Jag har tröstat mig med skuldkänslor

Igår var det KBT igen, för nästnäst sista gången. I två veckor hade jag tränat på att enbart oroa mig på toaletten, och det fungerade hyfsat. Jag kan lägga undan orostankarna när de kommer och oroa mig mer effektivt kortare stunder i taget. Däremot har jag insett att jag verkligen tröstar mig med att döma mig själv. Jag har gått från att tänka

Jag vet inte om jag har gjort fel. Jag har nog sårat X nu. Hen tog nog illa upp. Åh, så typiskt mig, varför säger jag alltid så elaka saker? Jag är ond. Jag är en demon. Jag förtjänar inte att leva. Varför har jag inte tagit livet av mig än?

till att tänka

Jag vet inte om jag har gjort fel. Jag har nog sårat X nu. Hen tog nog illa upp. Ja, jag gjorde kanske fel. Det är mänskligt. Jag är människa, och jag gör fel. Jag sårar folk ibland, och jag får lära mig att leva med skulden.

Den förändringen har tagit några år, och är ett enormt framsteg såklart. Men det räcker inte. Min psykolog brukar prata om orostankar, och om tröstetankar som man använder för att försöka slå bort orostankarna. Om jag till exempel hade följt de råd som en del personer har gett mig tidigare hade jag kanske istället tänkt såhär:

Jag vet inte om jag har gjort fel. Jag har nog sårat X nu. Hen tog nog illa upp.

Nejdå, det är ingen fara. Jag överreagerar. Hen tog nog inte illa upp alls. Det ordnar sig.

Jo, jag tror det, för hen fick något konstigt i blicken. Någon muskel i ögonvrån ryckte till, jag såg det. Hen var på väg att börja gråta.

Men hen log ju. Hen förstod att jag inte menade något illa.

Vem är jag att avgöra om hen inte blev sårad? Jag har ju Asperger, jag är socialt inkompetent och kan inte läsa av människor.

Då hade jag försökt att trösta mig själv, utan att det fungerade. Istället ska jag utsätta mig för oron och stanna i den. Bekräfta oron och känna efter hur den känns, istället för att haka upp mig på vad som egentligen hände. Utsätta mig för känslan av att jag kanske har gjort fel.

Men på sistone har jag haft en känsla av att jag faktiskt använder det som en tröstetanke, för att jag har varit snabb med att utgå ifrån att jag faktiskt har gjort fel. Det är lättare att ta in ATT jag sårar människor än att ta in att jag inte vet NÄR jag sårar människor. När jag berättade det för psykologen gav hon mig i läxa att stanna ännu tidigare i tanken.

Jag vet inte om jag har gjort fel.

I nästan ett dygn har jag provat det, och det är nog den svåraste läxan hittills. Det var så mycket lättare när jag åtminstone kunde bestämma mig för att jag gjorde fel hela tiden. Jag har tröstat mig med skuldkänslor. Nu måste jag lära mig att släppa taget om den tryggheten.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,

This entry was posted in Överlevnadshandbok, Personligt, Psykologi, Självkänsla, Skam, Social inkompetens and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

4 Responses to Jag har tröstat mig med skuldkänslor

  1. Vill Inte says:

    En grej som hjälpt mig mkt är dels att tänka att man ansvarar för sig själv och sin kommunikation. Dvs om hen känner att du har sårat hen så är det hens ansvar att förmedla det på ett begripligt sätt till dig.
    En annan sak som hjälp är att tänka “vad synd att….”. Typ, vad synd att jag sa sådär till hen. Vad synd om jag sårade hen. Jag hoppas att jag inte gör så igen. Om jag gör så igen så hoppas jag att det är för att jag agerat efter mina värderingar i den situationen.”

    Om jag efter en situation får mer information och alltså “borde” gjort något annorlunda, så måste jag ändå respektera mig, som jag var då, i den situationen. Jag tog den information jag hade då, som jag hade möjlighet att ta till mig av då, och gjorde det bästa av den då. Jag agerar alltid efter mina värderingar, och mina värderingar är bla att “man ska inte såra någon”. Dvs jag har inte sårat någon med avsikt. Och om jag gör det av misstag så är det synd. och då kan jag be om ursäkt. Om jag vill.

    Åh vad det är svårt.

    Min uppväxt var “bra”, tydligen, men jag uppvisar tydligen samma symtom som misshandlade. Jag tolkar folk något oerhört för jag har lärt mig att man måste göra det för att överleva. Att man måste tolka, för de ord som kommer ur munnen kan man inte lita på. Och det har varit mitt ansvar att tolka dem, inte mina föräldrars ansvar att förmedla det på ett begripligt sätt. Jag har även fått lära mig att det jag känner har jag ingen rätt att känna, inte om det inte överensstämemr med det mina föräldrar anser vara rimligt.

    Åh vad det är svårt.

    Som min morfar sa, det är inte lätt att vara människa. Och det är det ju inte. Och det är synd. Som tur är finns det massa fint i världen oxå. Det finaste jag vet just nu är att prata med folk och hitta vad som får deras ögon att glittra. Vad de brinner för. Det är härligt att se, och stärkande både för mig och dem, att få fokusera på sina styrkor och lära sig mobilisera sig ifrån situationer som inte stärker, utan kanske istället försvagar. Så fort man känner sig svag så bör man hitta något som får en att hitta sin styrka igen, så att man hittar styrfart och får lyftkraft, och kan vara sitt bästa jag. Även när det är det är en heldassig dag och ens bästa jag är en trött 30plussare med fett hår, som är en jävel på att göra chokladbollar… hm

    Nej nu flummar jag. Jag ska sova nu, godnatt. Tack för en trevlig och tankvärd blogg!

    • Ja, det är så jag försöker lära mig att tänka. Det är ju egentligen en bra strategi, men jag måste anpassa den lite.

      Tex. så brukade jag alltid förr anklaga mig själv ifall jag försökte “försvara” mig med att jag faktiskt inte menade något illa – för hur skulle jag kunna veta vad jag menade? Hur skulle jag kunna vara säker på att jag inte i själva verket sårade människor i flit, och sedan ljög inför mig själv så bra att jag nästan trodde på det? Kunde jag kanske BEVISA att jag verkligen inte hade menat att såra den andra? Nej, för det enda jag hade var en efterhandskonstruktion. Så eftersom jag inte hade några bevis som friade mig från mina anklagelser om att jag egentligen, undermedvetet, var ute efter att såra den andra, så var det självklart att jag hade gjort det med precis det syftet.

      Såna tankar bar jag med mig hela tiden under de första 25 åren. De senaste fyra har jag jobbat med att komma bort från det, men jag undviker att tänka på “vad jag egentligen menade” just för att inte trilla dit igen.

      Men i övrigt håller jag med dig, absolut. Jag försöker tänka på kommunikation som Kattegatt fyllt med båtar. Ibland händer det olyckor, och de kan ske på svenskt vatten, på danskt vatten eller kanske internationellt vatten. Men oavsett vart de inträffar, så är det fortfarande olyckor och inte medvetna attacker.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *