Fem år med lerkukar, moderfader och fruktlöshetsritualer

På måndag är det sommarsolståndet; den längsta dagen på året. Men det är inte vilket sommarsolstånd som helst: Det är fem år sedan jag initierade mig själv som häxa, efter drygt ett års studier. Jag har svårt att fatta att det har gått så lång tid, men minst lika svårt att fatta att det inte är ännu längre sedan. Så otroligt mycket har hänt sedan dess ju.

Det var då jag valde namnet Trollhare. Jag gjorde det till mitt häxnamn över två år innan jag började kalla mig det på nätet, två och ett halvt år innan jag ansökte om att få heta det officiellt och mer än fyra år innan jag faktiskt fick det inlagt i folkbokföringen.

Det var också inför den dagen som jag – till min dåvarande sambos munterhet – tillverkade mig en fallos i lera. Jag har alltså en lerkuk, men jag använder den inte för någon slags sex eller så. Däremot är det en symbol för könslomässig stabilitet, som jag använde i min första fruktlöshetsritual.

Min grimoire (en pärm klädd i fint papper)

Min grimoire (nej, det är inte jag som gjort teckningen)

För att förbereda mig inför jubileet har jag gått igenom mina gamla grimoirer, och fastnade för de allra första anteckningarna. Någon gång under våren 2005 programmerar jag mina stenar till olika syften. En hematit programmerar jag med orden “Jag står stadigt med fötterna på jorden i kontakt med mina kön”. Mina kön, i plural. Kön som i könsidentiteter, som jag då upplevde som ett svart hål. Under en ceremoni i maj samma år åkallar jag “moderfader” i någon slags queer protest mot att böckerna föreslog att man skulle åkalla “modern” eller “gudinnan”. Och så, när jag initierar mig själv som häxa, så gör jag en ritual med lerfallosen och säger bland mycket annat “hjälp mig att älska mig själv och min kropp”.

Såhär med facit i hand är det märkligt hur jag kunde gå runt i åratal och tro att jag bara inbillade mig att jag överhuvudtaget hade pratat med min dåvarande sambo om min könsidentitet och min längtan efter en könskorrigering. Det var först när jag började blogga under hösten 2006 som jag kunde se med egna ögon att det han påstod – att jag aldrig hade nämnt det förut – inte stämde. Jag hade ju skrivit ner vad vi sa bara tre dagar tidigare, men ändå tappade han hakan varje gång och utbrast “Va?! Det har du aldrig sagt något om!”. Hjärntvättad som jag var med hans uppriktiga förvåning (som jag idag förstår var förträngning) varje gång, så har jag grundmurat i mig att jag nog ändå måste ha inbillat mig att jag ens hade några tankar på min könsidentitet innan hösten 2oo6, än mindre att jag delade med mig av dem till honom. Men jo, det gjorde jag, utan resultat.

Fem år efter den ceremonin behöver jag inte be om hjälp att älska mig själv och min kropp, för det gör jag redan. Att stå stadigt med fötterna på jorden i kontakt med mina kön är väl nästa steg – nu när jag ramlat igenom och  kommit ur det svarta hålet på andra sidan.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

This entry was posted in Bilder, HBTQ, Internet, Könsidentitet, Kroppstankar, Personligt, Transitionsdagbok and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

4 Responses to Fem år med lerkukar, moderfader och fruktlöshetsritualer

  1. Mellanvärld says:

    “nu när jag ramlat igenom och kommit ur det svarta hålet på andra sidan”
    …genom maskhålet, ut i en ny värld…

    ser ut som da vinci-teckningar på boken…

    “Jag gjorde det till mitt häxnamn”
    Hur går det till när man väljer ett sådant?

  2. Japp, det är da Vinci. Ett scrapbookingpapper från början 🙂

    Uj, hur väljer man ett häxnamn? Det var snarare namnet som valde mig. Ett standardråd brukar iaf vara att man aldrig ska avslöja sitt häxnamn för någon, men det har jag som bekant ingen som helst respekt för 😉

  3. Mellanvärld says:

    Jag antar att “Mellanvärld” är något liknande…

  4. Ja, det är det nog 🙂

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *