Besprutad i rumpan – andra sommaren

Klockan har passerat midnatt. Det betyder att det är den 30 juni: Ett helt år har gått sedan jag som en blyg prepubertal tonårsgrabb la mig på britsen och fick min första testosteronspruta. Idag är jag inte längre prepubertal – jag skulle tillochmed säga att den allra mest pubertala perioden är över. De där allra värsta stormarna klarade jag av under hösten och vintern.

Det har hänt väldigt mycket under det här året som gått, och det går inte att sammanfatta i ett enda inlägg. Förmodligen kommer jag att skriva ett antal inlägg om det jag har upplevt och insett hittills, men vi kan börja med det allra enklaste: Bilderna och siffrorna.

Jämförelse mellan innan och efter ett år på testosteron: 30/6 2009 och 2010

Viktkurva från juni 2009 till juni 2010: Med några små undantag stadigt neråt från 75,2kg till 69,7kg

De brukar varna för att man kan gå upp mycket i vikt när man börjar med testosteron, eftersom det kan göra att man får en enorm aptit. Jag hade problem med att överhuvudtaget känna hunger innan jag började, som en biverkning av Concerta, så för mig var det bara positivt. När jag började medicinera min ADHD med Concerta i januari ifjol rasade kilona, och det fortsatte även ett bra tag efter att jag börjat med testosteron. Nu ligger jag ganska stadigt runt 70 kilo, vilket känns helt perfekt.

Kurva för midjemåttet i förhållande till höftmåttet, juni 2009 till juni 2010. Börjar på 80.0, rusar upp till 83,5 efter 8 veckor, går snabbt ner till 80 igen, går långsamt uppåt till 83,1 efter totalt 40 veckor, och sedan ner för att efter 52 veckor avsluta på 80,6

Midjemåttets förhållande till höftmåttet låter kanske meningslöst att mäta, men det säger något om hur fettet i kroppen är fördelat. Testosteron får ofta fett som sitter på höfterna att hoppa upp till midjan istället. Dessutom omvandlas en del av fettet till muskler. Jag har inte direkt börjat motionera mer regelbundet med flit, men ändå har jag mycket tydligare muskler än förut. Mina överarmar har inte varit såhär snygga sedan den tiden då jag simmade tre dagar i veckan, om jag får säga det själv.

Kurva som visar bröstkorgens övermått i procent av undermåttet, juni 2009 till juni 2010. Börjar på 113,63 och störtdyker snabbt till runt 101, där det sedan ligger stadigt till vecka 40 då den går upp till 104,55, för att sedan gå ner till 101,7 vecka 52.

Den allra största skillnaden av de man kan mäta med måttband är ändå bröstkorgen. Måttet under brösten – ungefär där man mäter sitt behåmått – är detsamma som för ett år sedan, men övermåttet – där jag skulle vilja att mina bröstvårtor satt – har krympt med nästan 12 cm. På köpet har mina bröstvårtor hamnat säkert nästan en decimeter högre upp. Det är inte längre någon risk att jag snubblar på dem om jag går utan binder, även om jag fortfarande lyckas slå dem gula och blå i dörrposter lite då och då eftersom min inre bild är att jag inte har några jättebölder på överkroppen.

Det här var den ytliga förklaringen till hur mitt första år på testosteron har varit. Det finns massor att säga om så mycket mer: hur min röst låter idag, varför min fjollighet växer i takt med skägget, hur jag hanterar förlusten av de kvinnliga privilegierna, vilken strategi jag har utvecklat för att relatera till så kallade manliga erfarenheter, hur jag har lärt mig att gråta som en man och var jag har gömt min bitterhet. Sedan finns det såklart en del tankar om hur min sexualitet har förändrats, hur avsaknaden av mens har gjort att min tidsuppfattning har ställts på ända och hur testosteronet har gjort att jag kan se min nakna kropp i spegeln utan att må illa. Vi får se vilka tankar som låter sig formuleras till ord.

Det är lite som en födelsedag idag: Min pubertet firar ettårsjubileum. Den leve: hurra, hurra, hurra!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

This entry was posted in Bilder, Hormonbehandling, Puberteten, Transbilder, Transitionsdagbok, TS-utredningen and tagged , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

23 Responses to Besprutad i rumpan – andra sommaren

  1. Georges says:

    Jag blir så glad av att se de här bilderna och jag önskar dej all lycka och fortsatt framgång.
    KRAM

  2. Ja måste vara härligt att se så tydliga förändringar! Men är det en binder du har på dej på bilderna alltså? Det där linnet som verkar vara tjockt och förstärkt över brösten? Det SER väldigt varmt och svettigt ut – jag förstår att du är ivrig att bli av med den! (Eller ja, av med brösten alltså som är anledningen till att du måste ha bindern… du fattar.)

  3. love says:

    Tycker den största förändringen verkar vara att du ser så mycket gladare ut nu. Leendet når liksom ögonen. 🙂

  4. Georges: Tack 😀

    Dpossen: Japp, det är en binder. Själva linnet i sig är ganska svalt och luftigt, det är sånt material som jag tror att många sport(under)kläder är gjorda i, men just över bröstkorgen är det ju resår, och det gör att jag svettas floder om jag har den på mig när det är varmt. Så jag längtar verkligen tills jag slipper, absolut…

    love: Det stämmer 😀 Och jag såg det själv när jag tittade på bilderna. Jag har liksom vant mig vid att må bra nu, så jag tycker att jag ser olycklig ut på de gamla bilderna 😉

  5. Sanna says:

    Hej, jag har läst din blogg ett tag nu utan att ha kommenterat men nu måste jag verkligen göra det. Wow, vilken skillnad! Det ser nästan ut som två helt olika personer på bilderna, fast det är det väl kanske på sätt och vis.

  6. Haha, ja, det ÄR på sätt och vis två olika personer. Fast ändå inte. Jag har släppt fram mitt riktiga jag, äntligen 😀

  7. MarySaintMary says:

    Jag tänkte skriva som love, det bästa är att du ser gladare ut på de nya bilderna 🙂

  8. Moa says:

    vilken skillnad 😀

  9. Nobody says:

    Jösses vilken skillnad ett år på T kan göra! 😀 Såg även Youtube-klippen, stor skillnad också på rösten förstås. Om man ändå fick vara där… Tyvärr kommer det inte bli min verklighet till 99% säkerhet. 🙁

  10. Hur kan du vara så säker på det? 🙁

  11. Nobody says:

    Har inte det sociala stöd jag känner att jag behöver för att orka en sådan process, samt har dålig (fysisk) hälsa. 🙁

  12. Så tråkigt 🙁 Är det några särskilda personer som “står i vägen” eller är det framförallt att du inte har så mycket socialt stöd alls? Jag menar: det går att bygga upp ett socialt stöd, för att klara av det. Men det kan kräva vissa uppoffringar (tex. att bryta relationer), och ingen annan än en själv kan ta det beslutet om det är värt det eller inte. Det kan kännas grymt orättvist, och jag menar inte att låta hurtig, men det är inte omöjligt att bygga upp ett socialt stöd.

    Den fysiska hälsan är däremot en annan sak. Jag vet ju inte på vilket sätt det yttrar sig, så det kan jag inte säga något om. Men jag hoppas att du hittar nåt sätt att förhålla dig till det som inte känns för jobbigt. Ta hand om dig!

  13. Nobody says:

    Tack för din uppmuntran! Du skriver så oerhört väl och klokt, det hjälper mig mycket, trots att vi inte ens känner varandra.
    🙂

  14. Jag vet ju inte exakt hur din situation är, men jag har ju själv suttit fast i en situation där jag verkligen inte kände att jag hade tillräckligt med socialt stöd. Idag har jag det, för att jag har bytt ut de personer som var negativa mot såna som stöttar mig. Och då har jag som sagt var Asperger och har haft svår social fobi, ändå har jag lyckats hitta människor jag fungerar med. Så det går 🙂 Ge inte upp.

  15. Nobody says:

    Har du möjligtvis några tips på hur man hittar “rätt” människor att bygga upp ett nytt nätverk med? Tycker jag har försökt med det mesta… men hittar liksom ingen i samma situation. (Förutom ibland på nätet men då är de stora avstånden ett problem).

  16. Det där borde jag nästan skriva ett inlägg om, men som en snabb sammanfattning:

    Om det är andra transsexuella/personer som behöver könskorrigerande behandling som man vill lära känna IRL, så kan man försöka leta folk på nätet till att börja med. Tex. använda sökfunktionen på Qruiser för att hitta folk från samma område. Man kan också kolla med sin lokala RFSL-förening vad de gör, och på vissa ställen finns det även andra grupper, tex. TS Väst i Västra Götaland.

    Men det är inte alltid man kan bygga upp ett stöttande nätverk av andra som är just transsexuella IRL, som bor inom ungefär samma område. Jag har inte det, tex. Men jag har vänner som är öppensinnade och som förstår och som verkligen ser mig som den jag är och som inte är så normativa. En del av dem är transpersoner, tex. intergender, medan andra är cispersoner (icke-transpersoner). Jag vet inte om det är en slump, men så gott som alla är något inom HBT. Det finns mycket homonormativitet i HBT-världen, men inte hos alla. Därmed inte sagt att heterosexuella cispersoner inte kan vara stöttande och öppensinnade, men många cispersoner oavsett läggning har dålig koll och bryr sig inte. Men det finns de som har koll och är bra, tex:

    http://karinlangstromvinge.blogspot.com/

    Jag spårade ditt IP-nummer (jag hoppas att du inte tar illa upp, men jag brukar göra det när folk frågar sånt här, så att jag ska kunna svara bättre), och jag vet att jag fått i princip samma fråga från minst tre personer som bor inom drygt fem mils avstånd från dig. Så du är inte ensam…

  17. Nobody says:

    Tack för din sammanfattning! Ojdå, fått samma fråga från tre andra i närheten…? Då kan vi snart bilda klubb här då. 😉 Ser fram emot ett eventuellt inlägg i ämnet. 🙂

  18. Det kommer, om det bara blir lite svalare så min hjärna börjar fungera 😉

  19. Du ser så extremt lycklig ut nu – ett år senare. Det är så härligt att se. 😀

    Gå gärna in och läs min blogg också om du känner för det.

  20. Jag ÄR lycklig nu 🙂

  21. Underbart! =) Trevligt att du an vara den du är nu.

  22. Pingback: Riktiga mantimmer har kaninkuddar mot ömma rumpor « trollhare

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *