Bortom den blå ramen – rosa hjärnor är inte missfärgade!

Av en slump sprang jag på en dagboksanteckning jag krafsat ner en gång för snart fem år sedan. Jag skrev den tydligen på tåget mellan Gävle och Falun, den sjunde augusti 2005. Drygt fem sidor av ganska osammanhängande svammel. Innan bloggen blev min ventil var det så jag andades. När tankarna på att skada mig blev för starka skrev jag ner allt som snurrade i mitt huvud, hur konstigt, absurt, skrämmande och förvirrat det än var. Bland oro för förhållandet jag var i och rädslan för att sitta fast i sjukskrivning för all evighet och ångesten över att inte vara duktig nog hittade jag några rader som förklarar något ännu större:

“En god varelse, en människa, älskar sällskap och får ny kraft i mötet med andra som är som hon. De delar blåheten och känner sig trygga i den, så till den milda grad att de börjar definiera sig utifrån den: “Vi är alla blå”. Visst finns det mångfald: ljust och mörkt, lavendel och turkos. Men allt faller inom den blå ramen.

Alla människor är blå. Om jag inte är blå ljuger jag, eller i bästa fall är jag något annat. Vadå? Det finns ingen beskriven art som är så lik en människa, men som föddes med en missfärgad, rosa hjärna.”

Det här var några veckor innan min aspergerdiagnos var färdigställd, och jag gick och väntade på resultatet. Var jag en människa med Aspergers syndrom, eller var jag inte människa alls?

Det är detta jag menar när jag pratar om rosa och blå hjärnor. Det är därför jag värjer mig instinktivt mot många försök att beskriva den mänskliga naturen: Jag upptäcker ofta att jag står i gränslandet mellan att få räknas som människa och att inte göra det. När folk säger att ett visst beteende är genuint mänskligt, eller att en viss situation är något som alla människor, oavsett modersmål, förstår – då känner jag mig väldigt ofta utestängd. Jag har det inte instinktivt i mig att förstå vad ett leende betyder, och mina spegelneuroner reagerar inte impulsivt och återger andras kroppsspråk. Jag avkodar inte de fina nyanserna i människors ansiktsuttryck utan att ägna mycket tid och energi åt att gissa mig fram, och jag är alltid den som inte läser av stämningen ordentligt.

Många av de saker som folk brukar säga är allmänmänskligt gäller inte mig. Förr i tiden fick det mig alltid att dra slutsatsen att jag inte var människa; sedan fick det mig att förstå att jag bara var annorlunda. Idag säger jag gärna att min hjärna är rosa – men den är definitivt inte missfärgad.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,

This entry was posted in Funkis, NPF, NPF-hantering, Personligt, Psykologi, Skam, Social inkompetens, Språk and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

15 Responses to Bortom den blå ramen – rosa hjärnor är inte missfärgade!

  1. Kassandra says:

    Hej Immanuel (:

    Du skrev att du har ADHD men var du som barn en som klättrade omkring överallt och aldrig satt still, slogs i skolan, fick utbrott på lärarna osv?

    Kram

  2. Reb says:

    Jag brukade använda mig själv som exempel för att motbevisa påståenden om “alla kvinnor”. Tills det gick upp för mig att jag inte var kvinna ;0) Men jag gillar inte heller påståenden om att något är giltigt för alla [människor, kvinnor, män, whatever…fill in the blank]. Det blir ju just exkluderande.

  3. Daniel says:

    Även om det anses väldans mänskligt att gå upprät är det ingen som skulle få för sig att en rullstolsburen inte är en människa. Även om det anses som trevligt med sk spegelbeteende är det nog ingen som blir förvånad om t ex en blind inte ser att du ler … den blinde blir ju inte mindre människa för det? Den blinde kanske inte ens vet hur färgen “blå” ser ut.

    Även om det kanske kan vara irriterande tror jag man får vänta sig att de flesta männsikor när de säger sånt som “männiksan ler när … bla bla bla” egentligen menar “de-flesta-människor-utan-diagnoser”

    Vi säger ju att “hundar viftar på svansen då de är glada” … utan att iaf medvetet vilja förolämpa de jyckar som brutit svansen. Vofs.

    • Jo, jag vet. Jag tror att det var väldigt mycket ett sätt att överreagera på den totala oförståelse jag mötte från vissa håll när jag försökte förklara att jag inte fungerade si eller så, oavsett diagnos. Jag tänkte ofta att tex. ifall jag hade varit dokumenterat hörselskadad skulle den känslan av att vara “inbillningssjuk”/sjåpig/attentionwhore/etc vara mindre när jag försökte förklara att jag inte uppfattade vad folk sa för att omgivningen var för stökig. Jag har faktiskt gjort ett audiogram en gång i tiden, så jag vet med säkerhet att jag inte har några problem med hörseln. Det sitter några centimeter längre in 😉

      • Precis som Daniel säger så är det ju inte nödvändigtvis fel att generalisera – det beror ju helt på sammanhanget. I en del moralfilosofiska teorier så använder man ordet “människa” rätt slarvigt många gånger, man skriver “människa” när man egentligen menar “såna människor som man kan tillskriva moraliska plikter” (inte rättigheter alltså, utan plikter), och det är ju uppenbart bara en subgrupp. En bebis t ex kan ju inte ha några plikter, men är ändå en människa. Sen kanske man diskuterar sånt som är “allmän-mänskligt”, men menar egentligen avgörande egenskaper som medlemmar i den här gruppen delar, och som har nån sorts moralisk relevans.

        Men även om det inte är fel i sej att generalisera, utan kanske nödvändigt i vissa sammanhang (blir så klumpig text om man inte får förkorta och t ex skriva “människa” ibland, fastän det framgår av sammanhanget att man egentligen bara menar en viss grupp av människor) så är det nog himla viktigt att hålla i minnet att det lätt kan bli förolämpande och exkluderande, att man överlag tänker lite på hur man uttrycker sej.

        • Precis som jag skrivit detta inlägg satte jag mej och bläddrade lite i DN:s kulturdel. Såg en artikel om nån årlig karneval i Hammarkullen, där alla dansar tillsammans och upplever gemenskap och “skillnaden mellan granne och främling” upphävs…

          Alltså. Jag kan väl också stå och dansa. Det är inte så att jag tycker det är pinsamt eller nåt. Kan t o m vara kul om man har lite överskotts-energi. Men vadå gemenskap genom dansen? Varför upphävs “skillnaden mellan granne och främling” för att man står och shejkar till musik? Det är en sån där grej som jag inte förstår (inte maken heller för den delen).

          Men enligt artikeln så upplever MÄNNISKOR gemenskap med varandra när dom shejkar loss i glad karnevalsyra… därför är det här med karneval och dans av OERHÖRT stor betydelse. Ja då är det väl tur då att vi aliens har funnit varandra…

        • Ja, det är det jag är ute efter: Det är såklart okej att man pratar i allmängiltiga termer om man inte menar varenda individ – men för en del finns det liksom inget “alternativ”. Alltså: Man gör undantag av typen “men om man är blind så läser man inte av andras ansiktsmimik automatiskt, såklart” och “men om man är döv så hör man inte skillnaden i röstläget”. Det gör många, underförstått.

          Däremot, när jag skrev det som jag citerar, så hade jag under ett par års tid matats med åsikten att NPF inte fanns, att alla människors hjärnor är identiska i grund och botten och att de som avviker från det är gravt hjärnskadade och de tar särskolan hand om.

          Alltså, idag köper jag såklart era resonemang, men det jag upplevde då var en sådan osynlighet att jag kände mig omänskligförklarad av det ständiga definierandet av mänsklighet. I synnerhet var det besvärligt när jag försökte invända och påpeka att alla inte kan X eller tycker att Y är lättare än Z, och fick det till svar att “joho, alla människor gör det”. Vad svarar man på det, liksom?

  4. Mellanvärld says:

    Varför just rosa å blå?

    • DET är en väldigt intressant fråga. Jag vet faktiskt inte. Då kändes det självklart, men idag kan jag läsa in mycket i det. Tex. var det först när jag började blogga om “rosa hjärnor” som jag fattade att folk kunde tolka det som att jag syftade på att jag var en bög i en kvinnlig kropp. Blått och rosa tillsammans är transfärgerna. Blått står för lugn, vila, trygghet, avslappning. Rosa står för passion, lekfullhet och kreativitet. Blått är en väldigt mogen färg, rosa är barnslig.

      Och, såklart: Det ständiga “Om du nu vill vara kille…”-komplexet. En kukfödd kille har inte riktigt lika höga krav på sig att bevisa sin machomanlighet som en fittfödd har. Därför kändes just min fjollighet som det mest tabubelagda av alla brott mot könsnormer som jag ägnat mig åt.

      Men det är efterhandskonstruktioner. För mig har det med NPF att göra och inte med transsexualism.

  5. Anna says:

    Har du läst Gunilla Gerlands “En riktig människa”? Hon hade verkligen samma tankar som dig avseende om hon var en människa eller inte. Hennes högsta önskan var att bli just en “riktig” människa. Den boken är FANTASTISK; jag har läst den flera gånger. Den ger mig verkligen en större förståelse för hur världen kan se ut för den som har Asperger eller autism. (Hon har ju konstaterats i vuxen ålder att ha någon diagnos inom autismspektrat.)

    • Japp, det var den första boken jag läste om Asperger faktiskt, så den har präglat väldigt mycket av mitt tänkande runt Asperger. Men jag tolkade det väldigt bokstavligt, just det i titeln, eftersom jag hela mitt liv hade gått runt med demonskulden. Så en diagnos vore verkligen en mänsklighetsförklaring – och det blev den.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *