Att låta livet välja

Dröm:

Jag var på ett djurhem, och skulle adoptera en kanin. Kaninerna och marsvinen bodde i ett rum stort som mitt vardagsrum. Det var delat i två delar med ett gallerstaket emellan, och en smal gång längs ena väggen. I ena buren fanns det honor, och i den andra hannar. Jag förstod inte vilken som var vilken, men det kanske inte spelade någon roll.

Jag satt ner på golvet och lät dem hälsa på mig. Några höll sig skyggt i bakgrunden, medan andra var nyfikna och kom fram och nosade på min utsträckta hand. Jag lockade dem med russin, och några få vågade sig fram tillräckligt långt för att rycka åt sig ett russin och sedan springa tillbaka till ett tryggt hörn för att äta.

Det var då hen kom fram, en alldeles särskild kanin. Lite större än de andra, och silvervit i pälsen. Hen ignorerade russinen, utan hoppade rakt upp i mitt knä och la sig tillrätta. Jag fick klappa henom utan att hen rörde en min, och när jag sedan försiktigt lyfte upp henom såg jag att hen hade helt fantastiska ögon. De skimrade i alla regnbågens färger och jag tyckte mig se märkliga mönster i pupillen.

Hen var helt lugn och avslappnad – tills jag försökte vända lite försiktigt på henom för att se efter vad hen hade för könsorgan. Då morrade hen åt mig. Jag har hört kaniner knorra när de blir arga; det låter ungefär som ett “hmpf!”. Den här morrade som en hund, och visade tänderna. Huggtänder. Jag förstod att hen inte ville att jag skulle se henoms könsorgan, så jag lät bli.

Hen såg ut som en kanin, men var social som en katt och morrade som en hund. Min kanin hade valt mig, och inte tvärtom.

Eftersom det fanns saker som behövde fixas kunde jag inte ta hem henom på en gång, så jag lämnade kaninen där och åkte hem själv. När jag klev in genom dörren och fick syn på min egen spegelbild upptäckte jag att det var kaninens ansikte jag såg.

Jämför med min gamla vanliga dröm:

Jag står naken i ett rum med en kanin i famnen. Stora strålkastare är riktade mot mig, som om det är en fotostudio. Det är varmt och jag svettas. Då märker jag att det är ormar på golvet. De slingrar sig upp mot mig, upp längs mina ben och mot kaninen. Det enda jag tänker är att de inte ska få henom. Jag vill skydda kaninen med mitt liv.

Ormarna ålar sig runt min kropp och får mig att tappa balansen så att jag ramlar. Kaninen far ur mina händer, och det sista jag tänker är att jag hoppas att hen skuttar tillräckligt snabbt så att hen klarar sig.

Tolkning:

Jag vill så gärna tro att det är mitt förnuft som styr, att jag har kontroll och valfrihet. I själva verket är det enda jag kan kontrollera mitt eget behov av kontroll, och det enda jag kan välja är leva. Jag vet inte hur många år jag gick runt och försökte intala mig själv att jag kunde kontrollera det okontrollerbara, och när det inte längre gick frågade jag mig varför istället för att acceptera situationen.

Är transsexualism medfött eller inlärt? Biologi eller social konstruktion? Handlar det om en kroppslig defekt helt frikopplat från kön, eller handlar det om att bejaka sin könsidentitet? Varför spelar kroppen någon roll? Varför spelar själen någon roll?

Jag vet vad jag tror, för egen del: Mitt behov av en kropp med vissa egenskaper kan mycket väl vara medfött och biologiskt – men däremot är idén om att det alltid har med könsidentitet att göra en social konstruktion. Behovet av en kuk, platt bröstkorg, skäggväxt och mörk röst är inte samma sak som att känna sig som en man.

Men det viktiga är inte VARFÖR. Det viktiga är ATT: Att jag gör det jag behöver för att må bra. Att jag får göra det. Att jag slipper känna skuld över att göra det. Att jag slipper lösa alla gordiska genusknutar för att bedömas vara “trovärdig” som transsexuell. Den enda jag är ansvarig inför är mig själv.

I ett av mina allra första inlägg om transsexualism citerade jag Eva Dahlgren:

“Så många år som jag levt
med den jag ville va
Så många kvinnor som jag spelat
men aldrig gjort det bra
Måste våga bara vara
med minnet av det barn
som lät livet välja
och våga säga ja”

Jag har inte valt min kropp, och jag har inte valt att inte kunna vara nöjd med den som den var innan jag började med testosteron. Däremot – efter väldigt lång tid – valde jag att låta livet välja. Om det sedan är något i min hjärna eller något i min hjärna spelar mindre roll.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

This entry was posted in Genus, Könsidentitet, Personligt, Skam, Transitionsdagbok, TS-utredningen and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

9 Responses to Att låta livet välja

  1. Vad fint och häftigt att få läsa dina drömmar och vad du tänker att de står för. Är själv inne i en process som handlar om att släppa kontrollen och bara vara. För mig ger denna utmaning frasen “att vara eller inte vara” en väldigt stark och avgörande innebörd. Tack för att du påminner!

    • Det tror jag att det är många som behöver träna på, på olika sätt. Jag och min psykolog pratade om det idag på KBTn. Det är väldigt svårt ibland, men övning ger färdighet…

  2. Mellanvärld says:

    “…för att se efter vad hen hade för könsorgan. Då morrade hen åt mig”
    Kan det ha å göra med att du inte gillar när folk “rotar i” dina könsorgan?

    • Oh ja! Det är precis det, och dessutom en hint från mitt undermedvetna om att inte tänka så mycket på kön. Alltså att frikoppla det som kallas för kroppsligt kön från könsidentitet. Det har jag redan gjort, men åt andra hållet. Nu experimenterar jag med tanken på att behovet av en (i vissa fall “fullständig”) könskorrigering inte behöver vara direkt kopplat till en tydlig identitet som man eller kvinna.

  3. Susanna says:

    “Om det sedan är något i min hjärna eller något i min hjärna spelar mindre roll.”

    Ursäkta om jag är lite petig, men ska det verkligen stå sådär? I såna fall så undrar jag lite hur du menar?

    För övrigt tycker jag att det är spännande att läsa om dina drömmar, när jag läser om dem så ser jag dem utspelas som små filmer inuti mitt huvud. 🙂

  4. Reb says:

    Precis som när folk säger till någon med MS (eftersom det, tydligen även om vi inte varit med om det, är vanligt att folk tror att det bara är inbillning): “Your MS is all in your head” och personen glatt kan svara “That’s right!”… Eller, ja, i huvudet och/eller ryggraden brukar nog vara mer korrekt i och för sig, men ändå…

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *