Hur man blir en potentiell våldtäktsman

Klockan är kanske tio och solen har nyss gått ner. Jag har ägnat två timmar åt att fota skymningen, och tänker vara ute lika länge till. Natten är varm och det är så ljust att man kan tro att solen bara har gått i moln.

Jag går genom ett bostadsområde jag aldrig varit i förut. På gatan utanför en skola står en bil med dörrarna öppna. Ungdomar i kanske tjugoårsåldern: En som springer runt, en som är gömd bakom bilen och en som sitter på passagerarsätet fram. Efteråt kom jag på att de kanske hade problem med bilen, men det verkade inte så och dessutom kan jag verkligen ingenting om bilar. Därför gick jag förbi utan att stanna och fråga; avståndet mellan oss var bara ett par meter. Hursomhelst tittar den runtspringande på mig och frågar den som sitter bakom bilen:

– Känner du honom?

– Nej, varför skulle jag känna honom för?

– Vet inte. Tänkte du kände alla i Sandviken.

Nästan ett års testosteronbehandling har tagit ut sin rätt: Det är inte längre “henne”, utan “honom”. Underbart. Jag tänker att jag aldrig kommer att våga ansa mitt skägg, för jag vill att det ska ropa ut manlighet på långt håll. Att passera som kille är härligt, och jag kan aldrig få nog av det. Trodde jag ja.

En stund senare går jag på en bred trottoar som även är cykelbana, när en person jag uppfattar som en ung tjej kommer gående från en annan väg som slutar på den vägen jag går på. Hon står på andra sidan och verkar göra en ansats att gå över, när hon får syn på mig. Istället för att gå över gatan till den breda trottoaren så fortsätter hon på den andra sidan vägen, fast den trottoaren är så smal att hon går nära bilarna. Någon timme senare – på en helt annan trottoar – ser jag två personer som jag antar är tjejer gå över gatan för att slippa gå på samma sida som mig.

Jag passerar som kille, och därmed som potentiell våldtäktsman. Tidigare har jag gjort det när det har varit mörkt, men nu händer det alltså även en så ljus natt som midsommarnatten. Jag har själv aldrig varit rädd för killar – bara för alla människor – så jag har själv aldrig gått över till andra sidan gatan vad jag kan minnas från den tiden jag levde som tjej. Däremot har jag verkligen förståelse för att folk gör det, men det känns förjävligt. Säg den glädje som inte är sorgkantad.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

This entry was posted in Genus, Könsidentitet, Kroppspolitik, Transitionsdagbok and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

15 Responses to Hur man blir en potentiell våldtäktsman

  1. J says:

    Läser denna typ av berättelser/tankar förut från feministiska män eller queerisar. Är kille uppmärksam och det har ännu aldrig hänt mig. Vet inte om det är för att jag är androgyn och spenslig. Men. Det är inte så enkelt som du framställer det. Även om det såklar ligger något i det du skriver.

  2. kontakt says:

    Det finns ju förstås också en möjlighet att du övertolkar. Eller inte. På ett sätt har du förstås rätt även om just de här fallen skulle vara övertolkningar från din sida.

  3. meta says:

    Jag tror inte att det är övertolkningar. Tjejer får lära sig att om de
    1. är onyktra
    2. är festklädda (=kort kjol + höga smala klackar)
    3. är ensamma mitt i natten
    så riskerar de att bli våldtagna.

    Personligen gillar jag inte att gå på samma trottoar som någon annan mitt i natten, inte för att jag är rädd för att bli våldtagen utan för att jag inte vill bli rånad.

  4. Amanda says:

    Baksidan med att tillhöra det förtryckande könet 😉

  5. J: Ja, det kanske inte händer alltid. Det är nog olika, beroende på hur man uppfattas och var man är och vid vilken tid och så.

    Jag kan tillägga att mellan de två tillfällena hände det också att två personer jag uppfattade som tjejer hoppade till när de fick se mig på typ tio meters håll, men det var för att jag vinglade (av trötthet, sömnighet och allmänt dålig balans). Det är möjligt att jag vinglade lite andra gången också.

  6. Reb says:

    Hmm. Det där är kanske nåt man inte märker om man alltid har levt som/passerat som man (och därmed aldrig fått lära sig hur viktigt det är att alltid akta sig för alla okända män…), tänker jag när jag läser tråden här. Man kanske måste ha varit i de rädda tjejernas skor för att känna igen det, liksom.

  7. Ja, det kan vara så. Jag vet att jag har hört ett antal killar som inte reflekterade över det förrän tex. en tjejkompis berättade om olika “strategier”, och sedan började de upptäcka det själva att det stämmer.

  8. karibien says:

    [Disclaimer: jag ändrade inställning medan jag researchade och skrev]

    Precis som Meta är jag mer på min vakt för rån än för våldtäkter om jag går ensam. Det anmäldes 6 657 rån mot privatperson förra året. En överväldigande majoritet, 5 809, skedde utomhus. Att bli avtvingad mobiltelefon, pengar och kort är helt säkert en omskakande upplevelse, men inte tillräckligt för att på allvar skrämma mig. Jag är uppmärksam på om mannen/gruppen bakom mig byter sida eller ändrar beteende, jag kanske inte har lurar i öronen för att kunna höra eventuell fara. Men jag går inte med andan i halsen och nyckelknippan i handen, vilket jag hör vänner och bekanta berätta om, med hänvisning till våldtäktsrisken.

    Det är verkligen sorgligt hur många människor som går omkring och är rädda för andra människor. Ännu mer sorgligt är att för de allra allra flesta är rädslan för att bli våldtagen av någon okänd som överfaller en under promenaden hem från krogen så himla irrationellt i onödan.

    Det är ju inte så de flesta våldtäkter sker. Det är mycket mer troligt att våldtäktsmannen redan finns hemma i kvinnans hem. Eller att hon tar med sig honom hem från krogen själv.

    Som journalist mår jag dåligt över hur mina kollegor bidrar till att ge bränsle till rädslan för överfallsvåldtäkter. Förra året anmäldes 5 937 våldtäkter och våldtäktsförsök, läser jag nu i Brå:s statistik. 1 269 av dem, eller 21,4 procent, skedde utomhus.

    Åh fan.

    Jag trodde det var mycket lägre andel.

    Tyvärr går det av Brå:s statstik på nätet bara att se inomhus/utomhus för just våldtäkter, men inte för sexuellt ofredande, sexuellt tvång etc. Inte heller om gärningsmannen var bekant eller obekant för offret (vilket man kan se för misshandelsbrott).

    Förra året anmäldes 29 282 fall av misshandel mot en kvinna äldre än 15 år. Den okände gärningsmannen eller kvinnan utomhus står för 15 procent, 4 393 stycken, av fallen.

    Man kan i och för sig jämföra våldtäktsstatistiken med antalet anmälda grov kvinnofridskränkning, 2 657. Det är när kvinnan vid flera tillfällen utsatts för till exempel misshandel, ofredande, sexuellt tvång i en relation eller av en man hon haft en relation till. Dubbelt så många som utomhusvåldtäkterna alltså.

    Men ändå. I stand corrected. Det finns anledning till oro för att bli våldtagen utomhus. Men risken är inte så stor att det är rimligt att var och varannan kvinna betraktar män utomhus som potentiella våldtäktsmän. Det är bara sorgligt.

  9. Jag håller med. Visst FINNS det en risk, så försiktighet ÄR befogad, tyvärr. Men samtidigt har vinklingen så länge varit så snedvriden. Och på något sätt vore det väldigt problematiskt att tex. börja försöka varna tjejer typ “Skaffa aldrig en pojkvän!” – inte bara för att det är ohållbart i praktiken.

  10. meta says:

    “Skaffa aldrig en pojkvän” skulle väl funka bättre, egentligen, eftersom det förutsätter att tjejer söker ONS på samma villkor som killar, vilket i sin tur innebär att tjejer inte längre behöver “förföras” vilket betyder att signalen “neeej” aldrig kan tolkas som “jo kanske, snart, om jag vågar” utan “STOPP”. Optimistiskt tänkt.

  11. Nu hänger jag inte riktigt med?

  12. Nilla says:

    Du vet ju att kvinnan kallas det täcka könet – betyder detta att mannen är det otäcka könet?

    🙂

  13. Det är definitivt så ja 🙂

  14. meta says:

    (har glömt kolla här) jo, jag menar att eftersom våldtäktsmän oftast är någon kvinnan känner, t.ex. en pojkvän/ett ex, så borde bästa rådet vara att inte skaffa pojkvän. Statistiskt sett. Om det rådet konsekvent genomförs, leder det till att kvinnor i fortsättningen därför aldrig är ute efter stadigt sällskap, ett förhållande. Då förloras poängen med att hålla på “fin flicka” och spela svåråtkomlig eller behöva “erövras”/förföras alltså hora/madonna-spelet. Hon är ju ute efter ett engångsligg precis som alla andra kvinnor.

    Eller så är det ett önsketänkande från min sida.

  15. Ah… fast önsketänkandet är nog ganska självskrivet.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *