Att kunna mycket om sex vs. att kunna mycket om sex


DU ÄR GRYM JU!

Du kan mycket, mer än de allra flesta. Du tycker att nyheter om sex och könssjukdomar är viktigt och intressant. Ibland, i ditt nöje, kanske du missar vissa detaljer – men vad gör det? Du har en riktigt bra koll, vet hur du skydda dig, känner igen en sjukdom när den drabbar dig och hur den ska behandlas. Det är inte många som gör, grattis!

Hur mycket kan du om sex? Testa dig på Sex & Blandat och bräck din polare!

***

Av någon anledning känns det alltid lika komiskt med såna här tester. Jag kan “mycket, mycket mer än de allra flesta” om sex, och ändå kan jag egentligen ingenting. Gång på gång kommer jag på mig själv med att försöka förstå saker som jag vet ändå är meningslösa att försöka begripa.

Relationer, framförallt. Även om summan av den tid jag har varit ihop med folk i någorlunda vuxen ålder överstiger elva år, så har liksom inget av det gett mig några erfarenheter som gör att jag kan förstå såkallade normala relationer. Såna mellan cispersoner (icke-transpersoner). Inte för att allt har varit elände – absolut inte – men för att jag aldrig fått chansen att fastna i alla dessa fällor som folk verkar hamna i: rädsla för att inte vara tillräckligt sexig, för att få dåligt rykte, för att vara en dålig partner, för att något ska göra ont eller bli konstigt…

Massor av saker som jag slipper, då det inte finns några direkta normer för hur man har sex som kille med fitta, och då jag redan vet vad som gör för ont och inte – och det har jag förstått stämmer inte ett dugg överens med hur man förväntas känna. Tur att jag inte fick veta det förrän jag redan lärt mig på egen hand. Osynlighet har sina fördelar ibland, och jag behöver aldrig oroa mig för att bli konstig; Man kan inte bli något man redan är. Visst har jag känt en hel del nojor och komplex i relationer, men de har nästan alla varit kopplade till min transsexualism på något sätt. Det är uppenbarligen en viss skillnad mellan att vara rädd att 13cm kuk inte ska “räcka”, och att ha en kuk så osynlig att den kallas klitoris, till exempel.

Jag börjar inse att jag nog aldrig kommer att kunna förstå känslan av att vara “född i rätt kropp”. Och om jag inte förstår cispersoners tankar och känslor runt sin sexualitet, sina kroppar och sin könsidentitet – hur ska jag då kunna påstå att jag vet något om sex? Fast när jag ställer den frågan brukar jag inte få några direkta svar heller. Det verkar inte finnas någon som har undersökt cispersoners specifika problematik. Då och då får jag små insikter om hur det fungerar, men det skulle behövas så mycket mer för att jag faktiskt skulle kunna påstå att jag visste något alls.

Å andra sidan vet jag att det finns ett ord som heter “cisperson”. Det är mer än vad de allra flesta cispersoner själva vet.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , ,

This entry was posted in Bilder, Genus, HBTQ, Internet, Könsidentitet, Kroppstankar, Personligt, Psykologi, Relationer, Språk, Transitionsdagbok and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

11 Responses to Att kunna mycket om sex vs. att kunna mycket om sex

  1. Mellanvärld says:

    Även om summan av den tid jag har varit ihop med folk i någorlunda vuxen ålder överstiger elva år

    det är dock 11 mer än mig…

  2. Alltså, det får mig att framstå som väldigt erfaren, eller hur? Och ändå kunde jag säga efter de första tio åren “Jag vet inget om sex, för jag har alltid varit gift”. Eller ja, vi var aldrig gifta, men det är något känt citat 😉

  3. Mellanvärld says:

    Det enda jag vet om sex, är vad jag har läst i böcker/på internet; ingen erfarenhet alls (inte ens porr).

  4. Edward says:

    Jag tillhör de få (vad jag har förstått) transmän som inte har något problem med sin kropp i sexuella sammanhang, och det kanske är en anledning till att jag “förstår” sex.

    Relationer, däremot…. En helt annan grej. Sen jag var 15 (är 28 nu) har jag tillbringat större tiden i relationer (tvåsamma eller flersamma), men har nyligen insett att jag inte fattar.
    I min nuvarande relation har jag flera gånger begått märkliga misstag, helt enkelt för att jag inte vet hur en “normal” relation funkar. Jag har dock turen att ha en partner som förstår att jag inte är van vid “normalt”, och han har fått lära sig att han måste ibland förklara för mig sånt som andra skulle ta för självklart.

    Du är inte normal, Immanuel, men det är du inte ensam om. 🙂

  5. Det låter lite som de relationer jag har haft, bortsett från att ingen av oss vetat vad som är “normalt” 🙂

  6. Men alltså, undra om det finns nån som tycker att dom har bra koll på relationer? Jag har haft både “vanliga” relationer där jag gick runt ungefär som doktor Andy beskriver på sin sida och tänkte på hur man ska bete sej och vilka normer som gäller när man är “ihop”… det var liksom helt onaturligt på det sättet. Sen har jag haft nån sorts poly-förhållande där det blev nåt sjukt maktspel, men alla var tvungna att låtsas som att det absolut INTE försiggick nåt sjukt maktspel utan som att allt bara var frigjort och härligt och glatt. (Jag var helt klart den som led minst i situationen, och som var sist med att fatta att den där relationen var rätt dysfunktionell, övriga inblandade fick typ säga det rätt ut för att jag skulle fatta.)

    Jag tror inte relationer är nåt man kan vara bra på sådär generellt. Det handlar bara om att hitta rätt partner, då går det av sej självt. Har man inte gjort det så går det dåligt.

  7. Jag har ingen aning, det är såna saker som jag alltid fått höra att icke-autister kan. Eller de vet iaf liksom vad normen är och kommer ihåg den.

  8. Ja så kanske det är. Jag har ju fått höra från psykvården att man ofta får “autism-liknande” symptom om man haft långvariga psyksjukdomar, så det kanske är vi som är konstiga då.

    När jag tänker efter så brukar nog inte “normala” människor tycka att det är problematiskt just vad det innebär att vara ihop och sådär… just dom bitarna kanske brukar gå av sej självt för folk… men det är ju vanligt att folk tycker att dom är skitkassa på förhållanden av andra anledningar. Typ “jag dras bara till fel killar hela tiden”, “jag blir svartsjuk och nojig och så spricker det” – alltså DEN typen av klagomål, som också egentligen går ut på att man själv är lite inkompetent på förhållande-biten, är ju faktiskt väldigt vanliga att höra från “normala” personer.

  9. Ja, precis. Det är skillnad mellan att tex. dras till fel personer, reagera på ett osunt sätt etc, och att tex. inte fatta hur man beter sig alls.

  10. Edward says:

    Jag hade en gång en polyrelation som jag trodde funkade bra för alla tre, men långt senare fick jag veta av pojkvännen att han och flickvännen hade haft samtal sinsemellan (de var inte ihop med varandra) om att de inte tyckte att det var bra. Men båda ville att jag skulle vara glad, så de sa inget.

    Den bäst fungerande relationen var en icke-relation med en kompis som inte ens bor i Sverige. Hen kommer hit på semester då och då. Vår relation funkade som så att när hen var här, var det nästan som att vi var ihop, och när hen inte var här var vi båda fria singlar. Hen är i många lägen konstig på samma sätt som jag, och jag tror att det var därför det funkade så bra.

  11. Ajdå, det var kanske inte så kul att få höra det i efterhand? Jag skulle iaf ha uppskattat om de hade sagt det till mig istället.

    Men en sån icke-relation låter väldigt praktisk, måste jag säga. För mig som är lite av en periodare när det gäller relationer överlag skulle det kanske fungera.

Leave a Reply to Edward Cancel reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *