Miss Transsexual Sweden 2010

Jag sitter som bäst och förbereder Pride, och konstaterar att det händer massor av spännande saker i år. Som alltid. Jag brukar hålla mig till Pride House – där det är seminarier, workshops, paneldebatter och föreläsningar i dagarna fem – och paraden, även om jag ifjol var in i parken och nördade runt med andra transaktivister en del också. Mer än så brukar det inte bli, eftersom jag inte är så mycket för att festa, men i år händer det i alla fall en sak som är värd att hålla koll på: Miss Transsexual Sweden 2010.

Jag är ointresserad av skönhetstävlingar, eftersom jag saknar förmåga att se den där självklara kopplingen mellan “stark individ” och “person med fördelaktigt utseende”, som man ofta brukar dra upp. Men den här gången är det alltså transsexuella tjejer som tävlar, och syftet är att synliggöra gruppen. Det är ett konkret mål som jag kan förstå mycket bättre. Arrangören Patrik Andersson förklarar:

“Transsexualitet är mer accepterat i andra länder som Thailand, Filippinerna och Brasilien. Här i Sverige är många rädda för hur människor i samhället skall uppfatta dem. Därför känns det så roligt att vi har åtta vackra och modiga kandidater som vill ställa upp och visa att de existerar här bland oss andra i Sverige och att de lever som vanligt folk.”

Jag kan verkligen hålla med om det. Det är rätt vanligt bland transkillar att vara rädda för hur folk ska se på en, men det är nog ännu vanligare bland transtjejer att vara det så mycket att det begränsar ens liv, tycker jag mig ha märkt. Förebilder som vill och vågar (och kan) vara öppna behövs verkligen.

På så sätt gillar jag idén med Miss Transsexual Sweden. Jag kan tycka att ribban – att “visa att de existerar här bland oss andra i Sverige och att de lever som vanligt folk” – är lågt satt, men samtidigt vet jag att bara det är svindlande mycket, eftersom jag ofta får en känsla av att folk i allmänhet tror att transsexuella lever i någon slags sagovärld långt borta. Ibland måste man börja på en väldigt grundläggande nivå för att förändra något.

Min ansiktsblindhet till trots känner jag igen en av tjejerna som en gammal kompis, och jag vet vad hon går för; hon är grym! Vi får hoppas att Miss Transsexual Sweden handlar om mer än att bedöma människor efter deras utseende, för det skulle kunna bli hur häftigt som helst.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , ,

This entry was posted in Genus, HBTQ, Kultur och media, Regnbågsidoler, Trans* i media and tagged , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

7 Responses to Miss Transsexual Sweden 2010

  1. Rikkert says:

    Trevligt med en till som tänker som jag 🙂
    Jag var först litet orolig att det skulle vara något jippo med typ dragqueens (inget ont om dem alltså!), för att jag faktiskt inte vågade tro att det fanns så många öppna kvinnor med transsexuell bakgrund!

  2. djungelsoda says:

    Ber om ursäkt på förhand ifall nåt av det här tas på fel sätt.
    Jag tycker att det är synd just att man (jag) inte “ser” några transsexuella personer ute i vardagen. Det är möjligt att jag kan ha träffat på någon utan att veta om det. Men jag har aldrig tvingats konfronteras med det medvetet, och jag skulle vilja det. Får ingen “träning” i att bemöta transexuella, och är därför rädd att jag skulle “göra fel” när jag väl möter någon som är det, och är öppen med det. Jag är 21, och första gången jag ens träffade någon som jag fick veta ville bli kallad för “hen”, var först i år…

  3. Rikkert: Jag erkänner att det var min första tanke med 🙂

    djungelsoda: Så är det nog med alla transpersoner, men det är inte så konstigt. Om man passerar som det kön man vill passera som och liksom inte har någon anledning att berätta, så gör man ju inte det bara sådär. Men i vissa situationer handlar det såklart om att inte våga, fast man kanske skulle vilja. Jag har tex. ett antal gånger önskat att jag vågat rätta folk jag inte känner när de spontant har felkönat mig, men inte vågat. Då handlar det inte om en rädsla att inte passera, eftersom icke-passerandet redan är ett faktum, utan om rädsla för att bli ifrågasatt.

  4. plastbaronen says:

    Coolt 🙂
    Synd att jag inte har råd att åka till Pride. Har velat gå på det länge men har aldrig gjort.

    Djungelsoda: anledningen till att du inte träffar några transsexuella personer i vardagen är förmodligen att dem du faktiskt träffar, nämner inte att de är det. Och om du bara umgås med dem som vanligt bemöter du ju dem rätt, eftersom det är så vi i allmänhet VILL bli bemötta! Även om man är öppen med det så vill man ju bli bemött som individ och inte som transsexuell.

    Själv tyckte jag det var mer fördelaktigt att berätta under den tid då jag inte passerade. De flesta transsexuella som berättar att de är trans i en vanlig ytlig konversation, gör det för att förklara att de inte är det kön de för tillfället ser ut som. Det enda man behöver göra då är att respektera det. (kalla dem för rätt namn, försöka använda rätt pronomen) Och respektera verkar du ju göra.

  5. djungelsoda says:

    …Och just som jag sagt det, så träffade jag min första öppet transsexuella person! Idag! Haha. Och det är nog mycket möjligt att det är som ni säger, att jag kan ha träffat flera tidigare utan att ha vetat om det. Att de helt enkelt har passerat så väl att man inte reagerat alls.
    Det jag är rädd för är väl främst att råka göra antaganden och säga saker som blir fel, men nu när jag skriver det här så inser jag att, öhh.. Så är det ju med alla människor, överallt, vad den än gäller. Så – det var inget, typ. 😀

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *