Lesbiska sexleksaker, skäggets bögighet och den inbillade nakenheten

Pride Park 2oo9. Min transbror Simon, Simons flickvän A och jag strosar runt bland tälten. Vi deltar i frågesporter, diskuterar djupa frågor och nallar godis och plåster och pennor och fusktatueringar – och så hamnar vi i ett tält som säljer sexleksaker. Simon försöker nämligen klura ut hur han ska kunna bygga en penisprotes som går att kissa med, och blir helt uppslukad av att diskutera olika sorters dildos med försäljaren.

Det är trångt i tältet, och bredvid mig står två personer som jag uppfattar som män i 4o-årsåldern. Båda är tydligt salongsberusade och klänger på varandra, och om jag ska vara fördomsfull så lyser det kukfödd machobög om dem. Den ena tar upp ett par knipkulor från bordet, och förklarar högljutt för den andre:

– Såna här, vet du, det gillar alla flator. De trycker upp den i muttan, och så snurrar den runt.

– Jaså?

Den andra verkar inte helt övertygad, så den första vänder sig till mig för att få det bekräftat:

– Eller hur? Visst gillar du såna här?

Jag blir så paff att jag inte riktigt vet vad jag ska svara. Där och då ramlade jag ner från mitt lilla rosa moln och mötte homonormen för sjuttioelfte gången. Fast vi var i Pride Park och fast jag var där med mina transvänner, så kände jag hur normerna klibbade sig fast även där.

Liknande saker har hänt mig jag vet inte hur många gånger. Det är av samma anledning som jag inte kan förmå mig att säga att jag är homosexuell fast jag är okej med bög: Jag kan ju inte vara säker på vilket kön personen framför mig uppfattar att jag har. Alltför många gånger – även i sammanhang där jag har kommit ut och varit väldigt tydlig med att jag är kille – har jag sagt homosexuell och folk har hört lesbisk. Jag har odlat bisexuell nästan som en könsidentitet i många år, eftersom det är det enda av de tre standardbegreppen för läggning (homo, hetero, bi) som inte förutsätter att ens kön är tydligt definierat och dessutom lätt att avläsa.

Elin Grelsson och Niklas Hellgren skriver väldigt bra om osynliggörandet av bisexuella, och precis som vanligt slås jag över hur likt det är osynliggörandet av transpersoner:

“Pride vore så mycket roligare för oss bin om inte homonormen var så stark. Det är faktiskt en av anledningarna till att jag är ganska trött på att hänga i Prideparken. Där sitter jag och min älskade med våra barn. Varken hon eller jag är ett dugg heterosexuella, men det syns ju inte. Och jag känner många bisexuella som har blivit mer eller mindre utmobbade från vår kärälskade “familj”, tyvärr.”

Säg att jag ifjol hade lyckats få med mig min dåvarande pojkvän på Pride. Han passerade som kille; jag gjorde det uppenbarligen inte. Därför hade det inte spelat någon roll om vi så hade definierat oss båda som bögar, eftersom det inte hade sett ut så i homonormativa ögon. I år passerar jag antagligen som kille; skägg har den effekten på folk. Jag lär slippa bli tagen för flata, och istället kommer folk antagligen att utgå från att jag är bög. Ett år på testosteron har inte fått mig att ändra mina sexuella preferenser nämnvärt, men däremot min förmodade läggning i allmänhetens ögon.

Hur gick det med knipkulorna? Jo, eftersom Simon märkte att jag blev på lite dåligt humör förklarade jag vad som hänt, varpå han helt coolt och utan att blinka gick fram till det där paret som fortfarande stod och klämde på sexleksaker. Simon tog upp knipkulorna och frågade ungefär samma sak som de hade frågat mig:

– Ni som är flator, gillar ni såna här?

– Javisst!

Det gjorde mig på lite bättre humör, måste jag säga. Att tro att man alltid kan läsa av människors könsidentitet på en sekund är som en tvärtom-version av kejsarens nya kläder: Man tror att kejsaren är naken, att det man ser är allt som är. Det stämmer inte. Nakenheten – att människor alltid bär sin könsidentitet och därmed också sin såkallade läggning synligt – är en illusion.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

This entry was posted in Genus, HBTQ, HBTQ-historia, Könsidentitet, Sexism, Stockholm Pride, Transitionsdagbok and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

10 Responses to Lesbiska sexleksaker, skäggets bögighet och den inbillade nakenheten

  1. Edward says:

    Jag känner igen mig i så mycket du skriver. Min läggning är aldrig “homosexuell”, jag är antingen bög eller bisexuell, just för att jag inte kan förutsätta att folk ser mig som endera könet.

  2. Samma här. Sedan upptäckte jag hur skönt det var att kallas för asexuell, men nu stämmer nog inte ens det heller riktigt på mig, så då… får väl folk finna sig i att jag inte är så lättsorterad 😉

  3. svalin says:

    HBT -världens eller snarare Homovärldens normer är så konstiga och helt upp och ner. Homosexuella vill inte att folk ifrågasätter deras sexuella läggning och de förespråkar tolerans. samtidigt ifrågasätter en hel del homosexuella bisexuellas sexuella läggning och det är inte att vara tolerant. Fast toleranta kanske bara heterosexuella måste vara? Det är hyckleri av stora mått.

  4. Jag tror det handlar om att de helt enkelt inte ser bisexualitet som en “riktig” läggning. Dvs. att man är antingen homo eller hetero, och att de som kallar sig bisexuella antingen liksom byter läggning varje gång de byter partner (eller varje gång de nämner någon nuvarande eller tidigare partner), eller så är de “i garderoben”. Jag undrar verkligen om det stämmer, det som man får höra från en del bögar ffa, att killar som säger att de är bi säger så bara för att klamra sig fast vid heteronormen och vinna status på det, fast de egentligen är bögar. Jag fattar ärligt talat inte vad det finns att vinna på det som bisexuell. Ok, att man tex. kan ha en “flickvän” för syns skull som smygbög, det fattar jag. Men att vara öppet bisexuell är ju inte direkt något som ger högre status än att vara öppet homosexuell. Eller har jag missat något grundläggande?

  5. svalin says:

    Nej, det ger inte precis status av den anledningen att bisexualitet ses som konstigare och onormalare än homosexualitet.

  6. Ja, precis. Det är det jag också har slutit mig till. Så att SÄGA att man är bisexuell är definitivt inget man gör för att få status. Däremot att – oavsett om man är bi eller homo – välja att bara ingå relationer som är socialt accepterade för att man inte vågar vara öppen, det är en annan sak.

  7. Om man är tjej så kan man uppfattas som extra sexig av det motsatta könet om man säger att man är bi, fast man egentligen är hetero. Detta pga att 99% av alla hetero-killar verkar helt hjärntvättade av mainstream-porren till att tänka “Bi=extra kåt hetero-brud som kan köra lite förspel ihop med en tjejkompis innan killen kommer och dunkar på båda två”. Så ja, många hetero-tjejer (eller iaf var det så förr i tiden, när jag var swinging singel, haha) kan gå runt och låtsas vara bi. Rätt irriterande.
    I speciella kretsar så funkar det väl iofs likadant för killar, att dom lättare kan hetero-ragga genom att låtsas vara bi (ej i mainstream-svängen dock).

    Det verkar konstigare att homon skulle ha nåt att vinna på att bi-låtsas?

  8. Ja, det tycker jag med. Btw så brukar jag ju säga att jag inte kan komma ut som bi igen, för då är jag rädd att tjejer slutar flirta med mig 😉

  9. Pingback: Mänsklig eller inhuman? « nya flickrummet

  10. Sven says:

    Hear, hear! Bra sagt!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *