I never will become the father of a son – Tvångskastrering och talibanvård

Jag drömde ju transvestitdrömmar inatt, men jag glömde nämna att när jag sedan vaknade var det med The Arks Father of a son i huvudet, med en lätt omgjord text. Istället för “One day I will become the father of a son” sjöng jag “I never will become the father of a son”. Det är ju det jag har gått med på. Papperen jag skrev under igår innebär att jag samtycker till att genomgå en operation då de plockar ut mina äggstockar.

Father of a son på youtube

För mig innebär det en lättnad: jag behöver den här behandlingen för att må bra. Samtidigt är jag förbannad på att staten lägger sig i på ett väldigt onödigt sätt. Jag har redan försökt att reda ut en del vanliga missförstånd runt hela kastreringstvånget:

Med allt detta sagt vill jag istället gå till botten med det egentliga problemet: Fördomar om kön. Våra fördomar. Dina, mina, de som sprids i media, de som snackas om i fikarummet, de som proklameras av forumtroll, de som sprids av staten, de som svävar runt som en tung, unken stank som ingen riktigt vet varifrån den kommer och som de flesta inte ens är medvetna om eftersom de aldrig har andats frisk luft.

Akademiska sjukhusets logga på sjukhusfasaden

Jag läser i Arawns blogg om två killar som har gått i utredning i Uppsala respektive Linköping, men som blivit stoppade av sina utredare när det började bli dags att skicka in papper till Rättsliga rådet – samma papper som jag skrev under igår, alltså. Som Arawn beskriver det:

“Motiveringen är att riktiga män har skägg och att dessa två män inte har skägg och därför inte kan vara män.”

Helt plötsligt känns det väldigt bittert att utredaren igår var väldigt imponerad av min skäggväxt. Jag har begåvats med den genetiska möjligheten att odla skägg, och jag trivs ganska bra med att ha skägg också. Det är inte alla som kan få så mycket skäggväxt, oavsett hormonbehandling, och det är inte heller alla som vill kunna det.

Det hela är ett lysande exempel på den dubbelmoral som tyvärr finns på många håll, även i transvården: Man ställer helt andra, högre krav på de som söker den vården än de krav man ställer på andra. Hur många kukfödda män i Sverige skulle finna sig i att man krävde att de odlade skägg för att de skulle räknas som män? Med risk för att bli lika påhoppad som Gudrun Schyman blev, men det låter som talibaneregimens könsapartheid.

Kastreringstvånget bygger inte på någon omsorg om barn till transsexuella, eller på omsorg om transsexuella. Tvärtom. Det bygger på en omsorg om fördomar om manlighet och kvinnlighet, om män och kvinnor. På så sätt är alla människor offer för transfobi. På så sätt är vi alla ansvariga, på så sätt är vi alla förövare – och på så sätt har vi alla någon slags möjlighet att göra något åt det. Till exempel att sluta prata om kön som om kuk eller fitta är allt som finns.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

This entry was posted in Bilder, Funkis, Genus, HBTQ, HBTQ-historia, HBTQ-juridik, Internet, Intersexualism, Könsidentitet, Könstillhörighetslagen, Psykologi, Reproduktiva rättigheter, Sexism, Språk, Trans* i media, Transbilder, Transitionsdagbok, TS-utredningen and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

17 Responses to I never will become the father of a son – Tvångskastrering och talibanvård

  1. Lisa Olsson says:

    Och i Frankrike var det nyligen en transkvinna som inte fick byta juridisk kön till kvinna eftersom hon hade för små bröst, efter bröstförstoring skulle hon få byta juridisk kön.

    Kort sagt skrämmande.

  2. Cissexismen upphör aldrig att förvåna mig :/

  3. Freddie says:

    Det där med för små bröst för juridisk könstillhörighet snackade annat transfolk om för bara några dagar sen, och det lät som det har hänt/händer i Sverige också… Minns inte så mycket mer av samtalet, dock… USCH så trött jag blir. Önskar att de där utredarna kunde försvinna. Blir orolig vid tanken på att det är dit jag ska sen… :O

  4. Samtidigt är det många rykten i omlopp också. Det är alltid svårt att veta vad som stämmer och inte. Alltså, jag menar inte att folk ljuger, absolut inte, men att det är lätt hänt att man glömmer bort detaljer, missförstår etc. när man har hört “om en kompis kompis kompis”. Däremot är det ju liksom inget nytt att vården överlag ofta är normativ.

  5. svalin says:

    Att utredare kan tendera att vara minst sagt bakom flötet verkar tyvärr vara lite av en regel verkar det som man man läser vad andra skriver på internet. Jag har hört en likanande grej på ett seminiarium om HBT-personers rättigheter där två personer en FTM och MTF hade blivit granskade på ett kränkande sätt om hur en riktig man repsektive kvinna ska vara.

  6. Blomma Bladsdotter says:

    Mycket är rykten, uppförstoringar, missförstånd och tillomed påhitt! Jag minns när det ryktades att J.Rinder hade flera patienter som dött på observationsbordet för att han skulle vara så mkt sämre än G.Kratz. Sen kom det ett liknande rykte som sa tvärtom, av de som föredrog Rinder. Jag frågade oroligt kontaktsjuksköterskan, och fick svaret att aldrig någonsin hade någon dött i Sverige som direkt följd av vaginaplastik eller någon annan könskorrigerande operation.

    (Men ryktesspridarna menade kanske att någon var så missnöjd med resultatet att den tagit livet av sig, och så missade nästa person det och trodde att någon dog på själva operationsbordet, osv…)

    Så lite nypa salt får man ha tror jag. Det där med att nån inte skulle få byta pga för små bröst verkar ju urfånigt, nåt sånt krav ställdes t ex inte på mig, och jag menar, de där operationerna får man ju EFTER fastställelse. Likaså ryktet häromdagen att någon inte skulle fått ändra juridiskt kön pga för lite skäggväxt tror jag är ett rykte eller en uppförstoring av något slag det med. Men vad vet jag, det kanske är sant!

  7. Jag tror att det kan finnas ett korn av sanning bakom mycket. Alltså: Det handlar kanske om vad utredaren får veta och inte, vad som kommer fram under samtalen och så.

    Tänkbara scenarion (rena spekulationer, alltså):

    – Du vet, hormoner kommer inte att ge dig stora bröst, bara en liten ökning.
    – Ja, det vet jag, och det är okej. Jag vill inte ha så stora.
    – De flesta brukar vilja ha en bröstförstoring.
    – Inte jag. Bröst är inte så viktiga för mig.
    – Inte?

    Anteckning i journalen: Tveksamheter från patientens sida.

    – Hur är det med hårväxten, har du börjat få skägg?
    – Nej, väldigt lite, men jag rakar mig ändå.
    – Du vet, det är många som tycker att skägg hjälper dem att passera som män.
    – Ja, men jag vill inte ha skägg. Det är inte snyggt.
    – Inte?

    Anteckning i journalen: Mindre manligt utseende, uppger sig vara nöjd med det.

  8. Blomma Bladsdotter says:

    Så kanske det kan gå till, samtidigt tror jag man som patient kanske är en aning paranoid när man tror att allt som inte är normenligt ligger en i fatet inför utredaren. Utredaren antecknar nog det mesta som rör sig om ens identitet och hur man mår av den. Rentav, i fall nr 2 som du skriver ovan, att detta “uppger sig vara nöjd med ett mindre manligt utseende” faktiskt skulle kunna vara en positiv sak för utredaren – om patienten redan är nöjd har den inte orimliga krav, och kommer antagligen inte bli ett ångerfall.

    Det är ju väldigt sällan någon faktiskt nekas en könskorrigering. Om jag själv var utredare skulle jag tänka att eventuella ångerfall kommer JAG vara ansvarig för, så jag skulle nog inte släppa igenom alla “bara för att”, däremot skulle jag nog i realiteten släppa igenom alla ändå, för jag tror man är ganska säker om man söker sig till ts-vården. Men självklart skulle jag oroa mig om en patient inte verkade vilja gå igenom något som ändå kommer vara resultatet av behandlingen. Det skulle ju vara mitt fel om personen ångrade sig då, och det skulle varit jag som sett mellan fingrarna gällande den detaljen. Därför skulle nog allt antecknas, och sen vägas hit och dit, och det avgörande skulle vara hur mkt patienten verkade vilja. Patientens motivation skulle vara vägledande, och den skulle avvägas mot patientens förväntningar och huruvida de verkade realistiska eller inte.

    Jag tror det är svårt att vara utredare, som sagt, utredningen är till för att fånga upp eventuella ångerfall, och jag menar – de sker ju än idag (har en vän som nyligen ångrat sig). Om man inte FÅR vara kritisk till detaljer i vissa patienters uppfattning eller berättelser, hur gör man då för att förhindra ångerfall? Om man ses som normativ och förtryckande så fort man ser varnignssignaler kring orealistiska förväntningar, hur ska man då våga ta upp dessa saker med patienten? Från mitt perspektiv är det patienten som egentligen fattar beslutet om könskorrigering eller inte könskorrigering, men som utredare har man ansvar att se till att patienten verkligen reflekterat ordentligt kring det och inser vad det kommer innebära i ens liv. För skulle sen ett ångerfall ske, då är det ÄNDÅ den utredare som försökte vara liberal som kommer få stå med skulden, som kommer att bli anmäld eller anklagad.

    Hur skulle du tänka om du var utredare? Vad skulle du anteckna och inte? Skulle du släppa igenom alla som en princip, eller skulle du någonsin tveka tror du?

  9. Nej, jag skulle inte släppa igenom alla om jag var utredare, annars hade man väl lika gärna kunnat avskaffa utredningen helt. Och visst är jag medveten om det ansvaret de har, den “skulden” över att ha gjort fel när det händer att folk kommer på efteråt att det inte var riktigt rätt beslut.

    Däremot tror jag att det är ett problem att man, som du säger, antagligen tänker att de som inte vill ditten eller datten eller verkar osäkra på den eller den delen, måste vara ett potentiellt ångerfall i större utsträckning än de som vill gå hela vägen och verkar säkra på allt och spelar en väldigt “klassisk” könsroll.

    Jag utgår ifrån min åsikt att man måste dels standardisera och dels individualisera vården, när jag skriver detta. Alltså: Säg att en patient vill börja med hormoner, och är säker på det, men inte är så säker på att tex. SRS och fastställelse är rätt. Då kanske en utredare skulle tycka att det är fel att börja med hormoner för att det är en varningssignal, medan en annan skulle tycka att det är bra att prova hormoner för att se hur det känns, och ta en sak i taget. Säg att en patient blir akut sjuk, kanske psykotisk eller en riktigt djup depressionssvacka. Då skulle förmodligen utredaren vilja avvakta innan man tar något beslut att gå vidare, men frågan är om det senare kommer att ses som ett tecken på hur mycket man behöver vården, eller om det kommer att ses som ett tecken på att man inte är helt tillräknelig i sin övertygelse?

    Men vad är det för orealistiska förväntningar du tänker på? Alltså, jag vet att de finns, i mängder, men jag vet inte riktigt vilka du syftar på. De jag har sett har handlat mycket om:

    1. Passerbarhet och utseende som en grund för självkänslan.
    2. Rädslan för att bli utsatt för hatbrott och diskriminering.
    3. Tilltron till att behandlingen/transitionen kommer att lösa alla sociala och mentala problem fullt ut.
    4. En fixering vid framtiden som kan leda till tomhetskänslor när man väl är där.

    Jag tycker mig se att framförallt 3 är svår att tackla, eftersom det faktiskt ofta löser många problem, om än inte alla. För många BLIR saker och ting verkligen bättre, men hur det kommer att bli för en själv kan man ju inte förutspå riktigt. Det jag tycker är intressant är att de gånger jag har hört om att folk har blivit nekade vård så har det ofta handlat om saker i tex. ens utseende eller beteende eller relationer, men jag har inte hört talas om att någon har fått höra att de har för höga förhoppningar på att det ska lösa deras sociala eller psykiska problem. Undrar varför?

  10. Blomma Bladsdotter says:

    Hmmm. Jag har inte hört talas om någon som blivit nekad de senaste tio åren förutom den här personen som ansågs för “manlig” för att få vård som du länkade till häromveckan. Å andra sidan är det ju inte direkt så att jag har någon koll alls på alla de som söker till ts-vården, så jag ska kanske inte uttala mig. 🙂 Minns bara att min utredare och psykolog hela tiden framhävde att det är patienten själv som diagnostiserar sig och fattar beslut, det enda de kunde göra var att se till att man är informerad om vad det innebär, och mildra eventuella orealistiska förväntningar. Gunnar Hambert, som jag hade i början, sa ofta att “man kan vara ledsen ändå efter en könskorrigering, även om själva könskorrigeringen var rätt sak att göra”. Psykolog Gunnar Holm (tror jag han hette) var noga med att poängtera att de aldrig kan veta om jag som patient har transsexualism eller inte, de kan bara se om de upplevelser JAG beskriver förekommit hos tidigare patienter. Sen skulle beslutet vara mitt. Varje möte handlade om hur jag mådde och om jag fortfarande ville. Hambert pratade också om “andra lösningar” för patienter som inte ville operera sig. Vad för lösningar det var vet jag inte. Jag ville ju operera mig mer än nåt annat i världen, så det var aldrig aktuellt att diskutera “andra lösningar”. Senare i processen blev Hambert sjuk, och Deanne Mannelid tog över.

    De orealistiska förväntningar som jag syftade på ovan var som du säger nr 3 – att korrigeringen kommer innebära så mkt mer än vad man tror – men också, för de som har ett stort behov av att passera men kanske kommer att ha svårt att göra det – att hormoner, och tillgänglig kirurgi kanske inte kommer få dem att passera vips över en natt. Det kan innebära en besvikelse som i sig leder till depression. Vidare kanske man kan lägga till en punkt 5.: en orealistisk föreställning om att man kommer kunna komma ifrån sin transsexuella bakgrund till 100% och aldrig mer tänka på den, aldrig mer besväras av den. Även om man passerar till 100% och är 110% säker på sitt beslut kan det ändå uppstå situationer då det förflutna påkallas, framförallt kanske man har minnen från förr som inte bara försvinner och som kan vara galet svåra att placera och sätta i något begripligt sammanhang inför sig själv. Kanske kommer man också behöva söka ett nytt jobb om tio år och har inte lyckats få ut sina gamla betyg i nytt namn, eller något annat oväntat sker som liksom “påminner” en om att man faktiskt HAR ett transsexuellt förflutet, och har man (som jag) svårt att acceptera det så kan det bli jobbigt.

    Nåväl, om du var utredare, vilka skulle du INTE släppa igenom?

  11. Ah, ja, det såklart. De förväntningarna på att kunna lägga allt bakom sig till 100% och skära av alla band bakåt tror jag är väldigt destruktiva, om inte annat så för att det kan leda till att folk gör saker som de egentligen inte vill göra (typ: Bryta med gamla vänner, flytta, byta jobb etc) för att kunna leva helt stealth även inför sig själva.

    Om jag var utredare och hade makt att styra utredningsprocessen och individualisera vården och så, och alltså inte behövde tänka på att alla kanske inte behövde “gå hela vägen”, så, vilka skulle jag INTE släppa igenom? Menar du: Vilka skulle jag ge lite extra betänketid etc, eller vilka jag skulle rata direkt, eller som jag inte skulle släppa iväg till RR?

  12. Blomma Bladsdotter says:

    Nej, nu tänker jag om du var utredare IDAG, för de utredare vi har idag måste ju jobba under gällande lag, oavsett om de själva stöder den eller ej. Gör en lista på allt det där, eller gör två, en lista utifrån om du var utredare med dagens lag där du beskriver vilka som skulle gå igenom direkt, vilka som skulle få extra betänketid, vilka som skulle ratas, och sen en till lista om vården var individualiserad och standardiserad, med samma kriterier. Kunde vara intressant att jämföra! 🙂

  13. Oj… Jag ska väl försöka. Men alltså, det är ju en process. Det kan ju förändras under tiden. Menar du utifrån tidpunkten när det “borde” vara dags att börja med hormoner?

  14. Blomma Bladsdotter says:

    Jag menar utredningen igenom! Låtsas att du är utredare, och föreställ dig alla möjliga situationer! 🙂

  15. Okej 😀 Det där med “gå igenom direkt” förvirrade mig, men jag ska försöka. Om vi säger såhär: tecken på att “bromsa in” och tecken på att “köra på” kanske är bättre? Bromsa in betyder inte att stanna helt och definitivt inte att det skulle vara kört, utan som ett tecken på att vara lite extra uppmärksam och kanske ge det mer tid – men också att se till så att de får rätt stöd utanför utredningen också.

    Bromsa in:

    Personer som inte kan/vill/vågar leva “på heltid”
    Personer som har återkommande problem med tex. psykoser
    Personer som inte kan beskriva hur de skulle vilja leva sitt liv, utan som mest vet hur de INTE vill leva, även efter att ha provar RLE ett tag
    Personer med svåra intellektuella funktionsnedsättningar
    Personer som kommer till utredningen och är relativt osäkra på vad de vill, och som inte visar tecken på att bli mer och mer trygga i sig själva (vilket såklart är ursvårt att avgöra, i synnerhet som rädsla för utredaren kan påverka hur man beter sig)
    Personer som efter ett helt år i utredning fortfarande inte har kommit ut inför sina närmaste

    Köra på:

    Personer som kommer till utredningen och redan har kommit ut inför sina närmaste, och kanske ännu fler
    Personer som kommer till utredningen och lever med ett könsuttryck som de är bekväma i (oavsett om det följer normen eller inte), och som kanske har hunnit byta namn eller så
    Personer med relativt okomplicerade psykiska pålagringar
    Personer som på olika sätt visat beslutsamhet (ska erkänna: Jag tycker själv att det nog talade för mig att jag hade gjort den uppoffringen att bryta upp från ett förhållande och dessutom byta landsting för att få vård)
    Personer som blir mer och mer trygga i sig själva ju längre de kommer
    Personer som är pålästa och som kan mycket och vet sina rättigheter, och vilka möjligheter till behandling som finns, och som vet vad de vill
    Personer som har en relativt klar bild av hur de vill att deras liv ska se ut, och har en realistisk uppfattning om vad som krävs för att komma dit

  16. Pingback: Är du rädd om dina pungkulor Fredrik? « Sverige är inte världens navel!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *