otroligt viktiga platser, och att det självklart ska få vara barn där. Men det satsas alldeles för lite på bibliotek, och på fritidsgårdar osv, och det är nog mycket därför som det är såhär. Även bibliotek är trångbodda, tycker jag det verkar som.

      Där jag växte upp (länsbibblan i Östersund) var barnavdelningen i ett särskilt rum, ganska nära ingången. Det gjorde att det blev en mycket lägre ljudnivå i resten av huset, och dessutom fanns det gott om undanskymda platser att dra sig undan till.

      Nu handlar det här egentligen inte bara om bibliotek utan om många olika platser som är dåligt utformade. Jag tycker inte att det är barnen som är det stora problemet, utan att de som planerar tex. ny- och ombyggnad inte verkar tänka så långt på praktisk tillgänglighet. Det är definitivt inte bibliotekariernas fel och det är sällan något som går att lösa på ett kick.

    • Reb says:

      Tyvärr är det min erfarenhet (är också bibliotekarie), att många i “branchen”, och då i synnerhet äldre bibliotekarier, är livrädda för den där stämpeln av “glädjedödande tant i kofta”, och att det också inverkar på hur man ställer sig till att be om visad hänsyn. Hade en chef en gång som satte en ära i att den gamla tidens tysta bibliotek minsann var passerad historia på hennes bibliotek, med lappar uppsatta om att “På detta bibliotek gäller INTE tystnad” o.s.v. Tack vare en bra blandning av användare (stor åldersspridning, från dagisbarn till pensionärer), och ansvarstagande lärare (biblioteket var ett kommundelsbibliotek/filialbibliotek men låg i en skola) blev ljudnivån endast sällan direkt outhärdlig, men den där ängsligheten inför “koftspöket” irriterade mig ändå.

      Men problemet är absolut i många fall även lokalerna. Och jag tror definitivt inte att bibliotekarier har initierat utvecklingen bort från det tysta biblioteket, man har bara varit lite för snabb att anpassa sig. Och som jag ser det är det bristande respekt för det egna yrket som alltför ofta ligger bakom. Man tar helt enkelt inte biblioteket på tillräckligt stort allvar för att våga kräva att det får fungera som bibliotek. Samma sak gäller givetvis även de beslutsfattare som påverkar villkoren än mer (fast i deras fall är det andras yrkesområden de inte respekterar).

      Jag gillar också bilden av biblioteket som samhällets vardagsrum, men det är ju då ett gemensamt vardagsrum, och inte det egna vardagsrummet i den singelboendes egna lägenhet. Och i vårt vardagsrum, hemma, där vi endast är två som ska samsas, lyssnar vi t.ex. inte på hög musik utan hörlurar om den andre försöker läsa. Samma hänsyn tycker jag kan gälla även i samhällets vardagsrum, där vi är så många fler som ska samsas.

      • Reb says:

        Tillägg: Bristande respekt för biblioteket som bibliotek visade ju exempelvis också rektorn (och övriga skolledningen) som jag nämnde i min kommentar ovan, som krävde att biblioteket skulle få användas som slagsmålsplats, skriktävlingslokal och fotbollsplan samtidigt – oavsett om någon annan stackars elev just då försökte använda referenslitteratur, eller dator, eller läsplatser, för skolarbete*. Jag menar, jag betvivlar ju starkt att de ansåg att den toleransen skulle gälla i klassrummen, och att då vilja förbjuda motsvarande krav på hänsyn till lokalens funktion i utbildningen just för biblioteket, visar ju på att man inte precis respekterar biblioteket som en del i utbildningen, utan ser det som en slags uppehållsrum.

        Som bibliotekarie gör man då, anser jag, både biblioteket och sin egen yrkeskår, en otjänst om man glatt accepterar den inställningen till biblioteket från beslutsfattare (i det här fallet skolledning). Utan att man för den skull kan hållas ansvarig för att beslutsfattare har och visar den attityden från början, om du förstår distinktionen?

        *= den linje jag föreslog var inte tystnad alltid, utan att hur mycket stök som kunde accepteras fick bero på om biblioteket just då användes som arbetsplats av någon elev /några elever eller inte. Att OM någon använde skolbiblioteket för skolarbete måste det vara överordnat andras önskan att använda det som brottningsarena. Med tanke på att det på en skola finns både korridorer och skolgård att springa och härja på istället tyckte jag inte själv att det var en helt orimlig inställning…

        • Jag förstår din poäng. Det är klart att man ska kunna tex. prata på biblioteket. Men att det skulle finnas någon ängslan inför att vara “sur bibliotekarie” visste jag inte.

      • Siska says:

        Jag har under de år jag arbetat på bibliotek och på de 10 bibliotek jag har arbetat på (haft många vikariat) aldrig träffat varken chef eller kollegor som varit på det sätt du beskriver. Mina kollegor, både tanter och gubbar, har inget problem med att säga till.

        Jag hoppas att det du råkat ut för är ett otrevligt undantag.

  3. Kaia says:

    Håller med, som vanligt. Blir enormt stressad av starka ljud och ljus och snabba rörelser. Och så vidare. Att gå till vårdcentralen är något av det värsta jag vet, av exakt denna orsak. Andra platser också, såklart, men de är ändå värst.

  4. MiaM says:

    En typisk klassisk otillgänglighet är väl att det är jättevanligt att folk med asperger inte tas på allvar när de söker vård för symptom som läkaren inte lätt själv ser (d.v.s. ungefär allt utom direkt synliga sår eller liknande)… 🙁

    • Ja, det har jag också märkt. Jag undrar till hur stor del det beror på att läkaren vet/förstår att man inte fungerar som alla andra (dvs: De tänker att det är psykiskt/de ger upp eftersom de inte tycker att man kan beskriva symtomen “rätt”) och till hur stor del det är för att de inte fattar att man inte fungerar som alla andra (dvs. att de förväntar sig att man ska kunna leverera vissa kodord som får dem att ställa rätt diagnos, och att man ska kunna visa med sitt kroppsspråk hur påverkad man är av tex. smärta eller andningssvårigheter utan att fördenskull avfärdas som – just det: Psykiskt sjuk)?

      • MiaM says:

        Jag gissar på att det till stor del beror på att läkaren inte fattar att man inte funkar som andra, eftersom jag själv råkat ut för det innan jag själv ens hade “diagnos” på att jag inte funkar som andra…

        • Fast det behöver inte ha med det att göra. En del personer läser en ju som “avvikande” och tänker “jaja, det är psykiskt” utan att egentligen fundera över eller prata om diagnoser.

          • MiaM says:

            Sant!

            Det kanske funkar bättre om läkaren känner till vad man har för diagnos, åtminstone om man verkligen basunerar ut det där att det är vanligt att man blir feltolkad kring ett faktiskt existerande medicinskt problem…?

          • Ja, det tror jag. Jag tror att det är bra att berätta sånt för vårdgivare. Öht så tror jag att det är bättre att säga “jag fungerar såhär” än att säga “jag har Asperger”. Sedan kan man förstås nämna det med, men de flesta vet ju inte vad som är viktigt att tänka på då.

  5. drK says:

    Säger man handikapp/funktionsnedsättning så tänker folk automatiskt rullstol, precis på samma sätt som folk tänker bög när man säger HBT…

  6. MarySaintMary says:

    Det är helt otroligt hur dålig koll sjukvården i allmänhet har på vad som gäller för teckenspråkstolkning. Många vet inte att det är gratis och kan därför försöka “komma överens” med den döva om att inte använda tolk “FÖR VI KOMMUNICERAR JU SÅ BRA ÄNDÅ DU OCH JAG!” (gärna med väldigt hög röst).

    • Det är helt otroligt. Av någon anledning tycker jag att man borde kunna ställa extra höga krav på just vården att ha fungerande rutiner och kunskap. Å andra sidan har jag slutat bli förvånad för länge sedan…

  7. Reb says:

    När de upptäckte att min mormor hade cancer ville inte läkaren berätta det för henne själv, för han tyckte det var så “jobbigt att prata med döva människor”, så han berättade för hennes barn istället och sa att de skulle berätta för henne…

    • WTF?! Hoppas han blev anmäld och prickad för det. Helt absurt att någon kan få för sig att det är en bra idé att göra så…

    • MarySaintMary says:

      ??!!??!! Det är helt sanslöst. Sjukvården har ju dessutom skyldighet att beställa tolk, om nu din mormor inte hade gjort det själv. Har hört om döva som har livsavgörande besked genom papper och penna också (dvs, inte på sitt eget modersmål) för att läkaren tyckte det var enklare än att vänta på tolken.

      • Det beror antagligen på att läkarna är dels okunniga (de tror verkligen att det är bättre att kommunicera “direkt” än att göra det på rätt språk. Skulle inte förvåna mig om de har samma inställning när det gäller andra språk också) och dels stressade och vill ha det sagt så snart som möjligt. Det borde verkligen finnas tydliga regler, som alla som jobbar i vården ska känna till.

        • Reb says:

          Mormor kunde läsa läppar (hon blev inte döv förrän hon var omkring 30), men det krävde ju i så fall att läkaren tittade på henne när han pratade och artikulerade tydligt, och det var det han tyckte var för jobbigt…

          Det är väl som skämtet säger: “The difference between a doctor and God? It’s that God doesn’t have a doctor’s complex”…

          • Jo, det låter så. Men jag tror dessutom att läkaren tyckte att det var ett jobbigt besked överhuvudtaget att leverera, och hellre la över det på någon annan. Väldigt fegt.

  8. pärlbesatt says:

    Trollhare for president!

  9. Pingback: De svenska årstiderna är bipolära « trollhare

  10. River says:

    Hi!
    Google translated helped me out with reading your blog 🙂 I live in Uppsala but my Swedish isn’t so great yet. I’m sorry if my comment is a duplicate of something already mentioned because I haven’t translated the comment section.

    Great post! I really liked how you brought up this topic.

    I’m surprised you didn’t mention transgender accessibility. A new campus fitness center was built in Uppsala and I went in to ask if it was accessible to transgender people. The employee didn’t know what I meant so I explained about transgender people and asked if their locker rooms could accommodate trans folks. I had to do more explaining. Finally I had to use myself as an example: “I would like to know that you would support me in whichever locker room I choose to use.” Then things got very uncomfortable. She said “You should use the men’s so as not to scare the ladies.” To which my reply was “Yes, but I’m legally female still and I have breasts and no penis.” Then she just kind of stared at me and finally said “All the showers are individual and have locking doors.”

    I find this interesting because while I prefer the men’s rooms and am grateful that the showers are individual– legally speaking, I’m ONLY allowed to use the women’s and they have to respect that in some way since I look male only as long as I have my clothes on.

    • Well, I already wrote a blog post about transgender accessibility 🙂
      http://trollhare.wordpress.com/2009/07/11/mitt-kon-ar-ditt-handikapp/

      But I like your conclusion. I don’t visit gyms, but I used to go swimming. I used the womens locker room since it was before I started taking testosterone, so I didn’t pass as male at all. But now I don’t know which room I should choose. If I would feel like doing it today I would have to ask like you did, and since I know the locker rooms at the swimming hall are wide open and the shower rooms are built so that you can’t hide yourself, I know I would make people uncomfortable in either way.

    • Reb says:

      Locker rooms are a real pest aren’t they… They are the reason I haven’t been swimming in a public swimmingpool (at least an indoor one, where you’d have to use a locker room), since my early teenage years.

      But, it’s great that you are bringing up this issue at the fitness center, to most cispeople this is not something they have ever thought about. At all. And it usually takes a bit of explaining before they understand the problem. You are doing important work that will make it easier for transgender people on Uppsala campus who come after you. Yay to you for that!

      Then again, locker rooms are usually not an issue at public funded and governmental agency (myndigheter) places like the ones mentioned in this post. Public bathrooms may be an issue, but you can usually find ones that are not gender specific. And, of course, usually it only takes that you pass (as male or female) with your clothes on for it to be possible to use even the gender specific ones (in the men’s room some may wonder why you don’t use the urinal, but then, men do number 2 sometimes too, and some do sit to pee, so I find that to be less of a problem usually). An issue of transgender accessibility that would apply to those places as well could be that of how well the staff understand, and know about, trans issues.

      • I agree. Accessibility starts with awareness, and most cispeople are not aware of trans issues at all. So just making people aware of the issue by asking is great.

      • Lisa Olsson says:

        I did contact Nautilus central office about which locker room I should use if I ever visited their fitness centers, which in most cases (always?) contains a swimming pool. Their answer was very clear, I was to use whichever locker room where I felt most comfortable. I really liked that answer, it was exactly what I hoped for.
        The next problem is visiting an individual Nautilus fitness center, the local personnel might have a very different reaction.

  11. Pingback: Tillgänglighet på bibliotek – debatt i bloggosfären « BiblioBuster

  12. Madeleine Sjöstedt says:

    Vilket jättebra och användbart blogginlägg! Jag tar det med mig i arbetet och kollar hur det ser ut hos oss i Stockholm.
    Madeleine Sjöstedt
    borgarråd

  13. Pingback: Förödande tystnad och fejkad normalitet « trollhare

  14. Pingback: Bibliotek på entreprenad « BiblioBuster

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *