Med Göran Hägglund blir inga (trans-)barn gjorda

Det har inte varit lätt att få ur Göran Hägglund något svar om könstillhörighetslagen: Hur det egentligen ska bli med kastreringstvånget av transsexuella och intersexuella och förbudet mot att spara ägg och spermier, med skilsmässokravet och rätten att få vård även som minderårig. Som socialminister är det han som är ansvarig, men har svarat undvikande hela tiden – ända tills i mars i år då han förklarade att han skulle låta det bli en fråga för nästa regering.

Amanda Brihed har försökt få till ett samtal IRL, och Karl Rosenqvist har stalkat Hägglund på twitter. Nu har det äntligen hänt något: Göran Hägglund har svarat på Briheds debattartikel i Aftonbladet. Det ni. Äntligen ska vi få veta vad han tänker, varför det har gått två och ett halvt år utan att något har hänt, och vad han tänker göra ifall han får förtroendet att sitta kvar som socialminister. Eller… eh… det kanske är det vi inte får veta. Egentligen säger han inte så mycket alls.

Göran Hägglund börjar med att briljera med sina kunskaper och sin förståelse:

“Gruppen transpersoner är inte så stor, men för denna grupp är de lagar och regler som finns på det här området naturligtvis av helt central – ja, livsavgörande – betydelse. Och Amanda Brihed och jag är överens om att könstill­hörighetslagen behöver moderniseras.”

Sedan går han in på den kritik som förts fram mot lagförslaget:

“Den utredning som lämnade förslag på en ny könstillhörighetslag har fått mycket kritik, inte minst från de transsexuellas egna organisationer. Utredningen innehåller förslag som jag känner stor tveksamhet inför. Kring en del av förslagen råder också mycket stark oenighet bland remissinstanserna. Mot bakgrund av detta har det varit svårt att driva frågorna framåt utifrån utredningen.”

Värt att påpeka är att han inte går in på vilka förslag han “känner stor tveksamhet inför”. Är han tveksam till förslaget att låta transsexuella spara ägg och spermier, eller är han tveksam inför förslaget att kräva kastrering för att få ändrad könstillhörighet?

Till sist hänvisar han till den utredning av transvården som Socialstyrelsen håller på med, och säger att det är medvetet att de väntar in den rapporten:

“Min utgångspunkt för förändringsarbetet är att vi ska söka efter en reglering på området som på bästa sätt hjälper den grupp som berörs, det vill säga de transsexuella, att uppnå så god hälsa som möjligt. Viktigt är också att lagen skyddar barnens rättigheter i enlighet med Barnkonventionen, som exempelvis rätten till sina föräldrar.”

Nu är det så att lagförslagets remisstid gick ut i november 2007, och Socialstyrelsens utredning startade i september 2009. Det är nästan två år däremellan, då det alltså fanns ett lagförslag att åtminstone ta ställning till. Ändå valde Hägglund att skjuta upp det tills det gick att skylla på utredningen. Så praktiskt för honom, och så frustrerande för alla transpersoner som väntat på ett svar, på att få vård, på att veta hur framtiden ser ut.

Ändå är det på sätt och vis lugnande, för jag är inte så säker på om jag skulle ha velat att det vore en kristdemokrat som skrev ihop en proposition om vad jag får och inte får göra med mina könsorgan. Jag hoppas verkligen inte att det blir Göran Hägglund till socialminister ännu en mandatperiod, för då blir garanterat inga (trans-)barn gjorda.

Relaterat: Amanda Brihed, Per Pettersson, Lisa Olsson. Mer info: Mina inlägg om könstillhörighetslagen.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

This entry was posted in Barn och genus, Genus, HBTQ, HBTQ-historia, HBTQ-juridik, Internet, Könstillhörighetslagen, Regnbågsidoler, Sexism, Trans* i media and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

19 Responses to Med Göran Hägglund blir inga (trans-)barn gjorda

  1. Mellanvärld says:

    “Jag hoppas verkligen inte att det blir Göran Hägglund till socialminister ännu en mandatperiod”
    Då skulle jag hellre vilja se Amanda Brihed på den posten.

  2. Ja, om jag bortser från att jag inte alls vill ha en borgerlig regering, så skulle hon definitivt vara en bra socialminister 😀

  3. Pingback: Nytt ord? | nya flickrummet

  4. Lukas Romson says:

    Problemet med en folkpartistisk socialminister är att då har vi ändå en regering där Kristdemokraterna har en hel del att säga till om. Det går i dagsläget inte att få en borgerlig regering utan Kd, oavsett hur hbt-vänlliga och liberala en del liberaler är så regerar de alltså ihop med Kd.

    Så jag föredrar Ylva Johansson som jag vet är starkt kritisk till steriliseringskravet och som tillsatte utredningen med en tydlig fingervisning om att man verkligen borde överväga om det verkligen fanns skäl att behålla steriliseringskravet.

    Imme: Visst skrev du (precis som Amanda) något om att Sverige är ensamma med kravet på tvångssterilisering? Hur menade du där, för det är ju precis tvärtom, nästan alla länder kräver sterilisering. Källor?

  5. Jag håller med, i en borgerlig regering skulle KD ändå ha makt, även om det finns personer i tex. FP som är mycket mer progressiva än så.

    Men hm, har jag skrivit att Sverige är ensamma om det kravet? Kan det ha varit att jag citerade Amanda då? För jag känner inte igen det.

  6. Lukas Romson says:

    Nu lyckas jag inte hitta inlägget, så kanske mindes jag fel. Eller så citerade du Amandas inlägg hos Aftonbladet.
    Orsaken till att jag kommenterade det är såklart att frågan inte blir lättare att driva om en del transsexuella i hastigheten överdriver och försöker förvränga fakta. Sverige har regler som liknar resten av världen, och kräver därmed sterilitet och skilsmässor av de som behöver byta juridiskt kön/ha operationer. Men det gör inte Statens agerande mer okey att även andra gör fel, så man behöver inte försöka få det till att enbart Sverige har den typen av lagstiftning.

  7. Pingback: HBT handlar inte (bara) om homosexualitet « trollhare

  8. Jag kollade igenom det inlägg där jag citerar Amanda, men hittar det inte där:

    http://trollhare.wordpress.com/2010/06/13/dagens-ord-genusavund/

    Så du minns nog fel, helt enkelt 🙂

    Jag förstår vad du menar, det är lätt hänt att man är otydlig. Överdriva ska man definitivt inte göra, situationen är illa nog som den är. Däremot är väl Sverige ett av få länder i världen med monopol på transvård? Och btw, hur är det med lagar om förbud mot sparade könsceller internationellt? Det kanske var det hon syftade på?

  9. Lukas Romson says:

    Hur menar du monopol? Det är inte förbjudet för någon att erbjuda vilken vård de vill i Sverige, så länge de har läkarlicens och följer Hälso- och sjukvårdslagen. Det gäller vad jag vet också könskorrigerande vård. Det går t ex utmärk t att anlita en privatpraktiserande psykiatriker för att få sin diagnos. Om personen är kompetent och kanske gärna har kontakt med en erfaren utredare på något av teamen så ska det gå bra även sen hos rättsliga rådet. Har personen avtal med landstinget ska det gå att få det bekostat på vanligt sätt, vad jag vet.

    Och det finns väl inget som hindrar att man själv väljer andra än de etablerade kirurgerna, när man väl fått tillstånd till operation?

    Jag undrar om inte förbudet mot att spara könsceller helt enkelt inte har aktualiserats i andra länder. För bara tio år sedan var det inte förbjudet i Sverige heller, såvitt vi visste. Men när transsexuella började göra så, och rättsliga rådet insåg att det skedde, förtydligade de att det var förbjudet. Jag har inte hört talas om något land som tvångssteriliserar men där det uttryckligen är tillåtet att spara könsceller.

  10. Det jag menade med monopol var ungefär såhär: I praktiken är det väldigt svårt (nästan omöjligt) att få en diagnos med dokumentation som duger för RR utanför landstingets ramar. Dessutom är det väldigt svårt, efter vad jag har hört, att få fastställelse hos RR om man tex. har åkt utomlands för SRS, just för att det är det där med diagnosen och utredningen som brister. På så sätt är det i praktiken ett monopol, liknande det i tex. Norge och Danmark, men tackolov med lite större flexibilitet (alltså: I Sverige finns det fler än ett utredningsteam).

  11. Pingback: Transfett som valfläsk – eller en hållbar HBT-politik « trollhare

  12. Lukas Romson says:

    Okey, jag hör vad du säger, men jag undrar om det stämmer. Hur vet du att det verkligen är så oerhört mycket svårare att få godkänt av RR om man har ett utlåtande från en privatpraktiserande psykiatriker? Jag känner tyvärr inte till några fall som haft såna problem, gör du det?
    Såvitt jag begriper menar RR att det inte ska vara så svårt att få fastställelse om man har genomgått behandling utomlands. Ett besök hos svensk läkare ska enligt uppgift räcka. Men det kan ju vara helt fel, vet du patienter som tvingats till regelrätta utredningar även i Sverige?

  13. Jag är inte helt säker på de exakta turerna, och jag kan såklart inte ge ut ett namn, men jag känner en person som har fått problem då det ansågs att den i utlandet ställda diagnosen inte var tillräckligt underbyggd, eller hur det nu var. Är inte helt säker på detaljerna, men om jag förstod det rätt så räckte det inte med den diagnos som ställdes i utlandet i kombination med de nödvändiga operationerna. För då gäller det ju att se till så att den utredning som gjorts i utlandet är tillräcklig för att RR skulle godkänna den. Man kan alltså åka utomlands och få en diagnos och göra SRS, men få problem med att få fastställelse när man kommer hem om RR inte tycker att diagnosen är väldokumenterad.

    Vad gäller privata psykiatriker så har jag inte hört om någon som har kommit så långt som till RR och fått problem, men däremot att det har varit så mycket problem på vägen när man inte har vetat hur man ska göra för att RR blir nöjda. Dvs. det saknas rutiner för att göra bra utredningar utanför de etablerade teamen.

  14. Lukas Romson says:

    Det känner jag också igen, men då har det handlat om att det har behövts ett besök hos en svensk utredare. Samt operationsberättelse vad jag vet. Problem ja, men inte riktigt så omöjligt som termen “monopol” låter antyda.

    Privpraktiserande psykiatriker har säkert ofta väldigt dålig kompetens. Men det är inte detsamma som att det finns ett monopol. Monopol betyder att det finsn regler som förbjuder alla utom en aktör att etablera sig, eller åtminstone att reglerna elelr de faktisk omständigheterna gör att det rä näst intill omöjlligt för adnra än en aktör( landstignet) att etablera sig. Så är det inte riktigt, privatpraktiserande psyiatriker får etablera sig inom området. Att de inte gjort det handlar inte enbart om revirpinkandet inom svensk psykiatri, det handlar nog om vad som är lönsamma klienter också, och brist på intresse.

    Jag ber om ursäkt för de här utvikningarna, som börjar bli väldigt off-topic. Men monopol är en politisk laddad term, som ofta används av de som kritiserar det svenska sjukvårdsystemet med allmänfinansierad vård via skattsedeln. Jag är för ett sånt system för jag tror det är det bästa för det stora flertalet medborgare, de som inte har pengar att köpa sig dyr privatvård.

  15. Jo, jag tror ju också att det är det bästa med en allmän sjukvård på lika villkor. Det är liksom min utgångspunkt. Men samtidigt gör det att situationen i Sverige ser annorlunda ut än på många håll. Om man kollar internationella forum så handlar många av diskussionerna sånt som att “ifall du hade råd med vilken operation som helst, vad skulle du göra?”. Tackolov är den frågan nästan obefintlig i Sverige.

    Jag har inte tänkt på monopol som ett negativt ord, utan mer som en realitet ur patientsynpunkt. Till exempel blir ju vårdgarantin på sätt och vis satt ur spel när det inte finns så många att välja bland, vare sig för att få en utredning eller för att få hormoner eller för att få operationer. Det är så jag tänker på ordet monopol, plus att det dessutom måste gå genom hemlandstinget om man inte har råd att betala allt själv. När ett landsting då (som Kronoberg gjorde förut) bestämmer sig för att inte bekosta några könskorrigeringar, så slår det väldigt hårt mot de som behöver den vården.

    Sedan tror jag att det är precis som du säger, att privata psykiatriker inte ser det som något de kan tjäna särskilt stora pengar på: Relativt få patienter, och dessutom kräver det en del resurser för att sätta sig in i hur det går till, hur man ska få igång verksamheten, osv. Så det är inte ett monopol med förbud, men däremot är man som patient utlämnad till kanske en enda läkare, i praktiken.

  16. Lukas Romson says:

    Då förstår jag hur du tänkte. Fast, har inte större delen av västeuropa, och en del andra länder, allmänfinansierad vård? Så så olika kan inte Sverige vara, ur det perspektivet.

    När det gäller problemet med att det oftat finsns bara en eller möjligen två psykiariker i ett landsting som kan diagnoticera transsexualism så håller jag fullständigt med dig. Tyvärr är väl inte situationen unik för transsexuella. Däremot kan det vara unikt för gruppen att man upplever sig som så extremt utlämnad till psykiatrin och att det inte i egentlig mening existerar starka patientorganisationer som vården för en dialog med. Jag har hört en psykiatriker (inte från teamen) likna utredningsförfarandet vid de utredningar som görs för att fastställa om en patient lider av en så allvarlig psykiatrisk störning att h*n inte kan dömas för brott. Dvs, en process där “patienten” redan från början är misstänkt för grova brott. Det här extrema misstänkliggörandet som flera transsexuella tycks uppleva hos utredaren är alltså inte det normala vid diagnoticeringar inom psykiatrin, om jag förstått det rätt.

    Att vissa landsting vägrar bekosta utomlänsvård trots att de inte själva har den är för j-ligt! Det handlar rimligen om ren okunskap och brist på intresse för hbt-frågor hos tjänstemän och landstingspolitiker.

    Det vore intressant att få veta hur det ser ut i t ex Tyskland, som ju har utbyggd vård för transsexuella och ett finansieringssystem som liknar vårt. Det är ju int eomöjligt att det finns en del at lära där, de har många fler patienter och tysk sjukvård har gott rykte.

  17. Jag vet ibland inte själv hur mycket som är en känsla som man tar med sig till utredningen, och hur mycket som är “verklig”, men den utsatthet och kontroll som iaf jag upplevde har jag inte sett maken av inom den “vanliga” psykiatrin – inte ens under mina mest paranoida perioder. Det liknar inte på något sätt tex. en neuropsykiatrisk undersökning.

    Jag är väl rätt USA-fixerad 😉 På många håll även i Europa är det väl också så att det är långsamt och svårt att ta sig fram i den offentliga vården. På nån (brittisk) sida läste jag en formulering typ: “Det finns två vägar att söka vård: NHS, eller den privata som inte tar evigheter”…

  18. Pingback: Hägglund visar var skiten i det blå skåpet ska stå « trollhare

  19. Pingback: Marcus Birro, del III: Jag kräks också på gullandet med transpersoner « trollhare

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *