Det spelar ingen större roll ifall jag är människa eller inte

Igår skulle jag egentligen ha gått på Dennis födelsedagsfest, men min mage tyckte annorlunda. Jag fick finna mig i att tillbringa några timmar i sträck på toaletten istället. Det är sånt som händer när man har tarmar som lever sitt eget liv. Hursomhelst så satt jag där och mådde bokstavligt talat skit, och funderade över mitt psykiska tillstånd. Jag mår oftast väldigt bra nuförtiden, det gör jag. Ett år på testosteron har gjort underverk. Jag har mindre ångest, vågar mer och är mycket mer avslappnad. Min sociala fobi är nästan helt borta.

Det låter liksom för bra för att vara sant. Finns det verkligen inget som jag har missat, som jag har glömt? Finns det inget som har försämrats och blivit värre, eller som inte har blivit lika bra som jag hade hoppats? Jag funderade en stund, och till slut kom jag på att det fanns en sak som jag verkligen önskade att jag kunde förändra:

Jag skulle vilja kunna tro på min egen mänsklighet.

Förr i tiden var jag övertygad om att jag inte var människa. Jag var en demon. Inte besatt av en demon, för det skulle ju betyda att det fanns något i grunden oskyldigt i mig som hade blivit undanskuffat av onda makter utifrån, utan jag VAR en demon. Jag vet inte när tvångstankarna började, men de fanns nog där redan när jag började skolan. Hela mitt liv har styrts av en idé om att jag är en materialisering av ren ondska, att jag smittar andra genom min närvaro och att vad jag än gör så är det onda handlingar eftersom det är jag som gör dem.

Så, när jag var 22 och fick veta att det fanns något som hette Aspergers syndrom, så började min bild av mig själv som demon att spricka. Jag förstod att jag inte nödvändigtvis var ond bara för att jag gjorde saker som sårade andra människor. Under de sju år som har gått sedan dess har jag långsamt tagit det till mig, insikt för insikt:

  • Alla onda saker som har hänt och händer är inte mitt fel. Det var inte jag som startade varken digerdöden eller Förintelsen.
  • Alla handlingar jag gör är inte onda.
  • Jag är inte ond i grunden, även om jag gör fel ofta.
  • Det är inte ondska att avstå från att skada sig själv, att avstå från att välja det krångligaste sättet, den obekvämaste vägen och den mest självkritiska inställningen.
  • Det är inte ondska att göra misstag: att tappa boken i golvet, att missförstå instruktioner, att missa bussen.
  • Om jag tror mig göra en viss sak av en viss anledning – jag tappar boken i golvet för att den glider mig ur händerna – och någon annan uppfattar att jag gör det av en annan anledning – jag kastar boken i golvet med flit – så betyder inte det automatiskt att min tolkning är ett tecken på ondska för att jag har ett så uppblåst ego att jag tror mig vara oskyldig till allt, för att jag uppenbarligen har hjärntvättat mig själv så hårt att jag går på allt jag säger till mig själv.
  • Om jag tror mig göra en viss sak av en viss anledning – jag tappar boken i golvet för att den glider mig ur händerna – och någon annan uppfattar att jag gör det av en annan anledning – jag kastar boken i golvet med flit – så betyder det faktiskt inte ens att min tolkning måste vara fel. Det kan vara så att jag sitter inne på mer information om vad jag egentligen tänker, än de som bara tycker sig se att jag kastar boken i golvet.

Ungefär där började jag kalla mig själv för människa. Först på prov, sedan av slentrian. Det var lättare än jag trott, och det fick mig att sluta haka upp mig på det faktum att jag tvivlade på mänsklighet.

Men hur är det nu då? Tror jag idag att jag är människa? Jag var tvungen att känna efter. Jag kände efter länge, i flera timmar. Så, precis när jag egentligen skulle gå och lägga mig, så kom jag på det:

Det spelar ingen större roll ifall jag är människa eller inte. Det som spelar någon roll är om jag är medmänsklig. Är det något jag vill lära mig att tro på så är det inte mitt människovärde, utan min förmåga att göra gott.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

This entry was posted in NPF, Personligt, Psykologi, Social inkompetens and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

52 Responses to Det spelar ingen större roll ifall jag är människa eller inte

  1. Blomma Bladsdotter says:

    Åh, varför känner jag igen mig i det här? Jag går ofta med en känsla av att jag egentligen är “ond”. Det leder till att jag är fånigt mån om att hela tiden få bekräftat från andra att jag inte gjort fel i vissa situationer, och en del tycker därigenom att jag ber om ursäkt för mig själv alldeles för mycket (medan andra bara tycker att jag är trevlig och omtänksam). Men trots att ingen någonsin påstått att jag eller något jag skulle gjort varit av ondska så bär jag ändå med mig en känsla av att jag egentligen är “ond”. Att jag bara “döljer” min ondska och klär den i godhet, och att människor som ser mig som omtänksam och generös är “lurade”. Därför blir varenda felsteg en jättestor grej för mig; “oj, jag råkade vara lite plump nu, kanske tog personen illa upp, åh NEJ nu förstår dom att jag är ond!”.

    Jag känner lite liknande runt själva könskorrigeringen, Janice Raymonds ord ekar i mitt huvud då och då, och jag kan liksom inte tillåta mig själv att ha synen att jag ÄR kvinna eller ÄR född med det här, för då reproducerar jag en bild som enligt Raymond “våldtar kvinnor genom att reducera kvinnokroppen till en artefakt”, eller vad det nu var. Jag känner ett behov av att ha en kvinnokropp och se mig själv som kvinna – jag har en kvinnokropp och andra ser mig som kvinna, för det mesta mår jag bra av det, men då och då kommer den där slängen av dåligt samvete… – för på nåt sätt måste det ju vara av ondska jag gjorde det här, jag är väl ond egentligen…?

    Så i mitt huvud argumenterar jag för mig själv att jag VISST är en god människa – åtminstone så god och ond som de flesta, jag gör mitt bästa, och att jag har rätt att anta vilken bild av transsexualism som jag vill och mår bäst av – och någon självnedlåtande del argumenterar emot. Ibland kan jag bli smått galen av de här tankarna!

  2. Åh! Jag har funderat runt det där litegrann, men det har känts… liksom, det har nästan känts tabu att ens tänka så. För man ska vara så “övertygad” om sin identitet att man inte får visa något som kan tolkas som tecken på “tvivel” eller att man “ångrar” sig. Fast det kanske mest är mina egna fördomar om hur man “ska” vara som transsexuell som ställer till det även där?

  3. Blomma Bladsdotter says:

    Ja, jag håller med, det är tabubelagt! Men jag vet till 100% att jag mår bättre. Jag ville ha en kvinnokropp – jag hade en längtan till det och en avsky för kroppen jag hade innan. Nu mår jag väldigt kroppsligt bra – jag tycker om min kropp, så pass att jag börjat simma och dansa och massa annat som jag aldrig gjort förut. Jag vet också att jag är mkt mer nöjd med hur människor ser mig socialt, och jag vet att jag HAR den där obeskrivliga känslan som bara är att “vara tjej”.

    Så även fast jag ibland grubblar och inte vet hur jag ska placera saker är det aldrig frågan om det var rätt sak att göra det vet jag. För egen del. Frågan är om det är rätt rent OBJEKTIVT, t ex, andra tycker ju annat – som t ex Janice Raymond och den grenen av radikalfeminismen, liksom olika religiösa människor (och jag är ju lite andlig). Jag vill liksom att det SKA vara rätt, inte bara att det ska kännas rätt. Förstår du hur jag menar? Det är därför jag fastnar i teorier och grubbel om vad transsexualism EGENTLIGEN är och beror på. Queer ena dagen, Benjaminit nästa dag. För jag vill veta hur det är, och vilken sanning som känns bäst i magen!

    En typisk grubbeltanke kan vara:
    “Men ÄR det verkligen medfött? Är inte det orimligt? Tror jag på såna biologistiska förklaringar? Det här är ju verkligen en känsla, då måste det ju vara psykologiskt! Och om det är psykologiskt kanske det beror på nåt i ens barndom – och vad är det då som säger att jag ÄR tjej på riktigt? Nej, då är jag inte det, och är det då rimligt att jag ska operera mig till en? Nej, det kanske inte är det. Men JOOO, det är det ju, jag mår ju bättre. Och jag vet ju att min känsla är SANN. Den KÄNNS ju sann. Så där behöver jag inte skuldbelägga mig själv. Det här är erkänt, det finns en hel profession runt det här. Men vadå, profession? Nu låter jag ju som en Benjaminit som gömmer sig i teorier för att de inte kan stå för sina känslor. Men åh, STÅ för sina känslor. Om jag gjorde det DÅ skulle det kanske kännas helt bra”, etc

    Hursomhelst, för det mesta mår jag bra, men jag skulle vilja veta hur jag ska placera alla de här tankarna. Hur jag ska “tillåta” mig själv att.. inte vet jag. Nånting. Det är svårt att sätta ord på det här!

  4. Maldita says:

    Jag förstår hur du menar med det där, när jag var liten så var jag övertygad om att jag var en bortbyting. Bortbytingar betedde sig konstigt, trivdes ofta bättre med vuxna än barn, var ofta enstöringar, etc. Vuxna och barn blev ofta arga på bortbytingarna, men bortbytingen själv fattade inte vad den gjorde. Sedan fick jag AS-diagnos och jag insåg att jag nog bara är en unge med AS. Däremot har jag haft stora skuldkänslor över att jag attraheras av tjejer, tänkt att jag “korrumperat” tjejer jag varit kär i, att jag kommer att sända dem till Helvetet och så där. För att vara ateist har jag varit mycket rädd för Djävulen. Fast att gå i en katolsk skola på högstadiet kanske hjälper till att skapa sådana rädslor. Nu håller de där skuldkänslorna på att försvinna, jag kan tillockmed glo på tjejer på stan (om någon som jag glott på läser det här så tycker jag bara att du är snygg, bli inte arg)!

    Trollhare, du gör redan gott med din blogg och dina tankar och åsikter. Så du har bevis att du verkligen kan göra gott och lyckas med det varje dag.

  5. Jag älskar den sista slutsatsen, att det inte spelar nån roll om man är människa eller inte. Förr om åren så brukade jag oftast tro att jag var besatt av demoner, men ibland kunde jag få för mej att jag VAR en zombie, ett monster el dyl.
    Men man får försöka tänka som så att det viktiga är att man försöker göra sitt bästa osv, sen vilken “essens” man eventuellt skulle ha är väl skitsamma.
    Man kan också tänka såhär, att OM det nu skulle vara så att en person var född med en ondskefull natur, så innebär ju det snarast att personen ska ha extra cred om h*n ändå lyckas göra nåt bra. Det måste ju vara svårare och mer berömvärt att göra en god gärning om man nu är född ond, är en ond demon el dyl, än om man skulle vara född en fin och god människa. 😉

    Kant har fått mycket kritik för att hans moralfilosofi skulle vara “kall” och kalkylerande… men det han skrev var INTE att det är nåt FEL att ha varma och empatiska känslor för sina medmänniskor (vanlig missuppfattning av Kant), utan att det inte spelar nån roll ur moralisk synpunkt ifall man har det eller inte. Om en viss människa är född med en “kall” natur och helt enkelt inte kan uppamma en massa varma flödande känslor, men ändå handlar moraliskt rätt mot sina medmänniskor helt enkelt för att h*n vet skillnad på rätt och fel, så är den människan precis lika moraliskt bra som en “varm” och känslosam person som handlar rätt. Jag tycker det är en väldigt sympatisk filosofi. Att inte döma folk för sånt man inte kan rå för, som vilken typ av personlighet man råkar vara född med.

  6. Blomma Bladsdotter, du skrev: “Och om det är psykologiskt kanske det beror på nåt i ens barndom – och vad är det då som säger att jag ÄR tjej på riktigt? Nej, då är jag inte det,”

    Det där tycker jag är en vanlig missuppfattning bland både likhetsfeminister och särartstänkare, att det som uppstår till följd av uppfostran, ens barndom osv inte är “på riktigt”. Det är därför som särartstänkare är så ivriga att hävda att könsrollerna INTE uppstår i barndomen och ur uppfostran, och likhetstänkarna är lika ivriga att hävda att dom GÖR det – för båda två delar idén att det som uppstår ur uppfostran eller ur ens barndom inte är “äkta”, utan bara nånting “på låtsas” som man egentligen borde göra sej av med.

    Men varför skulle det vara så? Om könsrollerna är bra eller dåliga har väl ingenting att göra med vart dom kommer ifrån? Det finns heller ingenting som säger att sånt som kommer “ur barndomen” skulle vara lätt att ruska av sej om man bara ville, medan sånt som sitter “i generna” skulle vara omöjligt att påverka – eller att man öht kan göra nån skarp uppdelning mellan å ena sidan “det genetiska” och å andra sidan “det kulturellt påverkade”.

    Så mitt svar skulle vara att det är skitsamma ifall det var dina barndomsupplevelser som gjorde dej till tjej eller om det är nånting som sitter inskrivet i generna. Är du tjej så är du, skitsamma vart det kommer ifrån. Om det var nånting som du bara kunde ruska av dej så hade du väl märkt det.

  7. Blomma: För egen del handlar det faktiskt inte så mycket om könsidentitet längre, men däremot är det fortfarande någon slags rädsla för att bli “avslöjad” som icke-transsexuell. Faktiskt. DET sitter fortfarande i, märkligt nog.

  8. Blomma Bladsdotter says:

    Dvärghund – ruska det av sig går ju inte, och därför kanske könskorrigeringar är bra – men då blir det ju av barmhärtighetsskäl, inte för att det är “sant”. Jag vill att det ska vara “sant”. Och om vi säger att kroppen är sann, det är det som ÄR kön, så händer nåt i ens sinne som rör uppfattningar KRING kropp och kropparnas roller – då ÄR det inte lika sant som kroppen i sig. Kroppen har definitionsföreträde där, tycker jag, man är ju född med ett kön. Det känns rimligt. Logiskt. Som det “är” om man inte ska vrida på det. Jag tycker queerteori är ett exempel på att vrida saker så långt att det blir “långsökt”, man hittar en omväg till den sanning man önskar.

    Jag vill inte att transsexualism ska handlar om könsroll. Men det är klart, om man ser könsrollerna som riktiga, och att DOM avgör vilket kön man har snarare än kroppen – DÅ förstår jag att man kan nöja sig med den synen där ens psykologiska utveckling är lika riktig som nåt annat. Är det den psykologiska personlighetens resultat i en roll som ÄR könsidentitet, ja då kan jag köpa både queerteori och psykologi/könsidentitetsstörnings-teorin. Men nu råkar det vara så att jag tycker kön i grund och botten är KROPP. Det andra är samhällets tolkning av kroppen, således är den mer skapad och inte lika sann. Att ändra kroppen (det sanna) efter samhällsroller (det skapade) känns faktiskt FEL inom mig, det är kanske därför jag har dåligt samvete för det här. Jag vill inte att det ska vara så. ÄR det så så har ju feministerna rätt, de som menar att det är bättre att kämpa mot ojämlikheten mellan könen än att ändra kropp. Dessutom har queerteoretikerna också rätt då – de som säger att transsexualism skulle försvinna när det blir jämlikt mellan könen. Och det vill inte jag, för jag VILL att transsexualism ska vara sant. Jag VILL att min könsidentitet ska vara äkta och ursprunglig.

  9. Maldita: Bortbyting har jag hört väldigt många som har berättat att de känt sig som innan de fick diagnosen. Jag tycker mig se att det är ungefär samma sak som demongrejen, fast jag naturligtvis la till några ton extra gammal luthersk moralism. Jag ska då alltid överdriva 😉

    Men det där med att ha skuldkänslor över att man har “korrumperat” eller “förfört” folk… oj, vad jag känner igen det! Jag borde skriva ett inlägg om det. Jag borde skriva många inlägg om det. Jag kan ju börja med att citera Peterson Toscano: “Bara för att man har kommit ut betyder det inte att man är fri”.

    Dpossen: Jag håller med, det är en av “tröstetankarna” jag tänkt när jag hade mina bra stunder förr: Om jag nu är genomond, så är det kanske inte utgångsläget utan riktningen som är det väsentliga. Dvs. att om en person som är född ond (om man nu kan vara det) ändå anstränger sig för att försöka göra gott, så är de ansträngningarna mer värda än det faktiska resultatet.

  10. Blomma Bladsdotter, jag förstår att man inte vill bli opererad av “synd-om-skäl”, för att man typ är en stackars psyksjuk. Det förstår jag.

    Trollhare skrev nån gång att även om alla könsroller försvann kanske en del fortfarande skulle känna sej helt obekväma i KROPPEN. Så okej. Vi gör ett tanke-experiment.

    Anta att vi har ett samhälle som är helt jämställt och där det inte finns några könsroller alls som pressar in män och kvinnor i olika mallar. Anta nu att vi har två MTF-TS som vi kan kalla Anna och Lisa. Både Anna och Lisa skulle ju kunna dricka öl och glo på fotboll och hugga ved och tugga snus utan att nån brydde sej, eftersom dom lever i ett samhälle utan könsroller. Men både Anna och Lisa känner sej skit-obekväma i KROPPEN. Dom tycker det känns totalt fel att ha kuk och känner att dom absolut borde ha fitta och bröst istället. Dom mår skitdåligt av sina kroppar och vill ha hormoner och operation. Det är precis likadant för Anna och Lisa, dom har precis samma upplevelse. Det är också precis lika omöjligt för Anna och Lisa att “ruska av sej” detta, gå i terapi och bli nöjda med sina kukar el dyl.

    Anta nu att nån forskare upptäcker att Anna har en “TS-gen” som är medfödd, medan Lisa blev TS pga vissa tidiga barndomsupplevelser, som får till effekt att man börjar tycka illa om sin kropp och önska sej motsatta könets kropp istället. Deras TS har alltså olika ursprung. MEN dom är alltså PRECIS likadana IDAG.

    Ska man då behandla Anna och Lisa olika bara för att en forskare har bevisat att Anna har TS-genen och Lisa har barndoms-upplevelserna? Jag tycker det verkar helt absurt. Om dom är exakt likadana idag, hur kan man då motivera olika behandling av dom idag? Om dom är exakt likadana, hur kan då den ena vara äkta och den andra vara “på låtsas”?

    Jag kan helt enkelt inte förstå det tänket… och därför förstår jag inte riktigt den här vikten som många (inte bara TS som sagt, utan även dom flesta feminister – det är ju mer det området där jag själv varit inblandad i såna här diskussioner) lägger vid saker och tings URSPRUNG.

  11. Blomma: Jag vet inte om du läste det här inlägget:

    http://trollhare.wordpress.com/2010/05/06/min-kropp-ar-inte-en-social-konstruktion-men-ditt-konsbyte-ar-det/

    Lek med tanken på att de egenskaper du vill ha/behöver hos din kropp INTE skulle ha något med könsidentitet som sådan att göra. Frikoppla de två från varandra, som experiment. Tänk om det är så att man som transsexuell föds med ett behov, en inre bild av en kropp med vissa egenskaper, som inte egentligen per automatik har något med könsidentitet, genus etc att göra. Tänk om det helt enkelt står i dina gener, din hjärnas nervbanor osv att du ska ha bröst, fitta etc, och inte kuk, skäggväxt etc. – men utan att det står något om könsidentitet för det. Tänk om det är så att behovet av vissa kroppsliga egenskaper är biologiskt, medfött, omöjligt att påverka etc – men att uttolkningen av det behovet – att det handlar om könsidentitet – är en social konstruktion.

    Jag säger såklart inte att det måste vara så, och definitivt inte att det är så för alla, men jag tycker det är det närmaste jag kommer en hållbar förklaring.

  12. Blomma Bladsdotter says:

    Trollhare och Dvärghund – det är SÅ jag menar att min transsexualism har känt! Och det sociala är bara en bekräftelse på att den upplevelsen är riktig – kläder, etc, är mer ett sätt att visa att jag HAR en sån kropp (och känslan av en sån kropp innan jag hade den kroppen), och att bli kallad “hon” etc är bara ett sätt att få bekräftat från andra att de bekräftar att jag har den kroppen.

    En SÅN transsexualism kan mitt feministiska och essentiellt tänkande jag acceptera. Är det SÅ det är, DÅ kan jag acceptera mig själv. Det är bara det att nästan ingen annan ser på transsexualism på det sättet, alla ser det som en könsrolls-grej där man rättar kroppen så att ens könsroll ska verka mer naturlig mot kroppen. En sån transsexualism har jag svårt att acceptera hos mig själv. Det känns som om jag begått ett moraliskt fel om det är så det är.

    I fallet med Anna och Lisa är det självklart att mitt pragmatiska jag tycker båda ska behandlas lika. Det vore ju elakt att inte respektera någons upplevelse, vad den nu än mynnar i! Samtidigt förstår jag inte hur Lisa skulle kunna få en sån kroppsuppfattning av en barndomsupplevelse om nu könen behandlas lika i det samhället. Det är ologiskt. I så fall skulle, i det samhället, Anna vara den enda med nån form av transsexualism. För det skulle vara nåt hon HADE, inte nåt hon hade fått.

    Men jag är kanske fyrkantig här? Jag tror det är ett dåligt feminist-samvete som gör att jag inte kan acceptera alla delar av min transsexualism (för det finns ju en identitets-aspekt av det som sagt, just att jag vill få kroppstillhörigheten bekräftad av andra).

  13. Jovisst kan man tycka att det verkar konstigt hur det, i ett sånt samhälle som det jag målade upp, öht skulle kunna vara möjligt att pga barndomsupplevelser börja hata sin kropp och vilja ha motsatta könets kropp. Men det kanske går, om man anstränger sin fantasi, att tänka ut nån historia som gör att det verkar begripligt…?

    Och OM vi ändå, för diskussionens skull, utgår ifrån att Lisa finns och hon vill ha en annan kropp även fast det inte finns könsroller, men det har ändå dykt upp en forskare och bevisat att Lisa saknar “TS-gen” och bara är som hon är pga en eller annan barndoms-upplvelse – ja då tycker jag att det är skitsamma med den där forskarens upptäckter. Det intressanta är hur Lisa är och vad hon upplever.

    Om vi lämnar mitt tanke-experiment och går tillbaka till verklighetens Blomma Bladsdotter – känner du att det sitter i kroppen, inte i könsrollerna, så är det väl DET som är det viktiga. Sen kanske det nån gång i framtiden kommer nån vetenskapsman och bevisar att det trots allt inte var gener osv – men vad spelar det för roll? Det viktiga är väl din upplevelse av en felaktig kropp, OCH att den upplevelsen sitter djupt och inte är nåt fladdrigt som man kan vifta bort. Precis som att du skulle ha märkt om det var nånting som gick att vifta bort, så skulle du väl ha märkt om det bara var könsrollen du var obekväm i?

  14. Kortfattat: Det intressanta är individens upplevelser. Inte vad som egentligen orsakar dessa upplevelser. Så tycker jag iaf. Så det är intressant om individens upplevelse handlar om kropp eller könsroll – men det kan inte vara viktigt I SEJ ifall upplevelserna kommer ur gener eller barndomen eller nån kombination.

  15. djungelsoda says:

    Jag känner väldigt mycket igen mig. Inte i att känna mig som en demon, men jag har alltid känt att det är nåt “fel” på mig, och alla andra har företräde när det gäller hur situationer och konflikter ska tolkas. Säger någon att jag har gjort fel så kanske jag inte håller med, men då ÄR det ändå så, liksom. Detta är såklart ett problem (även om det blivit bättre sedan jag blivit medveten om det), men jag vill iaf. säga att du inte är ensam om tänket.

  16. plastbaronen says:

    Blomma & Trollhare: Jag har haft ungefär liknande tankar som Blomma, och kommit fram till ungefär samma sak som Trollhare, dvs. att jag har en medfödd uppfattning om hur ens kropp ska se ut och kännas. Det är det enda som verkar riktigt utifrån mitt perspektiv. Vad gäller könsroller tyckte jag extremt illa om den kvinnliga könsrollen tidigare, men nu när jag inte är “kvinna” längre har jag märkt att könsrollerna är ungefär lika bra och lika dåliga, fast på olika sätt. Det finns definitivt saker som är bättre med att vara “kvinna”. Men jag vill ändå inte vara kvinna fysiskt. Bättre att ändra på rollerna då, så jag kan vara fåfäng utan att skämmas. Jag tror absolut kroppen och könsrollen är två olika saker.

    En anledning måste inte vara biologisk för att vara sann. Och att den inte är biologisk, betyder inte att den måste ha uppstått pga något som hände i barndomen. Ta musiksmak, ex.vis. Såvitt jag vet finns ingen biologisk förklaring till att man gillar eller ogillar vissa sorters musik, men det betyder inte att ens musiksmak är falsk. Och om den berodde på kultur, skulle ju inte folk börja gilla musikstilar som de aldrig hört förut.

    Jag tänker numera lite som Dpossen föreslår, att det spelar ingen roll varför jag hellre vill vara man, jag vill helt enkelt det. Om det var något jag råkade ut för som barn, som “lärde” mig att det är dåligt att vara kvinna…tja, man lär sig ju även att akta sig för bilar, eller att inte sätta handen på spisplattan. Jag har kanske lärt mig att det är dåligt för just MIG att vara kvinna. Och då kan det ju vara bra att jag lyssnar på vad jag lärt. Men uppriktigt sagt så KÄNNS det som att manligheten har funnits i mitt huvud hela tiden. Det är svårt att beskriva känslan, men den finns där.

    Det handlar inte om varför vi är transsexuella, egentligen, utan att den kultur vi vuxit upp med inte tycker om att vi är det. Och då kan alla förklaringar användas emot oss. Beror det på uppväxten… ja, då får vi ändra på könsrollerna. Om det är biologiskt, ja, då bör man kunna åtgärda det på fostren, eller forska fram någon medicin som gör oss nöjda med vårt kön. En medicin jag aldrig skulle ta, för övrigt.

  17. plastbaronen says:

    Ifråga om att tro sig vara ond… Jag känner igen det. Fast istället för att tro att jag är ond, så tror jag att jag gör bort mig. Det är såna saker som är svåra att arbeta bort.

  18. Jag har ju tänkt mycket på det här även fast jag inte är TS… Men jag kanske är “intergender” som Djungelsoda föreslog en gång. Jag har ju iaf aldrig känt mej riktigt som en tjej. Jag har känt mej helt otroligt obekväm med det periodvis. Mycket var väl könsrollen, men fy f-n vad jag har gått och irriterat mej på kroppen också. Periodvis har jag typ klagat på kroppen så fort jag fick lite sprit i mej och man börjar babbla… men inte det “vanliga” tjej-klagandet där man tycker att man inte lever upp till utseende-idealet, för jag har tvärtom alltid uppfattat mej själv som snygg enligt nåt allmänt samhälleligt skönhetsideal. Utan det har snarare varit på temat “alltså varför ska jag ha såna här armar, varför ska jag ha såna här axlar, varför ska jag ha sån här benstomme BARA FÖR ATT JAG ÄR KVINNA, varför kan jag inte få vara lika stor och stark och bredaxlad som en man för, det är ORÄTTVIST!”. (Omgivningen bara “eh… öh?”) Och jag har varit skit-irriterad på att jag bara är 170 cm, fast det inte alls är kort för en tjej, men jag tyckte jag borde vara 180 ungefär som en kille.

    Ja iaf jag tror helt enkelt att min egen köns-obekvämhet yttrade sej i att jag väldigt kraftigt bet mej fast i nån radikalfeminism istället, typ det är bara ett dumt samhälleligt påhitt att det skulle finnas skillnader mellan könen… Jag tänkte väl att om det inte fanns några könsroller öht så skulle alla liksom glömma bort kroppsskillnader också, och jag skulle slippa störa mej.

    Men sen började jag fundera mer filosofiskt på saken (skrev också min C-uppsats i filosofi om det här ämnet), och kom till slut fram till att det är skitsamma vart könsskillnader kommer ifrån. Skitsamma om det är kulturen eller barndomen eller generna som spelar störst roll i att forma oss. Det viktiga är hur man ÄR, inte hur man blev sån, och vad man mår bra respektive dåligt av.

  19. Om TS: Jag tror ju som sagt var på “let your body decide”. Dvs: om min kropp säger att den måste se ut på ett visst sätt spelar det ingen roll att jag rent rationellt försöker argumentera med den. Det är som att vara kissnödig: Man kan hålla sig ett tag, och man kan försöka tänka på andra saker, och man kan tom. försöka att intala sig att man INTE är kissnödig – men risken för att man kissar på sig växer ju mer man förtränger det. Då spelar det ingen roll om man har dekonstruerat kissets kulturhistoria och förklarat att toalettbesök är sociala konstruktioner.

  20. Djungelsoda: Jag tror det är jättevanligt tyvärr att ge andra tolkningsföreträde. Men då handlar det oftast om tex. vad man kan och inte kan, hur man är som person etc. Däremot är det alltid lika surrealistiskt att plötsligt befinna sig i ett gräl där någon är övertygad om att man gjorde en viss sak av ett visst skäl.

  21. “försöka att intala sig att man INTE är kissnödig – men risken för att man kissar på sig växer ju mer man förtränger det. Då spelar det ingen roll om man har dekonstruerat kissets kulturhistoria och förklarat att toalettbesök är sociala konstruktioner.” *ASG*!!!!

    Och om nån kan bevisa att din blåsa funkar annorlunda än andra människors pga nån barndoms-upplevelse, och därför måste du gå på toa extra ofta, så hjälper inte det heller… pissa måste du likförbannat.

  22. Japp, precis. Och ibland möter man människor som låtsas som om de inte är kissare. Och iaf på den tiden jag kollade på amerikanske tv-serier var det i princip aldrig som någon gick på toa. Eller jo, jag minns en replik, från en tjej till sin pojkvän när hon förklarade vilken sorts relation hon ville ha:

    “Jag vill kissa med öppen dörr!”

    Varpå han naturligtvis blev äcklad.

  23. Mellanvärld says:

    Jag har inte haft några sådana problem; betyder det att jag är konstig?

  24. Vilka problem är det du inte har haft?

  25. Mellanvärld says:

    Det där med att känna sig som en “demon”…

  26. Ah, okej. Det ska du vara glad för 🙂

  27. Blomma Bladsdotter says:

    Citat: “Det är som att vara kissnödig: Man kan hålla sig ett tag, och man kan försöka tänka på andra saker, och man kan tom. försöka att intala sig att man INTE är kissnödig – men risken för att man kissar på sig växer ju mer man förtränger det. Då spelar det ingen roll om man har dekonstruerat kissets kulturhistoria och förklarat att toalettbesök är sociala konstruktioner.”

    – det där är ett så bra citat, Trollhare, att jag tycker det borde stå på baksidan av en bok om transsexualism! Du sätter ju fingret på alltihop här! Vilken (temporär) lättnad! 🙂

  28. Blomma Bladsdotter says:

    Undrar – å andra sidan – om mitt inre problem, min inre samvetskonflikt, och mitt inre grubblande om transsexualismens sanna ansikte, verkligen kommer försvinna bara för det där citatet. Tror det handlar om djupare saker, kopplat till det där med att känna sig “ond”, eller som nån annan skrev, att man “gör bort sig” hela tiden – det är en djup känsla av……… att inte lita på sig själv.

  29. Ja, absolut. Det är nog, iaf för min del, grundat i en allmän osäkerhet. Just att inte lita på sig själv, det är väldigt jobbigt ju.

  30. Blomma Bladsdotter says:

    Mina föräldrar menade, när jag kom ut, att jag alltid “fått idéer”, och räknade upp en massa “idéer” jag haft som barn. Och de var ju verkligen idéer. Fast leker inte barn? Går inte barn in för saker? Var jag ovanlig som gjorde så? Hursomhelst menade de att min könsidentitet bara var min senaste idé. Och när nån tror att man inte är riktigt vid sina sinnes fulla bruk – hur ska man våga tro det själv då?

  31. Åh, det är nog en av de vanligaste förklaringarna: “Du ska se att det går över” (som ju är en väldigt träffande filmtitel). Klart att barn får för sig idéer, leker och utforskar världen och sånt. Men jag tror att för en utomstående är det svårt att veta vad som finns under ytan. När man försöker återskapa sin historia – som många gör under sin komma ut-process – så är det oundvikligt att man tar ställning till vissa saker som man riskerar att övertolka. Jag tror att ens närmaste gör detsamma, fast åt andra hållet.

    Ungefär såhär:
    – Men du har ju alltid varit så grabbig.
    – Det var för att jag förträngde vad jag egentligen kände. Minns du inte att jag älskade att klä ut mig som barn? I klänning?
    – Jo, men det var ju en lek. Du ville bli Stålmannen när du blev stor, ju.
    – Men det var för att han hade en så fin, röd mantel.
    – Du är inte Stålmannen!

  32. Blomma Bladsdotter says:

    Ja, precis sådär!
    Och jag menar, det där med att återskapa historien pågår ju än – fast idag är ju föräldrar och vänner med på noterna. Det letas bevis på min kvinnliga könsidentitet från barndomen, och visst det finns ju en hel del! Men det tydligaste är väl att jag avskydde peniserektion så till den grad att jag grät av det redan innan skolåldern. Där har vi ju det “kroppsliga” beviset.

  33. Ja, det tror jag är en naturlig reaktion. Det var ungefär på samma sätt för mig när jag fattade att jag hade Asperger: Jag blev liksom tvungen att skriva om hela min bakgrund.

  34. Reb says:

    Jag tror att det där med att skriva om sin historia är något alla gör, om inte kontinuerligt så i alla fall lite av och till. För det är ju ingen som aldrig förändras, eller lever liv som inte förändras, och de flesta av oss vill gärna kunna få ihop vårt nu med ett då.

    Men sen är det förstås så att det också lite blir ett “skov” just i samband med att vi förstår något nytt (och avgörande) om oss själva (ibland tror jag faktiskt att det kan vara en bidragande orsak till att vilja värja sig mot insikter som liksom står och hoppar upp och ner i kulisserna och pockar på att bli gjorda, för att det känns för jobbigt med allt “omskrivande” man vet att man kommer bli tvungen att göra).

  35. Mellanvärld says:

    “Ah, okej. Det ska du vara glad för :)”
    De idéerna kunde nog inte ta sig över “vallgraven”…

  36. Jo, men det finns också olika ambitiösa metoder att “skriva om” på. Vissa insikter gör att man ser några saker i nytt ljus men att det inte är som om marken gungar, andra är fullkomligt omstörtande, och vissa är någonstans mittemellan. Men jag håller verkligen med om att just omskrivandet kan vara det som hindrar en från att ta itu med en insikt som pockar på. Det tar ofta på krafterna ju.

  37. Blomma Bladsdotter says:

    Men hur får man då ihop sitt nu med sitt då om man har transbakgrund? Jag tycker det är nästintill omöjligt!

  38. Reb, du är så j-a smart. Jag menar det där med att skriva om sin historia… det sätter ju verkligen fingret på nånting viktigt.

  39. Blomma: Jag tycker också att det är jättesvårt, och det är antagligen den viktigaste anledningen till varför jag inte kan se mig själv leva stealth. Jag märker hela tiden att jag “missar” saker som uppfattas på ett annat sätt. Ta en så banal sak som toaletter. För någon vecka sedan gick jag och pratade för mig själv om hur min syn på astma har förändrats under åren. Säg att jag skulle ha haft det samtalet med någon annan, som inte visste att jag var fittfödd. Då hade det blivit märkligt att säga ungefär såhär:

    “Jag minns en grej som hände när jag pluggade i Falun. Jag satt på toaletten på högskolan en eftermiddag, när jag hörde några tjejer komma in. De stod vid handfaten och jag tror de fixade med sitt utseende och borstade håret och så, och så hörde jag att en av dem tog upp hårspray och sprayade, och plötsligt kunde jag inte andas.”

    Jag vet inte hur jag skulle ha berättat den händelsen om jag levde stealth. Skulle jag ha avkönat personerna ifråga? Jag har svårt att tänka mig att en grupp killar ställer sig vid speglarna på högskolans herrtoalett och sprayar håret en vanlig vardagseftermiddag. Inte i Dalarna (ja, jag har fördomar!). Eller ska jag vara beredd att svara att toaletterna inte var könade? Det är relativt ovanligt när det är just ett stort rum med flera bås; de är ofta könade ju. Eller ska jag vara beredd att förklara att jag hade smitit in på damernas för att herrarnas var så äckligt, eller avstängt eller nåt?

    Och det är ändå en händelse som jag är väldigt säker på att den INTE har någon som helst koppling till min könsdysfori, men en vardagsberättelse bland många som tillhör de där som man måste “skriva om” ifall den ska vara begriplig i ett sammanhang där man inte outar sig.

  40. Blomma Bladsdotter says:

    När jag försöker leva stealth, Immanuel, så tystnar jag i såna där diskussioner. Jag har nån inre princip att jag aldrig ska ljuga, att jag alltid ska säga precis som det är, och då blir det antingen att historier kan berättas könsneutrala (då alla hänvisas till som “personer”), eller så blir jag bara tyst.

    Det är väl inte så ofta jag måste berätta om saker som hänt ur mitt tidigare liv ur något sorts icke-kvinnligt perspektiv, från min sida kan man ju alltid se det som att det är en tjej som betraktat något eller upplevt något. Inte så mkt jag gjort har varit manligt könskodat, jag har t ex inte gjort lumpen (men jag har mönstrat!), och jag har inte utövat nån form av idrott i nån form av idrottslag bestående av enbart män (inte könsblandet heller). Min uppväxt är hyfsat könsneutral ändå!

    Men det som verkligen kan bli konstigt är t ex när tjejer börjar prata detaljerat om mens och slänger in “du vet” här och där. Jag vet ju inte. Och eftersom jag inte tillåter mig själv att ljuga kan jag ju inte säga “ja, jag vet”. Utan det blir snarare “åh, vad jobbigt!”. Men jag gillar inte såna situationer. Ibland har jag faktiskt sagt “nej, jag menstruerar inte”. Och då har jag fått frågor om varför och sagt att jag saknat livmoder. Ibland har det lett till en diskussion där jag berättat allt. Och på så sätt, om man ska vara ärlig, kommer ju alltid de där situationerna då man åtminstone SKULLE kunna outa sig, och det gör ju frågan om stealth eller öppenhet till en ständig inre kamp. De där små besluten när man måste välja, de ger mig hjärtklappning.

  41. Blomma Bladsdotter says:

    Trollhare, Reb och Dvärghundspossen – kan inte ni bli mina psykologer? Kan vi inte ha ett terapi-forum här på din blogg, Trollhare, där jag får fråga om hur jag ska hantera min bakgrund ur olika perspektiv, så kan ni säga kloka saker? 🙂

    Ibland funderar jag faktiskt på att gå på såna där ts-träffar, men jag vågar inte, för det känns som om alla som befinner sig i processen (jag föreställer mig att det är mest i-processen-människor) ska hålla på och bedöma hur bra man passerar och hierarkisera och hålla på. Då kommer jag bli så otroligt självmedveten att jag inte kan slappna av.

  42. Jag tycker det är jättevärdefullt att få höra dina erfarenheter, och jag tycker att jag lär mig massor. Men det är egentligen skitsvårt för mig som inte har kommit lika långt att ha så mycket att säga om det. Men jag vet ju vad jag har för strategi för egen del.

    Jag funderar en hel del över den där berömda “postopdepressionen”. Vad jag förstått så är jag inte ensam om att känna svindel inför tanken på att vara “klar”, liksom utkastad i livet. Jag tror att det skulle kunna finnas ett behov hos folk som är “nyfärdiga” att prata igenom det, så om man startade en grupp för de som kommit lite längre, så skulle det kanske finnas fler som var intresserade. Vad tror du?

  43. Blomma Bladsdotter says:

    Kanske det! Postop-depressionen sägs ju vara dels medicinsk (kroppen har efter att gått på bl a morfin tillfälligt slutat producera endorfiner och därför är det svårt att vara lika glad precis när man är nyopererad, men produktionen kommer ju snabbt igång igen när man är färdigläkt), dels psykologisk (man har kämpat hårt för något i flera år, och när man kommit fram – vad ska man kämpa för då?).

    Vad gäller den psykologiska delen tror jag att jag kommer över den rätt snabbt eftersom jag äntligen börjat leva mitt liv som jag ville ha det. Jag beslutade mig för att inte ha kvar offerkoftan efteråt, utan att istället sluta identifiera mig som transsexuell för att kunna se mig själv som kvinna och njuta av min nya kropp och min nya identitet. De två första åren efter ändrad könstillhörighet var väldigt väldigt bra och glada. Det senaste året nu har jag haft en relation som inte fungerade, som blev destruktiv för egen del, och därigenom har jag ifrågasatt mitt människovärde. Då har det uppkommit funderingar om det här som jag trodde att jag hade “släppt”.

    Men nu har sommaren kommit, och med ens känner jag mig ganska problemfri i det stora hela. Det enda som irriterar mig är just det här med att få ihop det förflutna med nutiden, och VAR i min ryggsäck jag ska stoppa mina könskorrigerande erfarenheter. Jag vill så gärna bli sedd som BARA kvinna, men samtidigt vill jag kunna prata om allt jag varit med om. Det är nästintill omöjligt att få ihop. Och även om andra är respektfulla efter att fått höra om min bakgrund så märker ju jag att det blir en subtil skillnad i hur de ser mig och interaktionen oss emellan. Eller så är det jag som projicerar in det eftersom jag inte kan acceptera min bakgrund själv.

  44. Reb says:

    Dvärghundspossen: Tack! ; )

    Immanuel och Blomma Bladsdotter: “Absolut inte!”, sa jag när syokonsulenten på gymnasiet tyckte att jag skulle bli psykolog, men ok då, jag kan göra ett undantag här påTrollhares blogg ; )

    Det är såklart skillnad på att skriva om sin historia för egen del (alltså att leta länkar till sitt nu i sitt förflutna, se tecknen på att något inte stämde könsmässigt i ett nytt ljus, t.ex.), eller att skriva om för andras skull, alltså ändra detaljer etc. för att kunna vara stealth. Det första är ju inte alls oärligt, utan snarare att man försöker vara så ärlig mot det man är och ser nu som möjligt.

    Men det andra känns ju oärligt, och bökigt och jobbigt. Om en berättelse hänger på att något var på ett visst sätt (t.ex. att platsen var en damtoalett – fast, inom parantes sagt Immanuel, på 80-talet användes nog hårsprayen nästan lika flitigt på herrtoan/pojktoan…) och man måste ändra på de detaljerna eller bygga om berättelsen, inte egentligen för sin egen skull, för att man själv ser det på ett nytt sätt (inte så att man, inför sig själv, menar att toan egentligen var en herrtoa, t.ex.), då handlar det ju om något annat än att omtolka.

    Jag vet inte om jag har något klokt att säga om det ; ) Men för egen del låter jag det nog bero lite på vad som är poängen med historien, vad det är jag egentligen vill berätta. Kvarstår det även om jag måste stryka några detaljer (jag stryker nog oftare än jag bygger om, så i ditt exempel, Immanuel, hade jag nog helt enkelt utelämnat platsen, folk sprayar ju hårspray lite varstans – när jag gick i skolan även i klassrummet ibland), så kan det väl va ok (även om det kan kännas kymigt alt. bökigare än att bara berätta rakt av). Om jag däremot skulle vara tvungen att stryka/ändra något väsentligt i berättelsen (om vi t.ex. – bara för att jag inte kommer på något bra eget exempel på rak arm – helt jättehypotetiskt antar att det av något skäl som antagligen inte hade med transition att göra vore nödvändigt att göra om/utelämna hårsprayen eller själva astman i berättelsen), så avstår jag nog hellre från att berätta. Och jag kan känna igen mig i det Blomma Bladdotter skriver om att “tystna”.

    När det gäller det där med “du vet” om mens och sånt så kan det kanske vara en idé att tänka på att även cistjejer har olika erfarenheter av mens (inte alla har jättesvår mensvärk t.ex., och inte alla har kraftiga blödningar). Så att du inte har de erfarenheterna som den du pratar med behöver ju inte outa dig (t.ex.: person 1: Åh vad det är jobiigt med mensvärk, sån som liksom strålar ut i benen, eller hur? du: Jag har faktiskt aldrig haft mensvärk. person 1: Vilken tur du har haft!). Det beror kanske lite på exakt vilka detaljer det är samtalet handlar om, men för det mesta tror jag att du kan komma undan med det (utan att ljuga). Om inte annat kan du ju byta ut “Jag vet” mot “Jag förstår” (för om nån säger att nåt är jobbigt kan man ju förstå att det är jobbigt, även om man kanske inte förstår exakt i varje detalj hur, även utan att kunna ärligt säga “jag vet”). Det är ju ett sånt där samtalsämne som kommer upp ofta mellan tjejer, lite “girl bonding”, liksom, så jag förstår att det kan bli väldigt jobbigt att inte riktigt kunna delta i det.

    OK. Slutsvamlat!

  45. Zettermark says:

    Jag tycker du gör mycket gott som så flitigt sprider kunskap och förståelse om transpersoner på svenska.

  46. Blomma Bladsdotter says:

    Reb, i de situationerna (med mensprat) har jag mer och mer bara börjat säga “ååh!”, och lägga på mig en sån där tjejig “men gumman”-min med höjda ögonbryn och huvudet på sned. Men det är inte utan att jag ändå känner mig lite skyldig till oärlighet. Jag försöker leva efter ett andligt rättesnöre som säger att det man tänker, känner, gör och säger ska överensstämma, för att uppnå en större inre helhet och enhet med Universum. Enhet med Universum, andra människor och sitt inre Sanna Jag är tänkt att gå igenom vissa värden, t ex “sanning”. Och det är där jag känner att det brister för mig, och mkt riktigt kommer jag ju längre ifrån både andra människor och min inre känsla av att vara en uppriktig person.

    Angående sådana där situationer när andra människor tolkar könsneutrala berättelser från barndomen som könade så vet jag en berättelse som andra brukar gilla just därför tror jag. Det handlar om en kille som brukade mobba mig på ett ganska specifikt sätt (även med viss fysiskt våld), och historien ter sig som så lustig hos andra för att de tänker sig mig som en liten flicka. Då får jag ofta kommentarer som “men är det inte så killar visar att de är lite kära i en tjej?”, etc. Men så var det ju verkligen inte. Så vida inte den där killen kände av min könsidentitet på nåt plan.
    Där brukar jag låta folk dra sina egna slutsatser. Det är ändå DE som drar den slutsatsen, inte jag, jag säger bara precis hur det var utan att skriva om.

  47. Reb: Jo, jag håller med att det är skillnad mellan att skriva om historien för att förstå den bättre, och att skriva om den för att… tja, passa någon annan.

    Men även om jag kan berätta tex. den där hårspraysberättelsen på något annat sätt, så krävs det att jag liksom tänker efter före. Att jag är medveten om att en kukfödd kille inte förväntas gå på damtoaletten, tex.

    Alla såna där småsaker är inte alls självklara för mig. Det kanske blir det ju mer van jag blir vid att passera, men det kan kanske också vara litegrann min könsblindhet som ställer till det. Jag har ju tex. gått runt tidigare och inte fattat varför folk på nätet helt plötsligt könar mig som tjej bara för att ger dem råd om mensvärk eller så. Numera har jag liksom en lista i huvudet som fylls på hela tiden över “samtalsämnen som är könskodade”: toaletter, beteenden i omklädningsrum, mens, urinvägsinfektion, gynekologbesök, lumpen, hur jag var som barn, mina vänner, vilka lekar jag lekte osv.

    Tex. så är det såklart inte helt omöjligt att en kille lekte med barbiedockor på 80-talet – men om någon skulle fråga om jag inte blev retad av de andra killarna för det och jag inte redan har ett svar uttänkt så blir jag ställd. Jodå, jag BLEV retad av de andra killarna för att jag lekte med barbie, det är ingen lögn – men det var ju egentligen ingen som uppfattade det som att jag bröt mot könsnormer för att jag lekte med barbie.

  48. Reb says:

    Blomma Bladsdotter: Jo, jag förstår känslan. Men personligen så tycker jag inte att det finns en skyldighet att alltid berätta allt för alla, så jag känner inte riktigt att jag är oärlig när jag utelämnar eller avstår från att berätta något. Men där kan vi ju tänka olika förstås.

    Jag tycker det är väldigt intressant det där att människor så ofta själva könar berättelser som är helt könsneutrala. Kanske är det inte så konstigt att om du berättar om din barndom så tänker folk att du var/lästes som en liten flicka, eftersom de vet att du är kvinna, förstås. Men trots allt är det ju inte alla som lever som flickor i barnaåren som kommer att leva som kvinnor som vuxna. Ett annat exempel är när någon berättar om sin partner på ett könsneutralt sätt, och de allra flesta “hör” att berättelsen handlar om någon av motsatt kön, det är ganska få som faktiskt hör att det aldrig anges något kön. Men det fenomenet är ju också vad som gör det möjligt att undvika både att komma ut och att (aktivt) ljuga.

    Immanuel: Det blir absolut mycket besvärligare att berätta på det viset! Kanske särskilt om man (som jag ibland…) inte inser förrän halvvägs in i berättelsen att den kanske behöver friseras en aning för åhörarens skull… ; 0) Där har de som inte behöver fundera över vad de berättar på samma sätt helt klart en fördel! Jag fokuserade nog mest på om en viss anpassning av berättelserna med nödvändighet behövde innebära att vara oärlig/att ljuga – och det tycker jag inte.

  49. Nej, jag håller med. Det är inte att ljuga, att ändra lite i berättelsen. Det är ju inte konstigare än att man i vilken berättelse som helst inte berättar precis alla detaljer för att de inte är så viktiga. Sedan i efterhand kanske det visar sig att någon av de där detaljerna VAR viktiga, men man fattade inte det först. Men då har man ju inte heller ljugit.

    Men rent praktiskt är sånt där svårt. Jag har alltid grubblat mycket över det, eftersom jag försöker lära mig att kommunicera. Det påminner mig btw om en händelse jag kom att tänka på igår: Jag var för ovanlighetens skull hemma hos en bekant (detta var över 10 år sedan), en tjej. Hon och hennes bästa vän (också tjej) var där, och jag var övertygad om att de var ihop och sambo. Men när jag frågade vems de coola tofflorna var så blev de båda jätteförvirrade. Det borde jag tydligen ha fattat att de inte alls var ihop och att bara en av dem bodde där.

    Eller som i förra veckan: Jag berättade för min boendestödjare att min psykolog slutat. Hon frågade varför, och när jag sa “ja, alltså, hon är föräldraledig, så hon kommer väl tillbaka senare hoppas jag” så skrattade hon lite och sa “jaha, det visste jag inte, jag har ju inte träffat henne och vet inte ens vem det är, men jag har inte sett någon gravid när jag har varit där”. Det tog en stund innan jag fattade att hon utgick ifrån att psykologen hade varit gravid med växande mage, vilket iofs stämde. Men i min värld är inte “föräldraledig”, eller ens “mammaledig” något som alltid har föregåtts av att det syns på en när man kommer gående i korridoren att man ska ha barn. Majoriteten av alla som skaffar barn får trots allt inte en jättestor mage på mindre än ett år, för det är en viss majoritet som inte själva är gravida (kukfödda män+medmammor+adoptivföräldrar)

    För mig som queernormativ är det där omvänt.

  50. plastbaronen says:

    Blomma, jag är nog i en väldigt liknande situation som du (fast omvänt, naturligtvis). Jag har hört exakt samma grej om att jag alltid “fått idéer” och att min transsexualism skulle ha varit en sån där “idé”. Jag lever också stealth till större delen (är ju omöjligt att vara det inför folk som känt en innan) och trivs inte med att gå runt och nästan-ljuga. Jag har också haft problem at få ihop mitt nu med mitt då, eftersom jag inte uppfattade mig som kille då. Vissa verkar ju ha varit medvetna om det sedan de var i treårsåldern. Men jag har tänkt att jag kan inte ha varit en tjej, som plötsligt blev en kille. Det var ju mitt gamla jag som valde att transitera och då måste ju killen ha funnits inom mig innan också.
    Alternativt kan man se det som att man är en människa, helt enkelt, som vantrivdes med en viss livsomständighet och valde att ändra den.
    Både den biologiska synen (könsidentitet är medfödd) och åsikten att i grunden har personligheten inget kön, kan alltså vara till hjälp för att knåpa ihop livshalvorna. På så vis behöver jag inte tänka “när jag var tjej…” eftersom jag aldrig varit det, jag har bara trott mig vara det eftersom det var vad jag lärt mig.

  51. Jag brukar tänka och säga “när jag försökte leva som tjej” eller “när folk trodde att jag var tjej”. Det är däremot inte synonymt med att jag visste att jag var kille/icke-tjej, utan det handlar ffa om saker jag gjorde när jag spelade en kvinnlig könsroll.

  52. Pingback: Jag är bitter av din brist på bitterhet. Jag är ett offer för den offerroll du tvingar på mig. « trollhare

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *