Monster i vår moderna tid

Hanna Fridén uppmärksammade i en artikel på Sex & Blandat att vissa forskare vill behandla flickor med adrenogenitalt syndrom – ett intersexuellt syndrom – för att förhindra att de blir lesbiska och manhaftiga. Adrenogenitalt syndrom innebär en medfödd rubbning i binjurebarkens funktion, och hos flickor kan det bland annat göra att deras yttre könsorgan inte ser ut som snippor förväntas se ut.

För att råda bot på detta finns det alltså de som förespråkar behandling med dexametason redan under fostertiden. Behandlingen botar alltså inte själva tillståndet, och biverkningarna av att behandla ofödda foster med dexametason är inte utredda, men det kan eventuellt förhindra att barnet föds med en förstorad klitoris – och enligt en viss forskare, Maria New, kan det också förhindra att flickan blir homosexuell eller får typiskt manliga intressen:

“Utmaningen här är att se vad vi kan göra för att få den kvinnliga bebisen att se ut som en normal kvinna som passar ihop med föräldrars presentation av deras barn som kvinna. Att hon eventuellt kan bli någons fru, ha en normal sexuell utveckling och bli mamma. Hon har allt som krävs för moderskap, så om vi kan ändra på henne kirurgiskt finns det inget som hindrar att hon ska genomgå en normal psykologisk utveckling som flicka.”

Ringer det några varningsklockor? Det borde det göra. Man är villig att utföra experiment på ofödda för att öka chansen att kunna klämma in dem i heteronormen när de blir äldre.

I samband med Hannas artikel skrev jag en krönika på Sex & Blandat om fördomar om intersexuella:

“I vissa städer i det antika Grekland ansågs vissa barn vara monster som drog en förbannelse över staden om de fick leva. Bebisar som till exempel fötts med ett mellanting mellan snopp och snippa blev avrättade så snabbt som möjligt, just därför.

I Europa under häxprocesserna och inkvisitionen hände det att personer blev torterade och avrättade för att deras kroppar var ”onaturliga”; de såg inte ut som kvinnor eller män förväntades se ut. De var födda så, javisst, men det var ingen ursäkt.

Visst låter det som en otäck saga? Visst skulle aldrig ett civiliserat samhälle av idag straffa människor för att deras kroppar stör könsordningen? Jodå.”

Man sätter kanske inte ut barn i skogen, eller bränner dem på bål, numera. Däremot försöker man till varje pris att förändra barnens kroppar; inte så mycket för att behandla funktionsnedsättningar som för att styra deras psykiska utveckling så att den följer heteronormen. Längre än så har vi alltså inte kommit.

Det är inte jag som har satt rubriken Monster i vår moderna tid, men jag tycker den passar ifall man tolkar den på rätt sätt. Problemet är inte personer med intersexuella syndrom. Det största problemet är antagligen inte ens de rent medicinska funktionsnedsättningar som vissa intersexuella syndrom kan föra med sig, utan som Jenny Ottosson sammanfattade det tidigare:

  • ”Tidiga könsoperationer hjälper inte alla nyfödda med DSD, även om det hjälper en del.
  • Ett tredje kön skulle hjälpa flera av oss.
  • Stigmatiseringen (socialt och psykologiskt) av att vara född med avvikande könsorgan är nog det som stjälper flertalet av oss.
  • Och okunskap är till förfång för oss alla.”

Där har vi de verkliga monstren: Normer, förutfattade meningar, skuld och skam.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

This entry was posted in Allt du inte visste att du inte visste om trans, Barn och genus, Funkis, Funkispolitik, Genus, Genusforskning, HBTQ, HBTQ-historia, Immanuel i media, Intersexualism, Kroppspolitik, Kultur och media, Personligt, Sexism, Trans* i media and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

16 Responses to Monster i vår moderna tid

  1. diana says:

    Hej. Jag hittade hit via nyheter 24 och vill bara säga att du gör ett bra jobb med att upplysa och kämpa för allas lika rätt. Kram.

  2. Ulrika says:

    Jag retar mig bigtime på att det är så djävla svårt att prata om intersexuella diagnoser. Att just det med könstillhörighet och rent fysiskt könsutseende skall vara så stigmatiserat att det är tabu att prata om missbildade kön men helt okej att ha sex fingrar eller olika färg på ögonen!

  3. Mikusagi says:

    Finns det någon behandling för att motverka att mitt barn blir en forskare som vill ändra andras kön när det växer upp?

  4. Aspieliv says:

    Det där är så fel det bara kan bli. På alla plan.

    Låt oss säga att det “hjälper” på intersexuella syndromet hos flickor, men vad orsakar det mot de som då inte är intersexuella då. Vem vet vad som är vad i moderlivet, alltså skulle alla flickfoster vara utsatta för experimentverksamhet.

    Allt har biverkningar och i varje medicin man tar väger man ju om fördelarna uppväger fördelarna.

    Det låter som rena Mengele experiment. Stora övergrepp på ofödda barn som dessutom troligtvis skulle leda till andra syndrom och sjukdomar.

    Blir riktigt förbannad. Så typiskt. I stället för att acceptera varje individ som unik, så vill man istället manipulera foster.

    Skrämmande!

  5. Diana: Tack 🙂

    Ulrika: Ja, det är så himla synd och onödigt. Jag tror att det är just för att det rör sig runt ämnen som könsidentitet och könsorgan (som av någon anledning oftast förknippas med sexualitet, som i sin tur leder in på spåret sexuell läggning…) som det är så tabubelagt.

    Miku: Åh, ja, jag hade önskat det 😉

    Aspieliv: Jag är inte så insatt, men jag uppfattade det som att man tänkte sig att behandla de som man misstänker har CAH, och alltså inte vilka foster som helst. Men det blir ju fortfarande fel, eftersom man faktiskt inte ens behandlar syndromet i sig. Man kan få andra, allvarliga symtom av CAH, och de biter inte den här behandlingen på. Och man vet inte vad bieffekterna kan bli heller, utan man går på att vilja passa in barnen i en norm i första hand. Det är otäckt.

  6. svalin says:

    Ärligt talat fattar jag inte problemet eller hur de tänker. Vad är kopplingen mellan stor klitoris och att vara manhaftig mer än stereotyper? vad är problemet med att en kvinna är manhaftig och till och med lesbisk? Det är så himla heteronormativt.

  7. Ja, vad kopplingen är vet jag inte; de verkar hänvisa till någon studie som visar att det skulle vara vanligare bland flickor med CAH att 1. Visa sig vara lesbiska 2. Vara mer intresserade av att göra karriär än att bilda familj, etc. Men att det skulle vara ett problem, det är den tolkningen som skrämmer mig. Att de utgår ifrån att det är mer eftersträvansvärt.

  8. Pingback: Intersexualitet och för många fingrar « Scratches And Dust

  9. Pingback: Vårt tids monster « Intersektionell Solidaritet, frihetlig socialism och feminism

  10. Minou says:

    Jag vill protestera lite mot vinklingen i artikeln i sex och blandat.

    Först:
    Vilka avvikelser tycker ni att man ska ha tillåtelse att behandla? Om avvikande könsorgan inte får åtgärdas hos barn som man VET har normal manlig resp kvinnlig genuppsättning: vad ska då gälla andra avvikelser?
    Ska döva barn få ha cochleaimplantat, eller skulle det visa att vi hatar döva? Vilka avvikelser ska man som förälder och läkare anse att barn kan få slippa, utan att någon blir kränkt?

    Finns det en så positiv effekt av att folk avviker, att vi ska se till att en del avviker för samhällets skull, även om vi kan göra en korrigering tidigt? Och även om det blir enskilda barn som får bära stigmat?

    Att födas med avvikande sexualorgan ÄR en avvikelse. Man BLIR uppmärksammad. Man KAN få problem med sin självbild.

    Varför är det mer OK att ta bort ett vanprydande eldsmärke, eller laga en kluven gom, än att hjälpa en liten flicka att antingen FÅ könskirurgi, eller ännu hellre: med tidig medicinering slippa?

    Är könsorgan och intersexualitet något så artfrämmande från läpp/gomspalt att man inte får diskutera dessa barns bästa behandling, bara för att det även kan få effekter på hormonsystemet i övrigt, och på ett sätt som bara ger flickorna värden som ligger inom normalgränserna för flickor generellt?

    Att hävda att man inte behöver / ska / får sätta in behandling pga att flickan enkelt kan få kirurgi senare, är rätt dumt. Har ni haft ett litet barn som måste sövas, skäras i, sys ihop, bytas bandage på? Är inte anledningen att vi är emot kvinnlig könsstympning att vi INTE tycker att man ska skära i små barns underliv om det inte behövs?

    Är det jättekul att veta att nästa korrigering görs när flickan blivit gammal nog att vilja ha sex? Hur många älskade att gå till en gynekolog då? Och hur många av ER skulle glatt lägga upp er på en brits för att låta kirurger glo på era underliv, sövas, vakna med sytt underliv, alldeles i onödan?

    Är det rätt att INTE behandla om vi vet att flickan i allt övrigt är en alldeles vanlig flickbebis med tex hopvuxna blygdläppar (se artikeln) som gör att hon har svårt att tömma urinen, och att andra barn retar henne för att hon ser fel ut?

    Barnen kommer att “bli beroende av sjukvården” var ett anat argument. De här barnen kan inte reglera sitt kortison. De DÖR om de inte får kortison tillfört dagligen. Ni kanske kan gissa om de har kontakt med sjukvård eller inte?

    Ja, den citerade forskaren har en dum syn på vad kvinnor är och bör vara, självklart. Jag reagerar, jag med.

    Men: redan idag får foster till kvinnor man vet har risk att få barn med syndromet fostertidsbehandling. Nu KAN jag ha fel om detaljerna, men detta var vad man sa till mig för sex-sju år sedan:
    Man ger, från det graviditeten konstaterats, kortison till mamman. Det motverkar de höga nivåerna androgener hos fostret. Man vill att bara sjuka flickfoster ska utsättas för behandlingen, så man gör så tidiga tester man kan: Är det en pojke slutar man behandla (det går snabbt att testa). Är det en flicka testar man för syndromet så snart detta är möjligt. Friska flickor slutar behandlas. Alltså behandlas bara de som behöver det i princip, förutom en kort tid i början av graviditeten.

    Därför tolkar jag det som att forskaren i artikeln helt enkelt vill ersätta eller komplettera dagens behandling med en möjligen bättre. Om det nu är manligt könshormon som är problemet, är det väl vättigare att behandla med ett antiandrogen, som de föreslår, än med kortison…

    Eller har jag missat nåt? Vill man ge medlet till fostret direkt, utan att ge det via mamman, eller nåt?
    Jag blir inte upprörd. Inte mer än när man skriker om att barn med “sk” ADHD får “knark”.
    Jag tycker att barn med olika problem ska få vård. God vård. Utan moralpanik, varken från scientologer eller genusqueerförespråkare som förblinats lite i hastigheten av dumma uttalanden, eller dåligt valda citat.

  11. Problemet som jag ser det handlar inte om att man vill förebygga att barn föds med könsorgan vars utseende KAN bli ett medicinskt problem. Problemet är att Maria New

    1. Säljer in Dex som ett slags botemedel mot CAH, när det i själva verket inte alls är det.
    2. Säljer in det med skrämseltaktik, där det hon skrämmer föräldrar etc. med är att barnen kommer att få en ‘störd’ könsidentitet ifall de inte blir behandlade.
    3. Är förtegen om riskerna. Dex är inte godkänd av FDA (motsv. Läkemedelsverket) för behandling av foster, och de få studier som finns visar att det finns vissa risker för bl.a. inlärningssvårigheter.

    Behandlingen som sådan är en sak att diskutera, ur en rent medicinsk aspekt. Men problemet är att de som söker hjälp hos Maria New inte får en chans att bilda sig en realistisk uppfattning om riskerna. Hon plockar billiga poäng genom att skrämma folk, och hon gör det för att hon utgår ifrån att det bästa alltid är att ‘normalisera’ barns könsorgan, att det är värt priset – tom. när man inte ens vet riktigt vad priset är.

    Jag vet att du ofta ser saker väldigt praktiskt, ur en rent medicinsk aspekt. Men det här handlar egentligen inte om ifall man ska behandla eller inte, utan om varför forskare och läkare på 2000-talet kan utgå ifrån att det alltid, till varje pris, är bättre att förebygga att ett barn riskerar att födas med ‘avvikande’ könsorgan. Det är långt ifrån alla med CAH som får regelrätta medicinska problem med sina könsorgan, efter vad jag förstått. Risken att de får det ska alltså vägas mot risken för biverkningar, som man alltså inte ens känner till ordentligt. Men det Maria New gör är att spela på föräldrarnas skuldkänslor och transfobi.

  12. Minou says:

    Brittisk infosida om CAH:

    http://www.mlcull.demon.co.uk/treatment_cah.htm
    Ämnet man ger mammorna är exakt samma som personer med CAH medicinerar med så snart de är födda, utom att det är mycket potentare så att mammorna enklare får i sig så höga doser att fostret får hjälp att få upp cortisolnivåerna i blodet.

    Skulle det väcka samma upprördhet om man föreslog att man slulle ge extra insulin till mammor man visste väntade barn som utvecklat diabetes, och det verkade hjälpa?

    Jag förstår att diskussionerna är två helt olika:
    Den ena handlar om: “Vilken behandling är bäst för barn med CAH”
    Den andra handlar om genus.
    Men om man blandar ihop dem för tight blir resultatet att man totalsågar en behandling som KAN vara den allra bästa som finns tillgänglig.

    Du skriver inte: Sluta ge barn med CAH motmedel redan i livmodern. Men artikeln du citerar skriver i princip just det. Det är den jag kritiserar, inte din post, och inte den andra artikeln du hänvisade till. Du skiljer principdebatten från den medicinska behandlingen. Det är rätt och bra!

  13. dam i tofflor says:

    Mikusagi: Visst finns det sån behandling. Mycket kärlek och omsorg, öppet sinnelag, omtanke om medmänniskorna och tydlighet med dina egna värderingar. Nåt i den stilen…Det är du som får stå för den behandlingen av dina barn och övriga medmänniskor, efter bästa förmåga. Inget i pillerform precis.

    Om det är rätt eller inte att behandla är ju omöjligt för en oinsatt att avgöra. Jag antar att det finns både för och nackdelar, men Maria News argument för det verkar helt förvirrade. Varför skulle inte föräldrar kunna presentera det barn de fått som det barn de uppfattar att det är? Brukar föräldrar överhuvudtaget presentera bebisar som kvinnor? Tror hon att man måste vara fru för att bli med barn? Är det omöjligt för intersexuella att bli fruar….osv osv….Är hon rätt citerad??

    En sak jag undrar över är om behandlingen (den ena eller den andra)skulle öka barnens möjligheter att bli biologiska föräldrar?

  14. Minou: Jag håller med. Det är klart man inte ska kasta ut barnet med badvattnet och utgå från att behandlingen måste vara dålig, alltid. Men just metoden den marknadsförs på är upprörande, och det tror jag den hade varit även om det handlat om diabetes. Säg tex. att en forskare hade sålt in en tvivelaktig behandlingsmetod för personer som riskerade att få diabetes, med okända biverkningar, och en skrämseltaktik av typen “era barn riskerar att bli feta och misslyckade i framtiden om ni inte ger dem den här behandlingen redan nu!”. Det hade varit precis lika illa.

    dam i tofflor: Citatet kommer härifrån:

    http://www.thehastingscenter.org/Bioethicsforum/Post.aspx?id=4754&blogid=140

    och de som skrivit artikeln (en professor, en docent och en advokat) har tydligen citatet på video, så det lär vara stor chans att det var precis så hon sa.

  15. AJ says:

    Jag kan med en referens bekräfta att okunskapen (om man nu vill kalla det så, det handlar väl snarare om det i feministisk vetenskapskritik välkända problemet med all vetenskap att den verkar i och för ett heteronormativt patriarkat) hos personal och forskare som arbetar med intersexuella syndrom har visat sig stor.

    Till exempel utgår man från teorin att ” kromosomala pojkar” med mikropenisar mår bättre av att göras om till “flickor” eftersom de aldrig skulle kunna bli “riktiga män”
    Man utgår från:
    “good penis equals male; absence of good penis equals female”. Det handlar inte om huruvida det är en penis eller inte utan om huruvida den duger eller inte.
    Funktionen hos de kvinnliga könsorganen ses inte som lika viktig, vikt läggs inte på annat än att vaginan ska kunna ta emot en penis.

    “Kastrering” måste också utföras tidigt inom tre månader för att barnet inte ska uppleva “kastreringstrauma”.

    Samtidigt förklarar sjukvårdspersonal för föräldrar att “‘gender’ grundläggs socialt, och så snart vi tagit reda på ert barns ‘riktiga’ kön så ska ni kunna uppfostra det på rätt sätt” utan den minsta problematisering av detta.

    Det här var några punkter från:

    “The medical construction of gender – Case Management of Intersexed Infants”, S. J. Kessler. I: Women, science and technology : a feminist reader, Red: Mary Wyer et al. New York, N.Y. ; London : Routledge, 2001

    (Det är verkligen synd att inte all vetenskap publiceras i öppet tillgängliga databaser)

  16. Det där känner jag igen, det är precis sånt jag har läst tidigare. Tyvärr 🙁

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *