Psykisk ohälsa – en garanti för dålig kroppsvård?

Idag skriver Socialstyrelsens generaldirektör Lars-Erik Holm i SvD om att personer med psykiska funktionsnedsättningar får sämre vård vid kroppsliga sjukdomar än andra:

“av de psykiskt sjuka som får stroke dör 30 procent fler inom tre månader, jämfört med övriga befolkningen. Personer med psykisk sjukdom som får lungcancer löper 50 procent högre risk att dö än andra lungcancerpatienter. Psykiskt sjuka blir dessutom i högre utsträckning inlagda på sjukhus för somatiska sjukdomar som med adekvat behandling hade kunnat tas om hand i den öppna vården.”

Botemedlet är att anpassa den kroppsliga vården efter patienternas behov:

“Vården har ett ansvar för att fånga upp de psykiskt sjukas hela sjukdomsbild. Det kräver utvecklade rutiner för samarbete mellan primärvård, psykiatri och somatisk specialistvård. Här har landstingen mycket kvar att göra.

Personer med psykiatrisk diagnos måste få mer tid i primärvården och i den somatiska specialistvården. En sammansatt sjukdomsbild och en rad riskfaktorer kräver mer resurser och ett större ansvarstagande från vården. Läkaren kan inte nöja sig med att sätta receptet i handen på patienten. Mer kraft måste läggas på uppföljning av den kroppsliga behandlingen, kanske krävs tätare återbesök än för andra patienter.

Det är oacceptabelt att psykiskt sjuka får sämre somatisk vård än andra. Socialstyrelsen och vårdgivarna har ett gemensamt ansvar för att eliminera ojämlikheterna.

Socialstyrelsen kommer det närmaste året att göra ytterligare uppföljningar och analyser för att ta reda på mer om vad som ligger bakom skillnaderna i vård och dödlighet i kroppsliga sjukdomar hos psykiskt sjuka. Det är också ett viktigt granskningsområde för Socialstyrelsens tillsyn, till exempel när myndigheten inspekterar vårdkedjan och förekomsten av vårdplaner för personer med psykisk funktionsnedsättning.”

Min gissning är att de – bortsett från rent medicinska riskfaktorer – kommer att hitta ett antal olika orsaker:

  • Personal i den kroppsliga vården är sällan kompetenta att möta patienter som har särskilda behov, och rutinerna är usla på många håll. Till exempel är grundläggande kunskap om hur man kommunicerar med patienter som har svårt att koncentrera sig eller minnas inget man kan ta för givet*, och att få “tolkhjälp” är inte alltid självklart. För mig har det till exempel oftast handlat om att vara tvungen att försöka hitta en tid då mina boendestödjare kan följa med, vilket inte är det lättaste med mindre än några veckors varsel. Personliga ombud kan ibland göra såna saker, men det finns inte på alla orter och det är olika från kommun till kommun hur man tolkar deras arbetsuppgifter. Numera har jag fått ledsagning beviljad enligt LSS, men det är tack vare att jag har en aspergerdiagnos.
  • Vården överhuvudtaget är nedbantad och det krävs att man står på sig, slåss och tjatar för att få hjälp.
  • De patienter som faktiskt står på sig riskerar att få sitt beteende – att hävda sin rätt som patient – tolkat som ett psykiskt symtom, till exempel som tvångsmässig trotsighet eller som att man är uppslukad av sin offerroll. Detta gäller i ännu större utsträckning de som redan har en historia som psykpatient.
  • Personer med psykiska problem har ofta svårt att få livet och vardagen att fungera. Att bli tillsagd att börja träna när man knappt orkar kliva ur sängen, eller att få höra att man måste sluta med godis när man knappt kan bre en macka, kommer inte att ge någon effekt om man inte får det stöd man behöver i övrigt.

Och, såklart:

  • Det är ganska stor risk att vårdpersonal i den kroppsliga vården bedömer att ett visst problem eller symtom är psykiskt betingat, i synnerhet om de vet att patienten har psykiska problem, när det egentligen inte är det. Samtidigt är kunskapen om kroppsliga problem liten inom psykiatrin.

Jag skulle säga att kroppslig vård ofta är otillgänglig för personer med psykiska funktionsnedsättningar, och det beror både på landstingen och på kommunerna (som är ansvariga för insatser som boendestöd, till exempel). Utan att måla fan på väggen så tror jag att en fungerande stödapparat (till exempel soc och psyk) skulle spara samhället massor av pengar.

*) Det finns de som är fantastiska, såklart, och de som är mindre fantastiska. En läkare som blir irriterad av att vara tvungen att förtydliga sig/sammanfatta det de precis har sagt/skriva ner några ord på en lapp är ingen bra läkare.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,

This entry was posted in Funkis, Funkispolitik, NPF, NPF-hantering, NPF-vård, Överlevnadshandbok, Politik, Psykiatri and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

35 Responses to Psykisk ohälsa – en garanti för dålig kroppsvård?

  1. MiaM says:

    Din sista punkt tror jag är den viktigaste.

    Jag har vid ett tillfälle sökt vård hos vårdcentralen för nån slags allergi som yttrar sig i att jag behövde snyta mig extremt ofta (ungefär), och då fick jag frågor om arbetsförhållanden och psykiatriska diagnoser!

  2. Japp, jag tror att det är en sån sak som är väldigt lätt att hamna i. Och grejen är väl att det egentligen inte finns någonstans att vända sig med besvär som liksom befinner sig någonstans däremellan. För om jag skulle få för mig att söka vård för mina psykosomatiska grejer (vilket händer lite då och då) så blir jag bara runtbollad.

  3. Nobody says:

    Visst är det så. Hur många “vanliga” personer har inte fått de frågor som MiaM tog upp…? Det är oerhört vanligt att man får en psykisk diagnos trots att man har en fysisk åkomma, ännu värre blir det förstås om man har en bakgrund med psykisk ohälsa.

    Vad man sällan pratar om är det omvända, hur kroppsliga problem påverkar psyket. Precis som du skriver är kunskap om kroppslig påverkan dålig inom psykiatrin, antar att det är mer spännande att djupdyka i människors privatliv än att remittera till den somatiska vården….

    Det gör mig än en gång övertygad om att man inte kan skilja kropp och psyke såsom vården och många i allmänhet gör.

    Kropp och själ är en enhet och påverkar varandra konstant.

  4. Det håller jag helt och hållet med om. Jag vet ju att man i bästa fall, om det man har rätt diagnos, bor på rätt plats och är tillräckligt jobbig möjligen kan få tex. KBT, men det gäller att ha tillräckligt “tydliga” problem då.

    Jag har ändå inga jättestora fysiska problem, det är mest att jag helt enkelt är skapt sån att känslor sätter sig i kroppen väldigt starkt på gott och ont, men jag tänker att det måste vara värre för de som har mer problem.

  5. MiaM says:

    Om man söker på en vårdcentral (eller om det går att söka direkt till ett sjukhus) för något typiskt somatiskt så kan man ju faktiskt ljuga och säga att man inte har med psykiatrin att göra även om man faktiskt har det.

    Jag gissar att om det skulle bli något “bråk” om att man ljugit så lär man kunna “bråka tillbaka” rätt rejält genom att ifrågasätta relevansen på det de frågar.

    Å andra sidan vården kanske har blivit bättre, det där hände för ett par år sedan, medan när jag sökte för en annan uppenbart somatisk grej (på en annan vårdcentral, förvisso) för bara ett drygt halvår sen så kom inga irrelevanta frågor alls. Bra!

    Jag håller också med om att kroppsliga problem helt klart kan påverka psyket. Ickesomatiska grejer kan också påverka psyket, t.ex. vilken kost man stoppar i sig. Jag är t.ex. mer och mer övertygad om att det var sista gången jag drack nånting med aspartam/sukralos för ett par månader sen…

  6. Alltså, det ingår väl att på något sätt få en helhetsbild av patientens hälsa, men det blir så lätt att man flyttar fokus till det psykiska, och liksom gör en grej av det.

  7. MiaM says:

    Sant… det beror väl kanske också på vad man har för problem man söker för? Men har psykisk ohälsa nåt att göra med typ näsa-hals att göra?

  8. Alltså, är det inte så att tex. stress sänker immunförsvaret? Så det skulle kanske tala för att det snarare var en infektion än en allergi? Jag vet inte, gissar bara.

  9. MiaM says:

    Sant! Tänkte inte på det 🙂

  10. Anneli says:

    Jag är en kvinna som lider av psykisk ohälsa…Jag var inlagd på psyket en omgång för nu flera år sedan och jag hade skurit mig ordentligt i ljumsken, ett rent suicidförsök. Vid ankomst till akuten, tillsammans med en skötare från avdelningen, så skulle jag sys av jourhavande, en ortoped. Han skulle börja sy utan att först bedöva och jag ifrågasatte hans beslut. Han svarade bara att: – “Du hade ju ingen bedövning när du skar dig!” Och så sydde han igen det stora såret utan bedövning! När han skulle lämna rummet vände han sig om och sa -“Ta och skaffa dig en NY hobby!” Jag tror nog att om det varit en kock t ex som hade skurit sig på en kniv i arbetet, så hade nog han/hon fått både bedövning och dessutom sluppit den cyniska kommentaren!!

  11. Anneli: Det är tyvärr inte första gången jag hör att de har sytt folk utan bedövning som något slags “straff” för att man skadat sig själv 🙁 Jag hoppas att du har anmält det till HSAN? För så får det verkligen inte gå till!

  12. Anna says:

    Anneli! Jag blir både förbannad, ledsen och bedrövad när jag läser vad du skriver! Det är HELT oacceptabelt att NÅGON ska bli behandlad på det sättet! (Kommer osökt att tänka på när min mor födde mig i slutet av 60-talet. Den “moderna” läkaren sa att någon bedövning behövdes inte; “det är naturligt att det gör ont när man föder barn!” Min mor har alltid efteråt påtalat “det är ju naturligt att ha ont när man bryter armen också, men DÅ får man smärtlindring”.) Man undrar ju hur ortopeden tänkte… tror han att han HJÄLPTE dig att må BÄTTRE? *suck*

  13. Anneli says:

    Jag tog hjälp av min kontaktperson som var med och hörde allt samt kuratorn, just för att skriva en anmälan till Patientnämnden, tror jag att det var….
    Det som hände var att jag fick en skriftlig ursäkt från ortopeden, en ursäkt som verkade vara skriven efter någon mall de har för just såna här situationer!!

    Även verksamhetschefen skrev en ursäkt, den verkade mer “ärlig” då den inte var skriven efter nån mall, jag uppfattade det inte så i alla fall.

    Men vad jag vet så fortsätter han att jobba där på akuten med samma sysslor, det är bara att hoppas att ingen annan råkar ut för honom!!

    Det är en av de värsta kränkningarna, vad jag kan minnas, som jag råkat ut för på just det sjukhuset!! Tack för ordet!! // Anneli

  14. Det gör mig nästan ännu mer ledsen att höra att de alltså inte tog tag i det efteråt. Jag tycker att det är väldigt allvarligt att man behandlar patienter på det sättet, och dessutom kommer undan med det utan att bli prickad. Jag har hört de som har motiverat liknande beslut med att det skulle verka avskräckande, att det är mindre risk att göra om det då, men det håller verkligen inte som argument. Det är fruktansvärt inhumant och kränkande. Jag blir rent ut sagt förbannad 🙁

  15. Fruktansvärt att läkare leker domare och skarprättare i samma person, och tar sej rätten att döma en person till kroppsstraff…

    Förresten, jag ska berätta en grej jag var med om för rätt många år sen när jag just flyttat till Skärholmen och fått en ny psykiater. Jag hade inte haft regelrätta psykoser på ganska länge då, men så började jag utveckla konstiga kroppsliga symptom. Typ jättehög puls, kroppstemperatur som gick upp så svetten sprutade, m m symptom som kom och gick. Jag tänkte direkt “usch nu har jag fått psykosomatiska problem istället”, bara utgick från att det var det som det var… Jag gick till psykdoktorn och sa ungefär detta, samt att jag nog behövde börja med psykofarmaka igen (som jag varit utan ett tag). Psykdoktorn tyckte dock att man skulle utreda alla möjliga tänkbara fysiska sjukdomar först, tog olika blodprov och kollade hjärta osv hos vanliga läkaren. Till slut blev iaf slutsatsen att det inte var nåt fysiskt fel på mej, och att det troligen var “bara” psykosomatiska problem, och jag fick börja med psykofarmakan igen (och det hjälpte).
    Men ju mer man hör om vad folk råkat ut för i vården, desto mer inser jag att det var en väldigt bra psykdoktor som jobbade där…

  16. Det hör nog tyvärr till ovanligheterna, men det låter bra att de faktiskt undersökte det. Men jag gissar att om du istället hade gått direkt till vårdcentralen så hade de nog sagt på en gång att det måste vara psykosomatiskt, utan att ta prover först.

  17. Amanda says:

    Ni vet inte om läkaren blev “prickad” eller ej.
    Att bli “prickad” innebär antingen en erinran (tydlig information till berörd person att här gjorde du fel) eller en varning (personen förlorar sin legitimation om hen gör samma fel igen). Det är ingenting som anmälaren nödvändigtvis får reda på (men information om nyligen utredda HSAN-anmälningar publiceras i varje nummer av Läkartidningen).

  18. MiaM says:

    Anneli:

    Tyvärr så är det lätt att bli lurad till fel ställe i systemet.

    Patientnämnden är ‘den snälla vägen’, dit är bra att vända sig om t.ex. en remiss tar för lång tid eller liknande.

    HSAN = Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd är stället man ska anmäla sådana fel som man tycker att någon bör bli prickad för.

    Det är vad jag minns tyvärr bara två års preskriptionstid. Om det gått mindre än två år nu, så anmäl bums så kanske den doktorn faktiskt får en prick! Din anmälan till patientnämnden finns antagligen i något arkiv och kan funka som “bevis” eller snarast som påminnelse för övriga inblandade så att de ‘vittnar rätt’ så att säga…

  19. MiaM says:

    Jag vet inte förresten om patientnämnden eller någon annan inblandad är tvungen att göra nån såndär “Lex “-anmälan eller liknande, så att läkaren kanske blev prickat i alla fall?

  20. Amanda says:

    Ja, Annelis kontakter hade pinsamt dålig koll, alternativt tog henne inte på allvar.

    Patientnämnden kan inte göra anmälningar till Ansvarsnämnden, bara patienter, närstående till patient eller annan person som fått fullmakt av patient. Däremot kan vårdgivaren anmäla en anställd, med betoning på kan. Vill man vara säker på att få utredning av ett dåligt bemötande är det alltså HSAN-anmälan av privatperson som gäller.

  21. Amanda: Jag utgick ifrån att ingen av de som jobbade där tog initiativ till en anmälan till HSAN, det var därför jag utgick ifrån att läkaren inte blev prickad. Och alla jag träffat i vård och omsorg som jag har försökt få hjälp av de gånger jag har blivit illa behandlad har alltid tyckt att man ska prata med patientnämnden först, och att det bara är ifall patientnämnden ställer sig på ens sida som det är lönt att anmäla till HSAN.

  22. Amanda says:

    Anmäla är alltid lönt att göra om man tycker att något ska anmälas.

    Patientnämnden ska man vända sig till för att få hjälp till att få den vård man vill ha eller angående dåligt bemötande inom vården, inte när man anser sig vara felbehandlad och till HSAN anmäler man felbehandling av olika slag.

    I Annelis fall tycks det mig varit dåligt bemötande som anmäldes, och då gick det via rätt instans och rätt till. Att läkaren sydde utan bedövning skulle ha gått via HSAN däremot. Två olika anmälningar till två instanser, vill säga.

  23. Amanda says:

    “Den som är eller har varit patient eller en närstående till patienten kan göra anmälan till HSAN. Närstående får bara göra anmälan om patienten själv inte är i stånd att göra det. Den som anmäler blir part i ärendet och den person som är anmäld blir motpart.

    HSAN tar endast emot patientanmälningar som gäller frågan om någon som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen har åsidosatt sina skyldigheter i yrkesutövningen, dvs. sådana klagomål som har med utredning, diagnosticering och behandling att göra.”

  24. Amanda says:

    Jag vidhåller att Annelis kontaktperson och kurator gjorde fel då de rekommenderade Patientnämnden i stället för Ansvarsnämnden. Det är jäkligt trist att att människor som arbetar med att hjälpa folk rätt hjälper folk fel. Speciellt kontaktpersonen som tydligen såg allting har brustit i kompetens.

  25. Ah, ja. Men det förvånar inte mig alls, för som sagt var verkar det heta mest hela tiden att man ska gå via patientnämnden i första hand, även när det handlar om ett konkret fel som har begåtts.

  26. Amanda says:

    Det vet jag ingenting om, så jag får ta dig på orden om det. Det borde gå att anmäla kontaktpersonerna då de brustit också. Katastrof om det som du säger är så det låter generellt.
    HSAN har en egen hemsida där det står precis hur man går till väga och när (jag kan tycka att det borde finnas visitkort eller dylikt på alla mottagningar med adressen dit, för det är ju inte ens säkert att gemene patient känner till den).

    hsan.se i alla fall.

  27. Amanda says:

    (Förtydligande: Med borde menar jag att jag skulle önska, inte att jag tror att det kan vara så att det går.)

  28. Jo, HSANs sida är bra, men det är märkligt det där. Jag har gjort en anmälan till HSAN en gång, och bad min kontaktperson om hjälp med att få till papperna, och det gjorde hon, men ganska motvilligt (trots att den mottagning jag anmälde låg i ett annat landsting tom.), och först hade jag fått förklara för henne varför det faktiskt var HSAN och inte patientnämnden jag skulle vända mig till. Andra gånger har jag fått höra att det inte är någon mening att ens prata med patientnämnden, eftersom det inte löser några problem att “anmäla allt”.

  29. Anneli says:

    Detta hände för några år sedan nu, att jag anmälde till patientnämnden.
    Tror ni att det är försent att gå vidare till HSAN??!

    Tycker verkligen att det måste ges en grövre “åthutning” ang. det som hände…
    Att bara behöva skriva en ursäkt är lite för enkelt, kan jag tycka!!

    Orden och behandlingen han gav sitter kvar i mig och man förlorar ju tilliten till hela sjukvårdsapparaten om det ska vara så här lätt att “komma undan”!
    Tack för era tips och kommentarer!!

  30. Amanda says:

    Anmälan måste skickas så att berörd part kan delges inom två år från händelsen i fråga, så det är förmodligen för sent, dessvärre.

    Som sagt, en ursäkt är precis rätt sak att ge då det gäller anmälan om dålig behandling, så något mer kan du inte förvänta dig. Du kan ju hoppas på att läkaren aldrig behandlar en patient så igen.

  31. Ja, om det har gått mer än två år så är HSAN kört, tyvärr. Det du däremot skulle kunna göra – ifall du vill och orkar, inte som ett krav utan som ett förslag – är att tex. höra av dig till sjukhuset och fråga vad de har vidtagit för åtgärder för att se till så att det aldrig händer igen. Det händer tex. att man skickar den som betett sig illa på “charmkurs”, eller att man utbildar hela personalen i bemötandefrågor, eller att man tar fram riktlinjer och rutiner för hur man handskas med en viss sorts problematik, när man upptäcker att det finns brister. Sånt kan du fråga om de har gjort. Om de inte har gjort något, så kan du fråga varför inte. Och så vidare.

    Sånt kan sätta lite press på dem, på ett positivt sätt. För även om jag förstår att din upplevelse var fruktansvärd, så kan det inte göras ogjort. Däremot skulle det kanske kännas bättre att veta att det inte kommer att hända någon annan i framtiden?

  32. MiaM says:

    En intressant fråga är om det går att HSAN-anmäla de som rekomenderade patientnämnden (och få dem prickade), för att de kom med felaktig rådgivning?

    Vården vill nog alltid att allt helst ska gå via patientnämnden, så riskerar de inte några jobbiga prickningar, ungefär 🙁

  33. DET hade varit intressant att ta reda på… Ja, jag tror nog ofta att det är så, fast det är inte bara från vården man kan få höra sånt utan även tex. PO och boendestöd (som är underställda länsstyrelsen, dvs. obundna från myndigheter, respektive kommunanställda)

  34. Anneli says:

    Naturligtvis så vill jag med denna anmälan och eventuell påföljd för läkaren att det ska leda till att ingen annan ska behöva råka ut för det jag var med om!!!

    Jag vill kunna vara med och påverka! Det är viktigt, tycker jag!
    Och jag skulle inte bry mig om jag skulle behöva bli en “offentlig” person mitt i allt detta, för jag anser att jag har inget att skämmas över…….

    Ja, vi får se vad som händer…Tack för era ansträngningar i denna fråga!!

    // Anneli

  35. Jättebra! Det är jättemodigt av dig, för det är många som varken orkar eller vågar ta itu med det. Jag håller tummarna för att det går bra, vad du nu än kommer på att göra. Ta hand om dig!

Leave a Reply to Anneli Cancel reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *