Jag ses hellre som galen än som kvinna

Det är fel att kalla det nostalgi. Det är lika fel att påstå att det är ett traumatiskt minne. Ett minne är det i alla fall; väldigt starkt och levande. Ett minne från den där tiden då jag försökte leva som tjej, de där åren då jag ansträngde mig till det yttersta för att vara kvinna.

Immanuel kramar Leia (hund)

Våren 2004

Ett instängt rum med dålig luft, susande ventilation och flimrande lysrör. Där satt vi och skulle försöka förstå det vi hade läst. Veckans texter var ändå de mest intressanta hittills: Genus, queerteori, Gay & Lesbian. En av texterna hade tillochmed handlat om transkillar: “F2M: The Making of Female Masculinity”. Det hade klickat till i mig redan när jag sett den rubriken på litteraturlistan, men jag hade sparat den som man sparar glasyren på kakan till sist, för att verkligen kunna njuta.

Jag hade aldrig förut läst en akademisk text om transpersoner, så jag blev både glad och ledsen samtidigt. Judith Halberstam beskrev fittfödda transpersoner utifrån deras sexualitet, och verkade missa så mycket annat. Ändå blev jag överlycklig, så svältfödd jag var, över raderna:

“We are all transsexuals, except that the referent of the trans becomes less and less clear (and more and more queer). We are all cross-dressers but where are we crossing from and to what? There is no ‘other’ side, no ‘opposite’ sex, no natural divide to be spanned by surgery, by disguise, by passing. We all pass or don’t, we all wear our drag, and we all derive a different degree of pleasure- sexual or otherwise – from our costumes. It is just that for some of us our costumes are made of fabric or material, while for others they are made of skin; for some an outfit can be changed; for others skin must be resewn. There are no transsexuals.”

Man ska inte tolka det som att det skulle vara fel att vara transsexuell. Citatet handlar egentligen inte om ifall det är möjligt att födas i en kropp som har fel biologiskt kön, eller om könskorrigeringar behövs, utan om själva idén om kön. Alla människor spelar könsroller, följer dem ibland och bryter mot dem ibland.

Att känna behovet av ett par bröst, en fitta och en slät haka när man har en platt bröstkorg, kuk och skäggväxt är en sak; att kalla det för transsexualism en annan. Det är som skillnaden mellan att känna att man inte kan andas och ramla ihop, och att kalla det för allergi, eller som skillnaden mellan att inte ha någon hud på handflatorna, och att kalla det för atopiskt eksem. Det ena är ett faktum, det andra ett ord vi sätter för att kunna prata om det. Om man avskaffar ordet allergi så kommer inte folk att sluta få allergiska reaktioner för det – men man kommer inte att kalla det för just allergi.

Och så vidare. Det var ungefär så vi pratade under seminariet, och så kom vi in på det där med sjukförklaring och definitionen av vad en kvinna är. Jag minns inte vem det var – kanske läraren – som sa något om att det är synd att man måste låta sig definieras som galen för att komma undan en kvävande kvinnoroll. Då reser jag mig upp och säger:

– Jag ses hellre som galen än som kvinna!

När jag inser vad jag precis har gjort, och inser att i stort sett hela gruppen stirrar på mina randiga armar som jag glömt att dölja, och att läraren tittar på mig med någon slags skräckblandad förtjusning, så sätter jag mig ner igen. Seminariet fortsätter.

Immanuel med kort hår och svart londontröja

Våren 2004

Allt det där minns jag när jag sätter mig och läser samma artikel igen. Det har gått lite drygt sex år sedan dess, och jag har inte längre randiga armar. Jag har inte längre den där förvuxen-snagg-efter-dreadlocks-som-jag-rakade-av-när-jag-fick-svamp-i-hårbotten-frisyren, och de där lesbiska glasögonen krossades mot stentrappan för bara några veckor sedan.

Jag har kommit oändligt mycket längre med allt: kroppsligen, mentalt och intellektuellt. Jag har läst mer transteori, och jag har praktiserat teorin i min vardag i åratal. Jag har skäggväxt och mörkare röst, och står i operationskö för att rekonstruera min bröstkorg – och dekonstruerar teorier på löpande band. Men jag håller fortfarande fast vid det jag sa då: Jag ses hellre som galen än som kvinna.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

This entry was posted in Bilder, Funkis, Genus, Genusforskning, HBTQ, HBTQ-historia, Könsidentitet, Personligt, Psykologi, Språk, Transbilder, Transitionsdagbok and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

2 Responses to Jag ses hellre som galen än som kvinna

  1. dam i tofflor says:

    Fantastiskt. Det har hänt mig också att jag hört mig själv klart, högt, tydligt och med emfas säga något som var viktigt för mig men som jag inte alls hade tänkt presentera just då och på det sättet. Kan förstå lärarens skräckochförtjusningsblandning. Hur fortsatte seminariet? Fick du många frågor?

    • Nej, jag fick inga frågor alls. Vi fortsatte diskutera Gilbert & Gubars The Madwoman in the Attic (en slags feministisk uppgörelse med stereotypen om kvinnlig galenskap)

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *