Peace, love & the return to Heteroland

Lördag eftermiddag. Dags att åka hem från Peace & Love. Erika och jag är fortfarande båda upprymda efter nattens konsert med The Ark, och antagligen har vätskebrist och lågt blodsocker också en del i vår snurrighet. Tåget mot Gävle står redan inne på perrongen och vi försöker säga hejdå till varandra. Vi säger “Det har varit fantastiskt!” och “Du är underbar!” och sånt, och kramar varandra gång på gång.

Immanuel och Erika

En person som ser ut att vara en man mellan 30 och 40 år står inne i tåget, precis vid dörrarna. Hen tittar lite på oss, men jag tänker inte så mycket på det. Inte ens när tåget stannar i Falun – staden som jag höll på att bryta ihop av att passera på ditvägen – kan jag sluta fånle. Det har verkligen varit ett helt magiskt dygn.

Ola Salo på scen

Jag gillar att jag fångade Olas ansikte när resten är oskarpt

Drygt en timme efter vårt avsked rullar tåget in i Sandviken, och jag går fram till dörrarna för att kliva av. Personen står fortfarande där, och jag har märkt att hen då och då har tittat på mig, men så yr och rusig som jag är har jag inte fattat varför. Plötsligt säger hen något, och jag fattar att hen vänder sig till mig.

– Är du nykär?

– Va?

– Är du nykär?

– Eh… Nej.

– Bytte ni telefonnummer? Det såg ut så på stationen.

– Nej, det gjorde vi inte.

Just då stannar tåget, och dörrarna öppnas. Jag kliver av, och redan innan jag hunnit lämna resecentrum smsar jag Erika och berättar vad som hände. Medan jag skriver skrattar jag högt för mig själv, och Erika tyckte också att det var kul.

Jag har aldrig fått en sådan fråga förut, men någonting säger mig att det har att göra med att jag passerar som kille och Erika som tjej. Jag går inte runt med “bög” skrivet i pannan, och Erika inte med “icke-tjej som gillar tjejer och Ola Salo. Om vi båda hade blivit lästa som tjejer hade sannolikheten för att vi uppfattats som nykära varit mycket mindre, eftersom det är normaliserat att två tjejkompisar visar känslor och kramas. En “kille” och en “tjej” som kramas och ler mot varandra måste ju däremot vara kära. Killar kan ju inte le, kramas och ge komplimanger utan att vara kära/vilja ligga – oavsett den andra personens kön. Enda undantaget är förmodligen om killen är såpass feminin att han uppfattas som bög, medan den andra uppfattas som tjej.

Jag passerar som kille när jag kramar mina vänner, men jag passerar tydligen inte som bög. Dags att börja jobba på min fjollighet, så jag slipper bli misstagen för att vara heterosexuell igen.

Disclaimer från en analfixerad fotonördswannabe: Ursäkta bildkvaliteten. Jag hade bara med min gamla kompaktkamera, som är väldigt kinkig med ljuset, och mobilkameran, som är ännu sämre. Systemkameror var förbjudna, och jag skulle ändå inte ha tagit med den in i publikhavet. Se bilderna som abstrakt konst, om det låter bättre.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

This entry was posted in Bilder, Genus, Könsidentitet, Psykologi, Relationer, Transitionsdagbok and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

21 Responses to Peace, love & the return to Heteroland

  1. Lottie says:

    Ja jag såg att du var där, kollade in Peace and Love´s hemsida! 🙂

    http://www.peaceandlove.nu/festival/peace—love-tv/krubba-val-/

    (hoppas länken funkar nu…)

    Härligt med upplevelsen på tåget, måste kännas riktigt stort.

  2. Hahaha, det där var skitskumt. Erika och jag satt och pratade kastreringtvånget och Socialstyrelsens rapport när de plötsligt tryckte upp en mick och en kamera i ansiktet på mig. Jag blev helt ställd, men lyckades få ur mig att det är ont om veganmat på P&L. Fast det klippte de såklart bort 😉

  3. SisterofNight says:

    Men asså ba…du missade ju att du tydligen såg så lycklig ut oxå att du verkar jättekär. Bra 🙂

  4. Nej, jag missade inte det. Men hade det blivit läst som “kärlek” lika självklart om vi hade setts som två tjejer? Eller hade det uppfattas som “vänskap/glädje över festivalen”?

  5. JP.M says:

    Very pretty pictures, thank you not to forget Kim Wilde JP.M de France

  6. dam i tofflor says:

    Men visst blir man lite kär av att festivala, fast det kanske inte riktar sig mot någon enskild. Glad, yr och uppslukad…

  7. Japp, men det trodde jag liksom folk tog med i beräkningen? Alltså att det liksom inte är riktat mot någon specifik person?

  8. MiaM says:

    Men vad är det för mifforegler som förbjuder just systemkameror? Hur tänkte de där? Det finns trots allt kompaktkameror som är bra nog att “piratfotografera” konserter å sånt…

  9. Alltså, om man hade pressackreditering fick man såklart ha systemkamera, men annars var det förbud mot “kameror med utbytbar optik” eller vad det stod, och även mot alla sorters inspelningsutrustning.

    Jag tror att det de vill förhindra är ffa att folk utan pressackreditering springer runt och fotar såpass bra att de sedan kan sälja bilderna, alternativt leker paparazzi (typ försöker fota in på backstageområdet med teleobjektiv eller nåt). Toleransen för “fanart” är mycket högre, så de ville väl dra en gräns där. Så tror jag. Sedan är det såklart en stor risk att en systemkamera blir stulen eller skadad om man inte tänker på vad man gör. Det hade fungerat på Nationalteatern tex., att fota med systemkamera, och stå hyfsat nära, men inte The Ark utan att stå antingen mycket längre bort eller där de godkända fotograferna stod.

  10. MiaM says:

    Jaha, frågan är väl om det hjälper något… det finns ju systemkameraliknande kompaktkameror som har typ 10x optisk zoom och vad jag kan tro rätt okej ljuskänslighet (antagligen sämre sensorer än på systemkameror, men säkert ändå duglig för paparazzibilder även i halvkass ljus)…

    Det är nog kanske snarast så att de satt regeln för att få nåt som är halvenkelt att kontrollera men ändå innebär nån slags förbud, ungefär…

  11. Jo, jag vet. Min är en sån från 2003 som var en av de första med 5 megapixlar. Den har 3xoptisk zoom och ansågs då (i jämförelse med andra modeller) tåla lite sämre ljusförhållanden och så.

    Men sedan tror jag att något har hänt. Antingen är det något skit på objektivet som jag inte får bort eller så har jag tappat den i backen lite för många gånger, för den ger inte så skarpa bilder längre. Eller så är det jag som har blivit mer kräsen.

  12. Maldita says:

    Just det där med att om två personer som ses som kille och tjej kramas, ler mot varann, eller dylikt så uppfattas de som ett hetero-par, det har jag fått känna på. Jag var ofta förbannad på folk när jag gick i låg- och mellanstadiet för att de envisades med att tjata om “Är [killkompis] din pojkväään?” “Är ni ihoooop?”. På dagis var det mer “Jaså, du leker med [kille], ska ni gifta er?”(från fröknarnas sida, vilket var ännu värre än om ungarna sagt det). Jag var så sur på att inte bara kunna vara kompis med killar, att alltid behöva vara “tjejen”. Jag var lycklig när de andra glömde att jag var tjej och därför annorlunda.

    Jag tycker att det är rent ut sagt äckligt att barn pressas in i den här kärleksgeggan, att småungar på 7 år skickar “kärleksbrev” till varandra, etc. Det är fel. Barn ska inte behöva tänka på sånt, då de är för små för att veta vad sådana saker betyder.

    Immanuel (om jag får kalla dig vid förnamn, jag ber om ursäkt om jag är oartig), när jag går klädd i “tjejkläder” (kjol, klänning och sånt) så är jag rädd för att inte passera som tjej, trots att jag har en tjejkropp. Att klä mig i “rätt köns kläder” blir som att gå i drag. Är jag åt transhållet eller bara lite knäpp?

  13. Det där är otäckt. Det är att befästa heteronormen redan på dagis. Man sexualiserar vissa relationer och reducerar andra till “vänskap”, beroende på de inblandades biologiska kön.

    Alltså, om jag hade fått en krona varje gång någon berättat nåt liknande (om att känna sig som en dragqueen) så skulle jag vara ekonomiskt oberoende nu 😉 Nej, ok, inte riktigt, men jag har hört det massor av gånger. Det intressanta är att kukfödda killar inte beskriver motsvarande situation på samma sätt. Jag vet inte riktigt varför.

  14. MiaM says:

    Det är fruktansvärt att barn påprackas könsroller.

    Däremot invänder jag mot att barn inte skulle kunna vara kära i någon. Om det stämmer, ja, då var jag inte barn när jag var liten 🙂

  15. Reb says:

    Jo, jag tror att barn också kan vara kära.

    Problemet är att så fort ett barn så mycket som tittar på ett barn av motsatt kön så fnissas det om äktenskapstycke, “puppy love” och så vidare från de vuxna. Men ingen skulle, under några omständigheter, få för sig att fälla de kommentarerna om relationen mellan två barn av samma kön. Om du skulle fråga någon, exempelvis dagisfröken, om det skulle de förmodligen svara att de inte vill sexualisera barn (och, underförstått, homo=farlig sexualisering, hetero=gulligt och inte en sexualisering…).

    På en lågstadieskola där jag jobbade var en pojke* i ettan förälskad i en annan pojke i samma klass. Hen sa själv att hen var kär, pratade om att de skulle gifta sig när de blev stora o.s.v. Pojken som var föremålet för förälskelsen hade kanske inte riktigt lika översvallande känslor tillbaka, inte som han gav jättemycket uttryck för i alla fall, men han verkade gilla att bli uppvaktad, och de satt ofta och viskade med eller kittlade varandra, etc. Ingen av de andra barnen hade något problem med det heller. Det hade däremot lärarna. Nåt så oerhört. Blev väldigt besvärade, och försökte också få dem att inte sitta bredvid varandra i matsalen och så vidare… Inget prat om att det var gulligt där inte…

    * jag skriver pojke eftersom det var så hen uppfattades, men jag tror inte hen själv helt och hållet uppfattade sig som pojke. Hen hade gärna nagellack, halsband o.s.v. och det gladaste jag någonsin såg henom var när hen hade “missuppfattat” lärarnas uttalande om att alla som ville fick vara Lucia, och i någon dag, innan lärarna förklarade för henom hur omöjligt det var…, trodde att hen också skulle få vara Lucia. Dessutom hade hen ett resonemang, vid ett tillfälle, om att föremålet för hens kärlek måste vara bög för att de skulle kunna gifta sig, men hen uppfattade inte sig själv som bög.

  16. Ja, det var det jag menade: Att om de vuxna ser “pojke+flicka” så heter det väldigt ofta att de är kära, oavsett hur de känner. Om de vuxna däremot ser “pojke+pojke” eller “flicka+flicka” så är de mycket mer benägna att se på relationen som “vänskap”, oavsett hur den ser ut. Eller som i det där fallet: Att man direkt försöker motarbeta dem. Fy fan, vilken dålig stil 🙁

  17. plastbaronen says:

    Jag och min syster har snackat en del om det där…. Att ser man en man och en kvinna, eller tjej och kille, som går tillsammans på stan så tolkar man dem som att de är ihop, fastän de lika gärna kan vara vänner, kolleger eller släktingar. Men ser man två personer av samma kön på stan, så tolkar man dem som vänner, fastän det inte behöver vara så. Jag som har ganska queera åsikter betraktar ändå människor som hetero tills motsatsen bevisats! Antagligen för att heterosexuella är vanligast.

    Det har ofta hänt att folk trott att jag och min syster är ihop. Vi har ganska olika utseenden men lite lika stil. Det är både störigt och lite komiskt på något sätt.

  18. Reb says:

    Om folk ser man+kvinna+barn blir de ännu mer säkra på heterostatusen.

    Var på café med min syster och hennes dotter en gång när dottern var bebis. Ett par tanter vid bordet bredvid blev bedårade av den söta bebisen och kommenterade allt som hände vid vårt bord (jag sa till min syster sen att det var lite som att ha ett radiokommentatorsbås precis intill, och liksom hela tiden höra allt man företog sig återberättat…). De frågade om barnet var en pojke eller en flicka, men var så säkra på att jag var pappan att de inte ens ansåg sig behöva fråga om det.

    Har varit med om liknande när jag varit ute på stan med andra tjejbekanta+barn, men när det var min systers barn som jag antogs vara pappa till kändes det lite märkligt får jag medge…

  19. Det måste kännas jättemärkligt, kan jag tänka mig. För om de uppfattat dig som tjej hade de säkerligen utgått ifrån att det var mamma, väninna, barn.

    Jag tror btw att det kommer ett inlägg som uppföljning, när jag blivit lite friskare.

  20. Reb says:

    Ja, de hade nog knappast sett oss som mamma+partner+barn i alla fall….

    Ser fram emot uppföljningen!

  21. Pingback: 2010: Mer skägg, mindre bröst. 2011: Ja till livet | trollhare

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *