Kung Kristinas rymdraket

Dröm:

Ett slott någonstans i ett soligt, sömnigt landskap. En guidad tur. Tre män som håller sig längst bak i gruppen, och ser till att hamna på efterkälken när resten av gruppen går upp genom ett vackert målat trapphus. De vet vad de är ute efter, och efter några försök hittar de den dolda knappen som öppnar lönndörren. De ser sig om lite snabbt innan de smiter in.

De tre männen känner inte varandra särskilt väl, men de hittade varandra på nätet i ett forum för hobbyastronomer. Nej, inte astrologer; astronomer. Inte de tre vise männen, utan de tre nördarna. Det som fick dem att söka sig till slottet var legenden om kungen som lät bygga en rymdraket. Den ena av dem, som kunde sina kungar då han var gammal historielärare, hade räknat ut att kungen var Kristina, och den andra, som var expert på gamla hus, hade räknat ut på vilket slott det måste ha varit. Den tredje, som var mekaniker, fick följa med för att han var den som var bäst på teknik. Om de nu skulle hitta en raket behövdes ju någon som kunde förstå sig på den.

Rummet var litet, och såg mest ut som ett kontor. Det fanns ett tomt skrivbord och ett senapsgult kylskåp i ett hörn, och ett fönster som var täckt av spindelväv och pollen. I ena änden av rummet fanns också en dörr som såg ut som en typisk vindsdörr i gråvit pärlspont. Husexperten invände att dörren inte var tidstypisk; den måste ha kommit till i början av 1900-talet. Det stämde inte. Historieläraren påpekade att man kunde ha bytt dörren någon gång, så det kunde visst vara rätt dörr ändå.

Dörren var inte låst, så de öppnade och gick upp för den smala trappan, som visade sig vara en spiraltrappa. Först var det väldigt mörkt, och de var tvungna att känna sig fram med händerna längs väggarna eftersom det inte fanns något räcke, men efter några varv märktes det att de närmade sig ett fönster. Till slut kom de upp på en avsats där ljuset flödade in genom ett stort fönster, och det fanns två dörrar. Husexperten visste med ens vilken av dörrarna som skulle kunna leda till raketen, så de öppnade den. Mycket riktigt: Där bakom fanns en slags sluss, som de gick genom.

Nu stod de där, mitt i beviset på att legenden var sann. Kristina hade byggt en rymdraket. Mekanikern kunde inte låta bli att pilla på instrumentbrädan, och snart hörde de en röst i högtalarna. Det var NASA i andra änden, som undrade om de ville ha veckans rapport. Mekanikern förstod att det var ett tecken på att raketen inte alls var från 1600-talet, eller åtminstone att den måste ha blivit rejält ombyggd sedan dess, så han tackade nej. Istället hade de alla tre sex där, inne i raketen. Det var det de hade kommit dit för, och även om raketen visade sig vara en efterhandskonstruktion så var det nog så häftigt att den faktiskt fanns där.

När de sedan gick ner för trapporna upptäckte de att de hade lämnat ett spår av diskhandskar efter sig. Det låg diskhandskar i alla möjliga färger och storlekar i hela trapphuset, men när de försökte plocka upp dem dansade handskarna iväg. Handskarna öppnade fönstret, och dansade ut, och drog med sig männen. De lockade med sig dem ut i skogen, bort från slottet, och fick dem att förstå att en rymdraket inte är någon stor grej egentligen. De diskhandskarna var jag.

Tolkning:

Slottet liknade det slottet jag drömde om i våras, där transsexuella blev sorterade. Den här gången var det alltså jakten på en fallossymbol hos drottning* Kristina som var grejen: Hade hen kuk eller inte? Var hen intersexuell? Var hen en kvinnlig transvestit? Vilka pronomen skulle hen ha valt om hen hade fått välja själv?

Det jag – som styrde diskhandskarna – försökte säga till männen var att det faktiskt inte spelar någon större roll. Dessutom går det inte att föra över vår tids och vår kulturs uppfattningar på alla andra tider och kulturer och förutsätta att de fungerar likadant. Visst fanns det personer som föddes med könsorgan som inte såg ut som könsorgan förväntades se ut även på 1600-talet, och visst fanns det de som levde i en könsroll som förutsattes åtföljas av andra könsorgan än de de faktiskt hade – men begrepp som intersexuell, transsexuell, transvestit och transperson fanns inte.

En raket är en fallossymbol, men när man kliver in i raketen så kliver man in i kuken som visar sig ha formen av en fitta. Diskhandskarna i sin tur var det enda sättet att göra mig synlig. Så länge jag var naken var jag osynlig, och de märkte inte ens att jag var där och försökte delta i deras sex. Handskarna gjorde mig synlig, och jag fick röra vid dem. Först då kunde de ta till sig det jag hade försökt att förklara hela tiden: Det spelar faktiskt ingen större roll om man har kuk eller fitta.

*) Oavsett vilket kön Kristina identifierade sig som eller hade biologiskt, så var hens titel ändå just drottning.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

This entry was posted in Genus, HBTQ, HBTQ-historia, Könsidentitet, Psykologi, Regnbågsidoler, Relationer, Transitionsdagbok and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

6 Responses to Kung Kristinas rymdraket

  1. Mellanvärld says:

    Men, varför skulle de ha sex där inne?

    “…så kliver man in i kuken som visar sig ha formen av en fitta” ❓

  2. Mellanvärld says:

    Får mig f.ö. å tänka på drömmen där jag blev instängd i ett rymdskepp som skulle till mars…

    • Åh, den drömmen påminner mig om en bok jag läste som barn. “Glöm inte jordnötterna”. Den handlade om en apa som skulle åka ut i rymden (som hunden Laika, helt klart), och fick hemliga brev smugglade till sig om att hen inte fick glömma att ta med sig jordnötter. Det visade sig nämligen sedan att rymdforskarna inte hade några planer på att låta henom komma hem. Det var därför hen skulle ha jordnötter med sig, för jordnötter dras alltid till jorden. Så hen kom hem till slut.

      Jag minns att jag både grät över att hen var så isolerad i rymden samtidigt som jag inte fattade varför hen ville hem när de varit så dumma mot henom. Sedan grät jag ännu mer när pappa berättade om Laika…

      Jag tror att den boken har format mitt sätt att se på rymden och rymdforskning, det var därför jag var tvungen att berätta det. Just att resa iväg i rymdraket är både klaustrofobi och torgskräck och social fobi och övergivenhetsskräck på samma gång…

  3. Leah says:

    Har du läst Kjell Lekebys bok om henom? Jag har inte gjort det själv, men tycker, trots att jag delar din skepsis mot spekulationer om historiska personers identiteter, att den verkar rätt intressant.

  4. Nej, det har jag inte gjort. Jag är nog för rädd att bli besviken 😉

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *