Postpubertalt hångel – ett könslomässigt dilemma

Igårkväll blev jag tvungen att sammanfatta på max 140 tecken varför jag aldrig gått på krogen, varför jag inte kan ragga, och vad det har för inverkan på mitt akuta, kroniska hångelunderskott:

“Jag går inte “ut” alls. Rädslan att bli felkönad gör inte direkt underverk för hångelkvoten ;)”

När jag hade skrivit det insåg jag hur sant det var. En gång i tiden hände det att jag ändå la märke till om folk tittade lite extra på mig, var lite extra trevliga och så. I och för sig kunde det ta flera timmar innan jag fattade att de kanske hade flörtat med mig och då var det liksom för sent, men ändå. Det hände. Jag kan inte minnas när det hände senast; antagligen var det ett par år sedan. Med undantag för vissa tranny chasers på nätet så är jag tydligen immun mot raggning, och jag vet inte hur mycket det har att göra med att folk inte försöker flirta med mig eller om det beror på att jag inte läser av sånt längre.

Väldigt länge var jag överdrivet medveten om att jag inte passerade som kille, och därför visste jag att de som flirtade med mig med stor sannolikhet var heterosexuella killar och homosexuella tjejer. Även om den som flirtade med mig var bisexuell, så skulle det ändå vara en “tjej” hen såg. Men nu, när jag har gått på testosteron i över ett år, så har jag börjat passera som kille.

Folk som har känt mig sedan tidigare och ansträngt sig för att försöka säga “han” gör det mycket lättare nu än förr. Och idag fick jag äntligen hem det läkarintyg som skulle ha skrivits för nästan två månader sedan. Den läkaren har jag aldrig träffat förut, och han verkade förvirrad över vilket håll jag egentligen skulle byta, så att säga. Men i intyget står det:

“Berättar att han har blivit bättre under de senaste tre åren… Berättar att han har lärt sig att äta regelbundet.”

Tidigare har jag sett “han” några gånger i vissa myndighetspapper, men aldrig från någon i vården vad jag kan minnas. Det brukar bli “hon”, av ren slentrian, men inte den här gången. Jag passerar som kille. Det är dags att börja förstå det nu, och slappna av. Kanske hitta någon som kan lära mig att hångla. Som prepubertal var sånt inte ens att tänka på. Som postpubertal kommer jag kanske undan med att föreläsa en stund om transsexualism innan… innan vad?

Jag är medveten att jag bara genom att ställa frågan riskerar att få homofoba och transfoba moralkakor, men jag kan inte godta att någon rättfärdigar hatbrott. Inte heller kan jag godta att det skulle vara lögn att inte outa sig, eller något sånt. Jag är också medveten om att det förmodligen är en väldigt stor skillnad mellan kukfödda och fittfödda; att kukfödda transpersoner som passerar som tjejer och blir outade löper större risk att utsättas för våld än fittfödda transpersoner som passerar som killar. Jag är också medveten om att det antagligen är större risk att till exempel en transtjej blir misshandlad av en heterokille än att en transkille blir misshandlad av en bög (men hur vanligt är det att tjejer oavsett läggning begår transfoba hatbrott?). Men det jag är ute efter är inte om det är säkert eller osäkert att berätta, utan snarare under vilka omständigheter man bör göra det. Jag har många frågor jag skulle vilja ställa till cispersoner (icke-transpersoner), och det här är en av dem:

När ska man berätta att man inte ser ut som personer av ett visst kön förväntas se ut nakna? Är det något man alls behöver berätta, om man ändå inte tänker ha sex med personen och inte har en tanke på något långvarigt? Varför, isåfall? För min skull, eller för deras?

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

This entry was posted in Genus, HBTQ, Kroppspolitik, Kroppstankar, Personligt, Puberteten, Relationer, Sexism, Transitionsdagbok and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

53 Responses to Postpubertalt hångel – ett könslomässigt dilemma

  1. djungelsoda says:

    Det där har jag faktiskt tänkt lite på, hur folk lägger fram det faktum att de inte har den kropp de “förväntas” ha dvs. Nån gång kommer det ju fram, liksom.

  2. Lotten says:

    Intressant fråga, vet inte riktigt vad jag ska svara men nu har jag fått något att klura på. Har alltid velat se mig själv som relativt fördomsfri men har till min lättnmad insett att jag inte är det. “Till min lättnad” undrar du kanske, ja för då kan jag arbeta på mina fördomar. Du och den här bloggen hjälper mig med det just genom sånna här frågor jag måste fundera på varför jag tycker på ett visst sätt.

    Ärligt så skulle jag nog vilja veta om det var någon jag skulle ha sex med, jag borde inte bry mig, men det är min första reaktion, sen hoppas jag att det inte skulle spela någon roll att det var personen jag var intresserad av inte bara vad den har mellan benen. Jag är dock kvar i ett ganska heteronormativt tänkande men det bearbetas.

    Om det inte är någon du tänker ha sex med förstår jag inte varför du skulle berätta alls om du inte vill det. Visst om jag träffade någon som berättade att hen genomgått en könskorrigering skulle jag tycka det var intressant att höra erfarenheter och diskutera saker som du tar upp på din blogg. Men ingen ska ju behöva diskutera privata saker för att jag tycker det är intressant det måste ju vara hens val. Kan tänka mig att en del drar sig för det av rädsla för att det ska bli allt man är, att ens intressen, kunskap mm ska hamna i bakgrunden till att man är transsexuell. Så har det blivit lite med mig efter min gastric by-pass. Människor jag inte känner igen men i en del fall kan lista ut är t ex grannar kommer fram och diskuterar min vikt! Visserligen på ett positivt sätt de är glada för min skull att jag kan röra mig fritt mm. Det är trevligt att höra men efter 3 år börjar jag bli lite trött på det och undrar varför folk anser att de har rätt att diskutera och kommentera min kropp hur som helst. Ursäkta det långa sidospåret men menar är att om det blir sånt ståhej över min viktnedgång så kan jag förstå om man inte vill dra upp sin transsexualitet hur som helst. Inte för att man inte vill bli outad utan för att man vill bli bedömd för den person man är.

    Om någon väljer att berätta ska det vara just hens val. Varför skulle någon ha rätt att veta om du är trans/bi/homosexuell. Det är ju inget man är tvungen att diskutera som heterosexuell. Nu är det väll tyvärr så att de flesta utgår från att alla de möter är hetero av gammal vana.

    Nu blev det här väldigt långt. Du får ursäkta men frågan var så intressant och klockan är 13.15 och jag har fortfarande inte sovit!

  3. Ja, jag är ju medveten om att ifall jag vill ha vissa sorters sex (sånt som involverar mina könsorgan) så är jag liksom så illa tvungen att säga något. Om jag inte vill ha (sånt) sex med personen ifråga, och inte heller är ute efter en djupare relation på något sätt, så tycker jag inte att jag skulle behöva säga något. Men jag vet att det är många som inte skulle hålla med mig om det. Inte nödvändigtvis för att de typ skulle få “trans panic”, men för att de tycker att det är något man undanhåller dem, som de har rätt att veta.

    http://en.wikipedia.org/wiki/Trans_panic

    Jag funderar över hur det är att tex. känna att man måste “komma ut” med något annat kroppsligt komplex man har som inte syns påklädd. Tex. att man har stomi, eller att man har en benprotes som passerar som kroppseget ben med kläderna på, eller att man har ett stort ärr som man har mycket komplex över, eller något sånt. Går det att jämföra?

  4. Elijas says:

    “mitt akuta, kroniska hångelunderskott”

    Haha, den träffade mig rakt i nyllet! 🙂

  5. Houdini says:

    Nu är inte jag cis och har faktiskt aldrig varit i situationen att jag måste berätta men jag vill ändå kommentera!

    Jag tror man kan jämföra vår situation med exempelvis någon som har problem med impotens eller vestibulit. Alltså om man är ute efter ett one night stand kan det bli problem för det går bara ut på att ha sex och man får anta att motparten har en preferens på könsorgan. Ex. en kukpreferent vill ha sex med en kuk och blir besviken om det inte finns någon.
    För egen del skulle jag avbryta ett random hångel innan man kom till situationen att behöva förklara. Om det är känslor inblandade skulle jag tro att ett sådant agerande leder till en uppföljning från motparten, och då hamnar man i ett läge där det är mer än könsorganspreferens som avgör utgången. Det tror jag är det säkraste förhållningssättet.

  6. Houdini says:

    Insåg nu att min kommentar inte hade med frågeställningen att göra, ta bort den om du tycker

  7. Carin H says:

    Intressant frågeställning! Och grymt svår att besvara, känns det som. Jag är i och för sig en ihärdig förespråkare av ärlighet i alla situationer, men det betyder ju inte att man för den skull ska behöva berätta allt om sig själv för alla jämt.

    Dock finns det ju alltid en risk att något man inte tänkt ska bli långvarigt råkar bli det ändå, och min erfarenhet säger mig att ju längre man väntar med att berätta något som kan ändra motpartens bild av en som själv som person, desto svårare blir det att hantera situationen på ett bra sätt när det blir ohållbart att hålla det hemligt längre.

  8. Houdini: Ja, så vill jag också gärna tänka. Och att de som de facto HAR jättestora hangups ändå inte är något för mig. För det är ju skillnad mellan “jag tänder inte på fittor”, “jag tycker du borde ha berättat det tidigare”, “du har ljugit för mig” och tex. “jävla bög/flata” (av nån anledning är jag osäker på om “jävla hetero” platsar på listan).

  9. Carin: Så tänker jag med. Därför skulle jag inte kunna leva stealth i ett förhållande av något slag, även om de rent praktiska detaljerna inte var något problem. En vän till mig, kukfödd bög, sa en gång att han inte skulle ha så jättestort problem med det rent biologiska könet om det visade sig att killen han fallit för hade fitta, men att det däremot skulle vara svårt att komma över det om personen ifråga inte berättade det relativt tidigt. När man avstår från att berätta kan det vara för att man inte behöver berätta, men det kan också vara att man i och med det liksom skapar en hemlighet. Och det kan bli problem.

  10. SisterofNight says:

    Enkel grej jag lärt mig; jag frågar : “är det något jag behöver veta om dig?”
    Smart enkel öppning där alla inblandade kan säga/visa vad de tycker känns relevant.

    Om du raggar på ett HBT ställe så är saken nog lite annorlunda än om du är på något svenneställe som vad ska vi ta, läser en bok i en park, eller vad du nu gör. Dvs, sammanhanget avgör lite.

    En del personer är så att de alltid rakt av säger “hej jag heter X och jag är..alkis, transexuell, bög etc” eller vad det nu är, så är det sagt en gång för alla. Så slipper de vara nervösa.
    Det hjälper dem tycker de.
    Du gör ju lite samma grej här faktiskt 🙂

    Det beror ju lite på hur du vill ragga kanske – online eller IRL etc – men förr el senare kan du ju inte dölja det om du inte ska ha villkor som säger att du alltid roar den andra påklädd och ingen får röra dig eller hur jag nu ska uttrycka det.

    Du måste ha/inte ha intimumgänge för att du själv vill det. Människor tänder på andra som är bekväma och trygga med vilka de är. Det är attraktivt för andra. Du kan sätta vilka villkor och behov du vill, tänk på det. Du sätter din agenda, ingen annan. Du kommer hitta vad som funkar för dig, detta är sånt alla funderar över, trust me 🙂

    Vill du ha män så är det otroligt enkelt för män är bara att fråga “vill du hångla”? Ha det som läxa får du se vad som händer.
    Därför är jag glad att jag inte är flata 🙂 Jag skulle aldrig få sex haha:)

  11. Alltså, den frågan är bra, det har jag redan tillämpat ett antal gånger i andra varianter. Fast det har aldrig resulterat i något hångel, men det är väl för att jag ställt den på nätet…

    Jo, jag vet att alla funderar över sånt. Men det blir ju lite speciellt när man är nästan 30 men raggningsmässigt erfaren som en fjortonåring 😉

  12. Mellanvärld says:

    “akuta, kroniska hångelunderskott”
    Jag tror inte min kropp kan tillgodogöra sig det “näringsämnet”. 😛

  13. Nobody says:

    Det du skriver om att “komma ut” med andra kroppsliga problem är intressant. Lever själv med ett problem och ja, det är tyvärr något man måste berätta rättså tidigt i relationen, oavsett om det är kompis/arbetskamrat/partner o.s.v. Och ja, man blir ganska trött på det och ibland orkar/vill man bara inte berätta för nya människor, så då drar man sig tyvärr undan istället.

    Kan det jämföras med att komma ut som TS? Både ja och nej, skulle jag tro. Alltså rent kroppsligt tycker jag inte det är någon skillnad på att ha fel könsdelar och att ha andra kroppsliga defekter. Men socialt kanske det blir knepigare. Tror det finns en gammal inställning hos vissa att man kan “rå för” att man är TS, till skillnad mot andra fysiska problem. Jag menar, jag har i alla fall inte hört om någon som blivit misshandlad eller liknande, bara för att personen berättat att den har stomi…

  14. Nej, precis. Däremot tror jag att tex. rädslan för att bli ratad, och för att den andra kanske ska bli äcklad, kan vara ganska lika. Men fixeringen vid kön, och vid “läggning” är speciell för transpersoner. För alltså: Om en heterosexuell kille får veta att den där tjejen han flirtat med är kukfödd, så är det inte ovanligt att han känner att HANS identitet som heterosexuell står på spel. För om han – och andra – uppfattar att hon “är kille egentligen” så “smittar” det honom med ickeheterosexualitet. Det är ofta det som i de mest extrema fallen kan leda till att de tar till våld.

    Där har jag lite svårt att se en relevant parallell till andra kroppsliga “avvikelser”. Man blir vad jag vet inte smittad med stigmatisering om man upptäcker att ens partner har stomi.

  15. Nobody says:

    Det har du rätt i. Nu när du säger det så minns jag en frågespalt jag läste en gång på internet. Det var en bio-heterokille som hade haft sex med en tjej, som senare avslöjade att hon inte alltid sett ut som hon gjorde nu. Den här killen blev så illa berörd av detta så han undrade om det inte gick att polisanmäla sådant… stackarn. Svaret han fick var att nä, det kunde man förstås inte, det var bara att försöka komma igenom krisen… Så det påverkar nog motpartens identitet på ett djupare plan som du säger, jämfört med om man har problem med tarmar eller ett ben.

  16. MiaM says:

    Först:
    För att komma igång med raggning/hångel så är det nästan ett krav att hälla i sig tillräckligt mycket alkohol. När man fått in vanan så kan det gå rätt bra även utan alkohol 🙂

    Sen:

    En grej som hamnade inom paranteser i det du skrev är intressant:
    “men hur vanligt är det att tjejer oavsett läggning begår transfoba hatbrott”?
    Jag tror det är rätt ovanligt att tjejer utför fysiskt våld, men det är knappast så att det inte finns tjejer som “uppviglar” till hatbrott. Jämför till exempel http://en.wikipedia.org/wiki/Murder_of_Gwen_Araujo . Jag minns ärligt talat tyvärr faktiskt inte detaljerna, däremot minns jag att en tjej på något sätt hade bidragit på nåt sätt till att göra situationen värre. (Det var dock snubbarna som verkligen begick hatbrottet).

  17. Jo, det är sant. Men det rent fysiska våldet verkar det framförallt vara killar som står för. Vad gäller mordet på Gwen Araujo så vittnade Nicole Brown om att när killarna ifrågasatte Gwens könsidentitet, så sa Nicole att de borde känna efter vilka könsorgan Gwen hade, och när den killen som gick in på toa med Gwen för att kolla tog för lång tid på sig så tröttnade hon och gick in själv och kände efter. Så det var hennes idé att kolla om Gwen hade kuk, och det var hon som också gjorde det själv.

    http://www.sfgate.com/cgi-bin/article.cgi?f=/c/a/2004/04/21/BAGH568CBP1.DTL

    Enligt hennes eget vittnesmål sa hon däremot till killarna att de borde låta Gwen gå, och hon deltog inte i våldet. Men hon drev alltså på tvångsoutandet, det gjorde hon.

    Apropå alkohol: Attans! Jag som inte dricker, som inte vill dricka och inte ens KAN dricka (min mage tål ingen alkohol, och nu när jag går på Concerta ska jag definitivt inte dricka). Jag kommer att förbli ohånglad resten av livet typ 😉

  18. Susanna says:

    Du får ringa till min kompis D och fråga hnm hur han gör, han raggar hela tiden och avverkar tjejer på löpande band (han påstår att han är bi men gillar mest tjejer nu för tiden), men han dricker aldrig en droppe alkohol. Han är dessutom ganska autistisk av sig men samtidigt jättesocial, han kan gå fram till vem som helst vid busshållplatsen och börja babbla om nåt och så nästa dag är han ihop med personen i fråga (jag överdriver bara pyttelite). Vill du ha hans nummer? Nä jag skojar såklart, men om du i ngn avlägsen framtid skulle träffa på D så ska du se att jag inte tramsar ang. honom. 🙂 Tyvärr är jag själv helt usel på att ragga, de gångerna jag har försökt så har det slutat med att jag har blivit aspackad och nästan “kastat mig över” personen jag är intresserad av och så har det slutat med elände. Förutom en gång då, och du kan säkert gissa när det var. 🙂

  19. Susanna says:

    Men nu ska jag svara på din fråga som du ställde ang. om när man ska “outa” sig som trans-nånting och berätta den “stora hemligheten” om att man har en snopp fast man ser ut som en tjej, eller berätta att man har en snippa fast man passerar som kille. Jag tycker inte att man behöver berätta nånting om man inte vill, så länge det inte är läge att ha sex. Fast åas sidan så tycker jag att om man träffar nån som får panik och gör slut med en för att man är trans* så är den personen ändå inget att ha. Fast jag är ju ganska könsblind åas och dessutom bi så jag kanske inte är rätt person att uttala mig om detta, vad vet jag? 😉

  20. Fast att man är bi är ju inte någon garanti för att inte hänga upp sig på kön för det. Jag vet inte om det är jag som hela tiden gör fel (vilket det säkert är, oavsett om jag är för avståndstagande eller för distanslös) eller om det är så att jag hittar fel personer. Men typ varje gång som jag försöker ragga på bisexuella killar så slutar det med… ingenting. För att jag även där är bortsorterad, för att de vill ha antingen eller.

    Det stora undantaget där är naturligtvis min tranny chaser. Om jag hade bott i Skåne och velat ha en KK hade jag antagligen kastat mig över honom 😉

  21. Malin says:

    En jättesvår fråga att svara på. Jag är cis-tjej och väldigt mycket hetero (skulle inte vilja ha sex med en tjej eftersom jag inte attraheras av tjejkroppar, och har heller aldrig varit kär i en tjej, hittills iaf).

    Min första spontana tanke att om jag skulle ha sex med en kille och först då märker att han har en fitta i stället för en kuk skulle jag i alla fall bli väldigt förvånad … Jag skulle nog tycka att det inte riktigt stämde, men jag vet faktiskt inte vad jag skulle säga eller göra i den situationen. Jag kanske fortfarande skulle vilja göra *någonting* sexuellt med honom eftersom jag ju tycker att han är manlig och attraktiv ” i övrigt”, men jag vet inte säkert, det är så svårt att säga när man inte har varit i den situationen.

    Om jag däremot bara hånglar med någon eller umgås mer vänskapligt och sedan får reda på ryktesvägen att personen är transexuell skulle jag inte alls bry mig, så där tycker jag inte att det finns någon anledning att berätta.

  22. Edward says:

    Nu har jag inte läst tidigare kommentarer, så kanske någon redan sagt något liknande.

    Jag valde ett tag att ha ett könsneutralt smeknamn som jag använde på såna offentliga ställen som barer. Jag lät folk anta endera av könen och brydde mig inte speciellt. Om jag lärde känna någon lite närmare, så kunde jag senare berätta hur det ligger till.

    Numera har jag ett mansnamn med vilket jag presenterar mig för det allra mesta. Med den könsneutrala namnlag vi har i Sverige, känns det tryggt. Fortfarande bryr jag mig inte om vilket kön/läggning folk tror att jag har.

    Får jag hångla, så antar jag att det är för att någon är attraherad av mig, sen bryr jag mig inte om vad de antar att jag har eller inte har i kalsongerna.

    Men, jag vet att jag är ovanlig.

  23. Anna says:

    Har bara skummat svaren ovan. Som många sagt: mycket SVÅR fråga!
    Och: det beror på.

    Dels beror det på hur seriöst man lär känna varann så att säga. Känner jag att vi är “själsfränder” och blottar mig helt så _skulle_ jag kunna känna mig lite sorgsen över att han (i mitt fall) inte vågade berätta en sådan sak för mig. (Jag är själv en ganska öppen person och känns det rätt så skulle jag kunna berätta väldigt personliga saker vid något av de första sammanträffandena). Jag skulle undra lite varför han inte kände det förtroendet för mig som jag kände för honom. Samtidigt skulle jag nog ändå ha en stor förståelse för att det var en enormt personlig och kanske svår sak att tala om.

    En relation som mer handlar om “hångel” och inte så mycket mer så kvittar det ju historien egentligen. Däremot skulle jag ju bli rätt så förvånad om jag plötsligt i sängen upptäckte “aha, oj då!”. Liiite “förvarning” skulle jag väl ändå vilja ha får jag väl erkänna…hmmm.

    Om jag träffade någon som genomgått vad du går igenom så skulle jag bli vääääldigt nyfiken och ställa jättemånga frågor. Risken är väl att jag skulle fråga “för mycket” :O. Jag tror dock inte att jag skulle blåsa av hångelchanser eller mer beroende på faktorn könskorrigering.

  24. Mellon says:

    Presentation: Cis-kille med ganska pansexuella preferenser.

    Om du skulle ragga på mig så vore det bara bättre ju tidigare du berättade. Jag har nämligen en alldeles särskild fetish för t-killar. Det är något attraktivt med glidningen och övergången av maktuttryck, att en t-kille genom sin utlevnad tar för sig en större del av kakan än vad normerna har tilldelat honom. Så du skulle bli mer attraktiv och mer objektifierad genom att outa dig som fittfödd… på gott och ont förstås.

    Jag känner igen mig i mina funderingar kring när och om jag bör berätta för ett hångel att jag redan har fasta partners (som tycker det är bra att jag har fysiska kontakter även utanför de relationerna). Jag brukar ta en timeout när det börjar luta åt att hångel kommer övergå i sex och säga nåt i stilen “Vänta lite, det är en sak jag måste förklara…*polyförklaring*… och jag förstår om du är obekväm med situationen.” Jag har aldirg riktigt upplevt någon aggresiv poly-panik, men nånstans mellan 30 och 50 % av alla hetero-/normalhångel brukar avbrytas när jag förklarat. (Inom MSM-världen är det färre personer som har problem med ett ickemonogamt sexliv och i rätt sammanhang är det rent utav en ickefråga) Jag tycker om att berätta i förväg, mest för att jag hellre är känd som en konstig person, än som en typisk heterokille som bedrar folk.

    Jag skulle nog rekommendera dig att ge dig ut och öva bland queeraktivister och polymänniskor/relationsanarkister. Dels kan där finnas färre förväntningar på hur kroppar ska överensstämma med beteenden och identiteter. Dels kan där finnas ett större utrymme för och vana av att prata om verksamheten. I vissa sammanhang och för vissa personer kommer din t-erfarenhet/identitet/kropp till och med att vara en turn-on.

    Så, mitt konkreta råd blir: Berätta om din kropp när det lutar åt att hånglet kommer övergå i sex eller en långsiktig relation. Innan dess eller om du inte tänker sträcka dig till sex och/eller relation finns ingen anledning att prata om din kropp.

    Om någon blir upprörd är det för att de har tagit saker för givet, och inte för att du lurats. De får själva ta ansvar för sina missuppfattningar.

    Lycka till!

  25. Tack för era svar. Jättebra allihop. Ska sätta mig och fundera över det 🙂

  26. Svårt… Själv skulle jag vilja veta det innan någon fysisk kontakt gjorts, så att jag kan välja fullt informerad. Jag hånglar aldrig med tjejer jag inte känner ganska väl, och det skulle verkligen störa mig om det kom fram så sent. Jag förstår situationen, men det spelar roll för mig.

  27. Susanna says:

    Nu kom jag på att jag kanske har brutit mot PUL-lagen gnm att outa min kompis namn utan att fråga hnm först (han som har lätt för att ragga på tjejer trots att han alltid är nykter), om du vill kan du ändra hans namn till D om du känner för det, men annars kan det stå kvar för han läser definitivt inte din blogg, jag lovar. 🙂

  28. Blomma Bladsdotter says:

    Ja, jag skulle då inte bry mig alls, i något fall överhuvudtaget! Jag tror att jag bara skulle kunna tänka mig att ha sex med tjejer, men om hon har ts-bakgrund eller fortfarande har transsexualism eller “annan könsidentitetsstörning” spelar ingen roll – så länge det känns “rätt” mellan oss själsligt. Och då tycker jag det är upp till henne att berätta eller inte. Har jag inte märkt nåt så har jag ju ändå sett henne som den hon är, så vad spelar det för roll? Jag kan lika gärna fortsätta se henne som den hon är, så vill hon vara tyst om det är det väl mest en fråga om huruvida hon själv mår bra eller dåligt av att stealtha.

    Gällande män vet jag inte – jag tror aldrig jag kommer ha sex med en man (möjligen för att prova), men vissa män kan jag nog tänka mig att hångla med. Och då spelar ju verkligen inte könsorganet någon roll. Förut tänkte jag att ha hade snoppsex-fobi, men jag kanske snarare har androsex-fobi. Jag tänkte också att jag hade en snippsex-längtan, men det är nog snarare en helt vanlig gynofili, där genuset/själens väsen (Yin) är avgörande. Sen har jag förstås en preferens för snippa, då jag tycker snippor är väldigt vackra och tändande (och det är helt underbart att ha en själv!)

  29. Sanna: Ett förnamn är vad jag vet inget som gör att det går att identifiera en person. Men visst, jag kan ändra.

    Nephilim: Vad är det som skulle störa? Inte menat som ett ifrågasättande, men jag vill gärna veta 🙂

    Blomma: Intressant förklaring. Jag funderar btw ibland över hur det skulle vara om jag var “mindre bög” än vad jag är. Skulle jag tycka att det var okej att vara med en flata? Jag tror inte det. Där har jag själv alldeles för många hangups.

  30. ”akuta, kroniska hångelunderskott”…

    Fniss… Jag är 100% kvinna och stolt över det. Du kan nu äntligen vara den du egentligen är.

    Det där med hångel kan vara svårt, eller hur? Det är ju inte direkt så att man hånglar med vem som helst. Jag har varit singel i typ 3 dagar och jag börjar nog känna lite hångelabstinens… Det har jag nog haft hela tiden i mitt förhållande också, jag såg inte mannen i fråga så mycke. Elendet umgicks hellre med sina kompisar än med mig.

  31. Jag har inte hånglat på nästan TVÅ ÅR, så det är mest synd om mig 😉 Fast på den tiden var jag inte så mycket för att hångla, egentligen. Inte som idag.

  32. plastbaronen says:

    Mellon: Det är bra att du inte vill framstå som någon som bedrar folk. Jag hoppas du är lika uppriktig med din FTM-fetisch som med att du är poly. En del transsexuella män har inga problem med att någon är attraherad speciellt av deras transsexualism, men för oss som upplever transsexualismen som en sorts övergrepp från moder natur, kan det vara svårt att bli direkt smickrad när någon finner det attraktivt. Snarare upplever vi det som en sexuell kränkning och som att du inte respekterar oss som män. Det är bra om du berättar om din fetisch FÖRE ev. intimt umgänge. De som tycker det är okej kan fortsätta isf. och de som inte tycker det är okej har en chans att säga nej och sticka.

  33. Mellon says:

    Plastbaronen: Håller helt med dig. Exotisering av transpersoner är defintivt ett fult och normigt maktuttryck som jag kan ägna mig pt tack vare min priviligierade cis-position. Jämför med heteroidentifierande mäns fascination för “she-males” där det finns ganska många obehagliga maktstrukturer att studera.

    Gentemot T-killar så är min attraktion mycket baserad på att jag ser dem som mycket mer man än vad jag är. Varje uns av manlighet de äger har de förtjänat och förvärvat i hård opposition mot normer och “övergreppet från moder natur”, till skillnad från mig som fått den serverad. (på ett liknande sätt tycker jag om att ragga på läderbögar och “bears”) Och naturligtvis förstår jag att en sådan idolisering och hjältedyrkan kan vara en turnoff, i synnerhet om den upplevs som enda orsaken till attraktion. Än värre blir upplevelsen förmodligen om attraktionen tolkas som en objektifiering och exotisering där jag som cis-man betraktar en t-man på samma sätt som jag förväntas betrakta en kvinna.

    Så jo, jag gör mitt bästa för att vara tydlig med vad jag attraheras av hos en person, i synnerhet om det är epitet som jag tror kan vara problematiska för bäraren. Det största syftet med att ha kroppsligt umgänge med nån annan än mig själv är att få dela en bra upplevelse med denne. Om min medpart inte uppskattar att jag uppskattar en egenskap hos hennom så blir det liksom lite meningslöst att dela den uppskattningen…

  34. MiaM says:

    För att röra till det så finns det också transpersoner som går igång på transpersoner (ibland “samma sorts” transpersoner som personen själv är, ibland andra sorter o.s.v.). 🙂

  35. Och för att röra till det ÄNNU mer finns det transpersoner som inte riktigt kan bestämma sig för vad de vill ha, OM de vill ha, osv. Iaf finns det EN sån transperson *räcker upp handen*

    Jag har insett att min gamla inställning (“Älskar du mig inte som jag är älskar du mig inte alls; älskar du mig som jag är åker du ut med huvudet före”) är väldigt problematisk, så jag jobbar på att “tillåta” mig själv att inte haka upp mig för mycket på sånt. Jag tror att jag har ett bättre utgångsläge nu iaf, då jag inte blir läst som tjej automatiskt längre.

  36. Vet inte om det här är helt ‘off-topic’, men jag har ändå funderat lite. Jag opererade mig ju nyligen och är nu ‘helt kvinna’, när borde jag egentligen berätta för en potentiell partner om min situation?

    Själv vill jag nog berätta ganska tidigt så det inte blir något missförstånd och minska risken för våldsamheter och annat otrevligt. Men samtidigt kanske jag minskar minna chanser om jag berättar för tidigt?

  37. Mellanvärld says:

    ”Älskar du mig inte som jag är älskar du mig inte alls; älskar du mig som jag är åker du ut med huvudet före” låter som receptet på ett liv i ensamhet.

  38. Mellon says:

    Alexa: Jag kan inte se att det finns någon anledning att berätta för ett one night stand. Men om någon verkar bli en återkommande relation så kanske det finns en poäng. T.ex. finns ju en väldigt stark förväntan på att kvinnor ska kunna (och för all del vilja) bli gravida, och det finns män som är väldigt sugna på att vara förälder till just biologiska barn, och tycker att det är en central och oumbärlig del av en relation. Så om du planerar en relation med en c-man kan din infertilitet vara en viktig del att ta upp, och då också kanske även orsaken till detta. Så efter ett part tre tillfällen med sex kanske.

    På avdelningen våld så vill jag föreslå att informerandet tar plats när ni är på en “civiliserad plats” så som en trevlig restaurang med folk omkring. Där kommer könsrollerna agera starkt till din fördel och kringvarande personer kommer ha både en tempererande effekt på ett eventuellt utbrott och i värsta fall kunna åstadkomma en våldsrespons till ditt försvar.

    Återigen, jag tycker absolut inte det är ditt ansvar att reda upp andra människors dåligt informerade snäva förutfattade meningar. Men gör det gärna om det känns bra för dig.

  39. Alexa – jag tycker snarare du ska vara försiktig! Jag har en bekant som hållt på att råka illa ut just pga att killar upptäckt hennes bakgrund på ett eller annat sätt som hon inte räknat med, och blivit mycket hotfulla. Jag tycker inte du har nån skyldighet att informera dem alls egentligen, men om du en dag *vill* göra det och redan haft sex med dem och inte sagt ngt så KAN de bli arga. Men det beror förstås också på vilken typ av killar du gillar också – min vän har en tendens att dra sig till killar som är väldigt macho och som jag själv tycker skriker “fara” lång väg… 🙂

  40. Immanuel:

    Att personen inte varit öppen med något sådant, i och med att vi sannolikt pratat ganska mycket innan. Sen vet jag ärligt talat inte riktigt hur jag skulle uppleva saken i sig, det är inte självklart.

    Sen är det säkert lättare för ftm transsexuella, tjejer är nog generellt mer toleranta så, kvinnlig sexualitet skiljer sig ju en del ifrån manlig. Dessutom finns det mindre komplex, och mindre aggressivitet.

  41. Alexa: Jag tycker det där är en jättesvår fråga, och det är nog stor skillnad där mellan ftm och mtf, eftersom det är svårt för en ftm att stealtha om det ingår att visa könsorganen, då transkillars kukar sällan passerar som medfödda kukar vid närmare granskning (Ok, jag vet att Billy Tipton verkade ha lyckats med det: http://en.wikipedia.org/wiki/Billy_Tipton#Family_life men det kan man ifrågasätta). Jag kan också tänka mig att det rent praktiskt kan finnas en del problem med att stealtha i en nära, längre relation, och känslomässiga.

    Jag tror inte att det finns några rätt och fel, men OM man ska berätta så håller jag med Mellon om att det ska ske på en allmän plats där det finns folk i närheten, och med någon slags “plan B” i bakhuvudet. Gärna att man stämt träff med en vän på samma ställe en stund senare, så man inte behöver gå hem själv, tex.

    Nephilim: Ah, ja, det kan jag förstå. Fast samtidigt är ju rädslan ofta så stark. Det är svårt att veta hur någon ska ta det.

  42. plastbaronen says:

    Jag har genomgått könskorrigering själv, så det har säkert påverkat min syn, men… För mig är det TOTALT irrelevant NÄR någon berättar och OM de alls berättar. Jag ser det inte som att någon har skyldighet att tala om för mig vilket kön de föddes med eller hur de ser ut mellan benen. Jag ser det inte som ett förtroende någon “måste” ge mig för att jag ska kunna ha en nära relation med dem. Däremot vill jag kunna lita på dem, vilket är en annan sak. Om någon dock skulle berätta för mig att hen genomgått könskorrigering, ja, då skulle vi ju få ett gemensamt samtalsämne och sånt är alltid bra att ha. Men det är klart, jag är bög, lever i celibat och vill inte ha barn. Om jag vore en normalskapt heterosexuell man och ville ha barn, hade jag ju gärna velat att min partner informerade mig om ifall hon var steril. Så kan man gå direkt på att adoptera istället för att göra en massa misslyckade försök den naturliga vägen. Om man gör slut med en person för att hon inte kan få barn, älskar man ju henne inte på riktigt.

    Jag skulle vilja göra ett tankeexperiment. Antag att man kan trolla på något vis så att en biologisk manskropp kan göras till en fullt funktionell biologisk kvinnokropp och tvärt om. Skulle folk fortfarande vilja att man berättade för dem om sin könskorrigering om ens kropp vore helt normal? I så fall handlar det inte om kroppen. Det skulle tyda på att folk tolkar en annorlunda för att man föddes med ett annat kön. Jag misstänker att många gör det, vilket är en av anledningarna, tror jag, till att man väljer att leva stealth. Om transsexualism inte påverkade hela bilden av en människa, skulle det inte vara så svårt att berätta. Jag tror felet ligger i att vi fortfarande inte helt kan förstå att kroppens kön och jagets kön är två olika saker. Det leder till att såväl vi själva som andra kan få en ganska konstig uppfattning om oss.

  43. Huvudet på spiken. Jag tror att det nog ofta kan vara så. Inte alltid, men ofta. När jag skrev det här inlägget:

    http://trollhare.wordpress.com/2010/03/10/om-er-partner-hade-berattat-att-hanhon-var-invandrare-hur-skulle-ni-reagera/

    insåg jag hur absurt det är att ens egen identitet liksom påverkas av en viss egenskap hos en partner. Typ såhär:

    A och B träffas, flirtar, har sex och blir ihop. A är “etniskt svensk”, och utgår ifrån att B är detsamma. Efter ett tag förstår A att B är född i något annat land, tex. i ett land i östeuropa. B kom till Sverige i tioårsåldern och är svensk medborgare, och talar svenska utan brytning, har ett “svenskt” namn och passerar som “svensk”. Påverkar det As syn på B att plötsligt få veta det? Förmodligen, ja, men såvida inte A är åt SD-hållet är det liksom inget negativt utan mest ett konstaterande. Hade A rätt att få veta en sån sak innan de hånglade/hade sex/blev ihop? Nej, skulle nog de flesta svara. Påverkar avslöjandet As identitet och självbild så mycket att om A slår ner B för att A inte kan hantera Bs bakgrund, så kommer media att beskriva det som att det var Bs lögner om sin etniska bakgrund som var orsaken till misshandeln? Det har jag väldigt svårt att tro. Om A skulle slå ihjäl B i raseri och bli åtalad, hur stor är chansen att A sedan skulle stå i vittnesbåset och stamma fram “jag är inte blatte!”*? Förmodligen noll.

    *) Vill minnas att en av Gwen Araujos mördare sa “I’m not gay!” i rätten, som någon slags förklaring till varför han mördade henne. De hade haft sex.

    Därmed inte sagt att alla som tycker att det spelar roll är transfober och skulle ta till våld, men jag tycker att det är talande hur otroligt fixerade folk är vid kön och då framförallt vid könets “äkthet”.

  44. plastbaronen says:

    Det var ett grymt bra inlägg, konstigt att jag missat det. Måste ha varit under perioden när jag inte var så ofta på nätet.

  45. Jag bloggar så mycket att inlägg lätt försvinner i mängden…

  46. Marilyn (cis-kvinna) says:

    Jag tänker att det inte går att säja så himla lätt när man ska berätta. Som med allt annat beror det på den som är i andra änden av diskussionen. För mig är det så att det inte är speciellt intressant vilken “utrustning” den andra personen har om jag inte tänker ha sex med honom eller henne. Däremot skulle jag vilja veta om det om det var på väg åt det hållet sas, inte typ en kvart innan vi har dragit av oss kläderna, det blir lite hastiga svängar då, jag vill hinna tänka till också och inte bara reagera med reptilhjärnan.

    På sätt och vis är det väl knepigare med oss svenne-heterosar som oftast inte stöter på frågeställningen ens och kanske inte normalt tänker i de banorna. En transperson i min bekantskapskrets berättade för ett år sedan och nog hade jag anat att det var “något” men inte vad det var. Jag är glad att hen berättade pga den situation vi befann oss i (som inte var av sexuell art alls) men mer för att jag uppskattade förtroendet och det har lärt mig massor om sånt jag inte hade en aning om ens existerade, t.ex. begreppet cis.

    Men tillbaka till din fråga, när du berättar beror på relationen du har till personen och på hur du själv är. Skulle du inte berätta om en stomi-påse för en kompis så behöver du ju liksom inte berätta om dina könsorgan… Enda gången det är viktigt att berätta är väl om man har sånt som påverkar andra – t.ex. kan det ju vara smart att berätta om epilesi om man brukar få grand mal eller diabetes om man får grava känningar så att andra kan hjälpa en. Och ens uppsättning könsorgan eller hur de ev tidigare sett ut tillhör ju inte riktigt den infon…

    Alltså, det går inte att generalisera, vi är alla olika.

    Ps. Raggningstips – fundera ut vilken din “marknad” är och lägg energin där. Jag är t.ex. värdelös på krogragg men rätt bra på internetdito eftersom jag gillar att skriva. internet ger också möjlighet att “mötas” som människor innan man ens träffas vilket onekligen har sina fördelar… Lycka till!

  47. Jo, det är på nätet jag raggar, men jag har visat mig vara rätt dålig även där 😉 Men tack för tipsen.

  48. Har suttit och last diskussionen, och minns en kompis till mej… hetero-cis-kille som en gang liksom av misstag raggade upp en transtjej med kuk. Nar han insag faktum tankte han typ “asch vad sjutton” och sa hade dom sex iaf. Det roliga ar ju att manga blir helt paffa om han i nat sammanhang berattat detta. Dom tycker det ar en skitkonstig reaktion. Normen ar typ att man far akut homofob-sammanbrott och tanker “ah nej, jag blev nastan lurad in i bog-sex” och flyr. Det ar val darfor den typen av hatbrott blir ursaktade, det ar inte sa langt ifran normen kring hur man beter sej i den situationen.

  49. Ja, precis. Normen är liksom att man ska bli äcklad och chockad och definitivt inte ha sex med personen då. Men jag minns en intervju med en transkille som berättade om en gång när han haft sex med en kukfödd bög. Den killen “hade inte vetat om att han ville ha sex med kille med fitta innan”; det tyckte jag var en väldigt häftig beskrivning. Liksom, bara för att man inte tänkt tanken innan är det inte självklart att man ryggar tillbaka.

  50. Marilyn (cis-kvinna) says:

    det är det jag menar med reptilhjärnan, att faktiskt tänka efter och andas och inse att det kanske är ok även om man inte tänkt tanken. En del är snabba som fasen med att tänka, andra behöver en stund och ytterligare några är så **foba att de inte klarar att ens tänka.
    (Nu kommer jag ju inte hamna i situationen eftersom jag är monogam och gift men man kan ju fundera hypotetiskt över hur det varit innan vi träffades maken och jag)

    Vi pratar om sånt hemma ibland, om hur det varit om någon av oss varit det andra könet, om vi gillat varandra då etc. Jag tänker ju att det är personen man älskar och attraheras av. Fast vi hade väl aldrig mötts förstås utan träffat några andra då.

    Re raggningen: det är nackdelen med att vara kille på nätet – som tjej är det fasen så mkt lättare att få napp (eller var för *hjälp!* tio år sen iaf…)

  51. Ja, precis. Jag tror definitivt att det är läge att berätta innan personen ifråga typ sticker handen innanför byxorna på mig. Men hur man avgör vilket som är rätt tillfälle…

    Alltså, om man är ung och snygg som kille är det inga problem att få andra killar att stöta på en. Om man är på “rätt” sätt alltså, och det är inte jag. Det underlättar ju inte att jag har usel social kompetens och liksom inte fixar att småprata.

  52. Rikkert says:

    Imme: “Och för att röra till det ÄNNU mer finns det transpersoner som inte riktigt kan bestämma sig för vad de vill ha, OM de vill ha, osv. Iaf finns det EN sån transperson *räcker upp handen*”
    Det vet du väl att vi åtminstone är två? ;D

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *