Alltjämt ojämlikt! Eller: Inga nyheter från Socialstyrelsen

Idag presenterar Socialstyrelsen sin rapport Alltjämt ojämlikt! Levnadsförhållanden för vissa personer med funktionsnedsättning. De har undersökt hur personer som har insatser enligt LSS respektive SoL lever: Boendestandard, ekonomi, utbildningsnivå, fritidsaktiviteter och hälsa, och kommit fram till det inte särskilt överraskande resultatet att det ser rätt dystert ut. På grund av detta skriver Håkan Ceder och Karin Flyckt, överdirektör respektive utredare på Socialstyrelsen, på DN Debatt idag:

  • Se över stödsystemens inlåsningseffekter. Personer med funktionsnedsättning tillhör samhällets låginkomsttagare med en klart lägre ekonomisk standard än andra grupper. Till stor del förklaras det av att många sedan unga år har sjuk- eller aktivitetsersättning eller ekonomiskt bistånd som huvudsaklig inkomstkälla. Detta är inkomstkällor som bara täcker det nödvändigaste utgifterna och de riskerar ett liv strax ovanför fattigdomsstrecket.
  • Att kompensera för den låga inkomsten är möjligt till en viss gräns, men för att den ekonomiska situationen verkligen ska förbättras krävs att en högre andel kommer ut på arbetsmarknaden. Trots att varken sjuk- eller aktivitetsersättning eller ekonomiskt bistånd är avsedda som permanenta inkomstkällor visar undersökningens resultat att så är fallet för många. Det förstärker den ekonomiska utsattheten ytterligare. Socialstyrelsen anser att regeringen bör initiera en översyn av den ekonomiska situationen för personer med insatser enligt SoL eller LSS. Särskilt angeläget är att titta närmare på den dåliga ekonomin och det långvariga beroendet av ekonomiskt bistånd bland dem med psykisk ohälsa i åldern 20–29 år.
  • Fler behöver gymnasieutbildning. Vuxna personer med funktionsnedsättning har väsentligt lägre utbildningsnivå än befolkningen i övrigt. Få fortsätter till eftergymnasial utbildning. En stor andel personer med insatser enligt socialtjänstlagen, där psykisk ohälsa är vanligt, saknar gymnasieutbildning. I åldern 20–29 år har varannan enbart grundskoleutbildning jämfört med var tionde i motsvarande ålder i befolkningen. Psykisk sjukdom bryter ofta ut i unga år just när personer är mitt i sin utbildning och funktionsnedsättningen riskerar att försvåra fortsatta studier. Det krävs fördjupade analyser av vad som kan göras för att möjliggöra för fler att gå vidare till gymnasial utbildning. Vidareutbildning och fortbildning är extra viktigt för den här gruppen och bör vara ett inslag i personernas rehabilitering.
  • Arbetsförmågan måste tas tillvara. Anknytningen till arbetsmarknaden är betydligt svagare för personer med funktionsnedsättning än för totalbefolkningen – cirka 10 procent jämfört med runt 80 procent. Att nio av tio personer med funktionsnedsättning står utanför arbetslivet får återverkningar på en rad andra områden. Det bidrar till en svag privatekonomi, det riskerar att leda till isolering och minskar möjligheterna till aktivitet och delaktighet. Därför är rätten till arbete en av grundbultarna i handikappolitiken, och därför krävs det mycket mer av krafttag för att öppna arbetsmarknaden för personer med funktionsnedsättning.
  • Öka tillgängligheten till en rikare fritid. Personer med insatser enligt LSS och SoL deltar i mindre utsträckning i kultur- och nöjeslivet samt motions- och friluftslivet än befolkningen i stort. De reser inte heller bort på semester eller har tillgång till dator och internet i samma utsträckning som totalbefolkningen. Det finns inga skäl att tro att alla funktionshindrade har en mindre benägenhet eller vilja att ägna sig åt fritidsaktiviteter än andra. Det annorlunda fritidsmönstret är snarare en konsekvens av bristande tillgänglighet, sämre ekonomiska förutsättningar och brister i olika stödsystem.
  • Se över läkemedelsförskrivningen. Psykofarmaka är mycket vanligt bland personer med utvecklingsstörning och autism. Särskilt anmärkningsvärt är att var femte använder läkemedel mot schizofreni och psykoser. Många får omoderna läkemedel, som ger ökad risk för biverkningar. Att läkemedel dessutom ofta skrivs ut i avrådda kombinationer tyder på att deras läkemedelslistor revideras för sällan. Ångestdämpande medicin skrivs också ut i hög grad till personer med utvecklingsstörning eller autism, troligen för att hantera beteendestörningar. Trots att det i dag finns ett flertal pedagogiska och kognitiva metoder för att behandla till exempel utagerande beteende och dålig impulskontroll. Även dessa läkemedel innebär risk för biverkningar, i form av ökad aggressivitet och förhöjd oro. Att samtliga dessa brister i jämlikhet konstateras samma år som den nationella handlingsplanen för handikappolitiken löper ut visar på behovet av förnyade ansträngningar. Regeringen har utlovat en ny handikappolitisk strategi som ska säkerställa att mer blir gjort och att roller och ansvar blir tydligare.

Inga överraskningar, alltså, även om det är väldigt bra att ha siffror på hur det ligger till. Det är också bra att man tar upp fritid och utbildning, för de två brukar inte nämnas lika ofta som arbete, ekonomi och medicinering när man diskuterar funkispolitik. Rapporten är läsvärd, och du hittar den här (pdf).

Relaterat: Sjuka är förlorare i alliansens Sverige. Schizofreniförbundet svarar om sämre kroppslig vård för psykiskt sjuka. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

This entry was posted in Funkis, Funkispolitik, Kultur och media, NPF, NPF i media, NPF-forskning, NPF-vård, Politik, Psykiatri and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *