Pysan har gått genom grinden

I ett dygn har jag försökt komma på något att säga. Det är därför jag har varit tyst. Först när jag skulle gå och lägga mig insåg jag att anledningen varför jag inte har kunnat få ur mig något är för att jag inte har tagit in det till att börja med.

Pysan. Jag träffade henne aldrig IRL. Vi pratade aldrig på telefon, och chattade inte. Vi mailade ganska sparsamt. Men hon fanns där, hela tiden. Nu gör hon inte längre det.

Jag minns den Pysan jag lärde känna under hösten 2006. Hon hade börjat blogga i maj, och redan när jag surfade runt och försökte komma på om bloggande var något för mig ramlade jag över hennes blogg. Egentligen hade vi inte så mycket gemensamt. Tvärtom. Men jag föll för hennes sätt att berätta, och lärde mig massor. Inte om cancer och behandlingar och vårdbyråkrati och sånt, utan i första hand om mänsklighet och om livet.

Pysan var öppen med sin sjukdom. Med det menar jag inte att människor som har cancer annars brukar försöka dölja det och skämmas, utan jag syftar på att hon talade väldigt öppet om hur det påverkade henne. Ibland skämtade hon om sin silikontutte – bröstprotesen – och ibland berättade hon hur det kändes att inte ha något kroppshår, eller hur dumma folk var som stirrade på henne för att hon gick ut utan peruk. Och ibland lyste rädslan och smärtan genom inläggen, så starkt att det lämnade mig stum.

En blå grind med handtag

Jag ska inte påstå att jag kände Vera, som hon hette IRL, men jag kände Pysan. Hon och Alma är två av de som har format min världsbild de senaste tre och ett halvt åren, som sedan har gått bort. Pysan kallade det själv för att “gå genom grinden”. Det är vad hon har gjort nu.

Pysans sista inlägg avslutar hon med orden:

“Ta en öl och tänk en tanke, skänk en slant till cancerfonden så fler slipper gå samma öde till mötes som jag fick göra.”

Ingen öl för mig, men det andra tänker jag definitivt göra.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , ,

This entry was posted in Bilder, Internet, Personligt, Relationer and tagged , , , , , . Bookmark the permalink.

12 Responses to Pysan har gått genom grinden

  1. Ulrika says:

    🙁
    Minns ju henne väl från AB-tiden.

  2. Minna says:

    Jag beklagar sorgen.

    Min moster gick bort i cancer i julas, hon fick en infektion och kunde inte få behandlingar. Då passade cancern på att sprida sig. Ibland styr rena tillfälligheter utgången i sjukdomar.

    • Beklagar din mosters död. Det är som du säger: Ofta är det tillfälligheter som infektioner i ett redan nedsatt immunförsvar eller så.

      Det är inte jag som är drabbad, egentligen. Jag tänker mycket på hennes familj. Det är de som behöver tröst och stöd, inte jag.

  3. Islin says:

    Usch ja. =(
    Hon var en av de allra första jag började läsa också. Pys.
    Islin

  4. Rosa says:

    Tycker du sammanfattade det bra. Skrev om våra osynliga band på FB som vi har mellan oss, vi som började blogga på AB då allting var relativt nytt. Både Alma och Pysan har lämnat spår kvar på kroppen och en bit av sig själva inom oss./Gina

    • Ja, precis. Det finns något speciellt där som förenar de gamla bloggrävarna, även om en del har slutat blogga eller helt bytt nick/öppenhetsgrad/inriktning. Alma och Pysan är borta, och några (som tex. Wimlan/Tabia/SpiroSpero) verkar ha lämnat bloggosfären, men du är kvar, och Helena Q och Ister och de andra. Det är skönt att ni finns 🙂

  5. S says:

    Nej! Nej! Nej! Nej! Nej! Det KAN inte vara sant. Hon skulle ju fixa det där! Hon lovade ju.

    *gråter*

  6. noone says:

    Eller så bloggar vissa av oss som på hemlig ort. Borta ifrån alla dömande blickar och missförstånd.

    Kram till dig, tittar in till dig då och då och ser hur det är med dig. Du verkar ha det ganska bra, glad för det.

Leave a Reply to Minna Cancel reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *