Sådan far(bror), sådan (bror)son

En av min pappas favoritberättelser är den om min bror på ett hotell i Finland. Bror är två, tre år, och pappa hör honom grymta:

– Det går inte.

– Mmmm…

– Det går inte!

– Vad är det som inte går?

– Att kasta ut väckarklockan genom fönstret.

Ungefär ett kvartssekel senare händer något liknande, men den här gången är det brors egen son, i ungefär samma ålder, som kastar ut något genom fönstret på fjärde våningen. Dock ingen väckarklocka, utan en rökelsehållare; en såndär avlång träbit som ser ut lite som ett skohorn, som man sätter fast rökelsestickan på och som samlar upp askan.

Rökelse med olika hållare

När de packar in sig i bilen säger svägerskan lite urskuldrande “Hoppas att vi inte har rivit alltför mycket av ditt hem nu”. Eh. Det ser nästan mer välstädat ut än när de kom ju.

Igår när vi åt tacos kladdade jag ner mina händer så att jag blev tvungen att gå ut i köket och hämta servetter – men när jag reste mig upp välte jag ut mitt vattenglas, så det rann över bordet och ner på golvet och trasmattan. Såna saker gör jag flera gånger om dagen, precis som jag tappar saker i golvet lite då och då. Under de tio år som har gått sedan jag flyttade hemifrån har jag krossat två mattallrikar, två djupa tallrikar och två fina kinesiska skålar. Mina dricksglas är i duralexglas, så de tål att man tappar dem från en meters höjd utan minsta spricka. Annars hade jag fått köpa en ny uppsättning varje år.

Jag har tappat räkningen på hur många tavelglas som gått sönder, och hur många hack och jack och märken mina möbler har fått genom åren – för att inte tala om hur många blåmärken jag brukar hitta på min kropp, som jag oftast inte ens minns hur de kom dit. Det är oftast av ren klantighet, men ibland i raseri. Min gamla mobiltelefon och min gamla datormus bär båda ett antal spår efter tänder, från när jag bitit i dem av ilska. Jag vet inte hur många bläckpennor jag har bitit sönder – rakt av på mitten – innan jag började medicinera med Concerta; antagligen ett par stycken pennor i veckan. Hur många papper jag rivit sönder, hur många väskblixtlås jag slitit sönder då jag inte haft tålamod att öppna och stänga dem ordentligt, hur många saker sådär i största allmänhet som gått sönder – det vågar jag inte tänka på.

Med andra ord: Är det någon som är expert på att riva hem så är det jag. En träbit som flyger ut genom fönstret ur en nästantreårings händer är liksom ingenting. Brorsonen har faktiskt bara ärvt 25% av mina arvsanlag, så han är bara en fjärdedel så stormig och kaotisk som jag är – men både han och brorsdottern är så himla charmiga.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

This entry was posted in Bilder, Personligt and tagged , , , , , . Bookmark the permalink.

26 Responses to Sådan far(bror), sådan (bror)son

  1. Rikkert says:

    “två mattallrikar, två djupa tallrikar och två fina kinesiska skålar.” verkar oproportionerligt litet mot resten??

  2. Jag är alltid jättenoga med porslin, eftersom jag är medveten om riskerna. Det är mest allt det där som jag bara inte tänkte på, som går sönder. Jag har antagligen krossat fler saker av plast än saker av glas och porslin tillsammans.

  3. Mellanvärld says:

    “…som kastar ut något genom fönstret på fjärde våningen” Vet hen inta att man ska kasta sakerna från balkongen? 😉

    “…antagligen ett par stycken pennor i veckan” att de inte tog slut.

    (har aldrig hört talas om rökelsehållare innan)

  4. Jag har ingen balkong, så man tager vad man haver 😉

    Det har hänt att pennorna tagit slut. Då har jag köpt en såndär jätteburk med 100 pennor och lovat mig att inte bryta av en enda… jo tjena 😉

  5. Rikkert says:

    I see – jag kan också lyckas akta vissa speciella saker 🙂

  6. Kimberly says:

    Mina dricksglas är i duralexglas, så de tål att man tappar dem från en meters höjd utan minsta spricka
    Duralexglas är jättebra (duralex=hård lag?) de håller nästan men när/om de går sönder spricker de inte som andra glas utan exploderar snarare och sprider bitar över ett oväntat stort område. Lyckades spräcka ett i diskmaskinen en gång det var inte roligt att försöka få tag i alla bitar därifrån.

    Annars håller jag med Mellanvärld, själv slängde jag ner allt som jag kunde hiva över räcket när jag var liten, i synnerhet mina nappflaskor av glas var tydligen kastvänliga, det tyckte säkert de som bodde längst ner och hade uteplats istället för balkong var jätttekul. 😉

  7. Jag har faktiskt aldrig varit med om att duralexglas går sönder, tror jag.

  8. Mib says:

    Vilket härligt inlägg! 🙂

  9. Reb says:

    Jag har dålig balans p.g.a. syrebrist i samband med min väldigt för tidiga födsel (tydligen är redan det att jag kan gå normalt – vad nu det är – över vad som förväntades från början), så jag är VÄL bekant med “ofrivillig fumlighet” (att välta och tappa saker stup i ett). Det blir värre när jag är trött (eller förkyld eller utsatt för någon annan energisänkning), när jag liksom inte orkar lägga så mycket kraft på balansen kring att förflytta mig eller lyfta saker eller så (vilket är ironiskt, eftersom jag då heller inte har så mycket kraft att lägga på att städa upp efter sina missöden). Av någon anledning blir det däremot bättre av mindre mängder alkohol (tror det har med avslappningseffekten att göra, mycket av min fumlighet är nog resultatet av någon slags överkompensation från min sida).

    Jag är gravt trött på alla “skämtsamma” kommentarer i stil med “hö, hö, har nog fått lite för mycket” (oavsett om jag har druckit en enda droppe) när något välter eller tappas. Förr försökte jag vara tolerant, eller åtminstone inte så “sur och snarstucken” så jag gjorde åtminstone ansatser att låtsas att jag tyckte att det var stor humor som folk levererade i de kommentarerna. Numera drar jag inte ens på munnen. Samtidigt orkar jag ju inte sitta och redovisa någon slags sjukdomshistoria varje gång heller (även bortsett ifrån hur lätt det skulle döda partyt om det nu är en fest jag är på), så jag uppfattas nog som lite sur och “utan självdistans” i de situationerna.

    En gång svarade jag faktiskt “nä, snarare för lite” när någon fällde en sån kommentar när jag välte den öl jag tänkt öppna (kvällens första), och sen förklarade jag att om jag druckit ölen istället för att välta den är sannolikheten mindre att jag vält något annat, eftersom mina kroniska balansproblem blir bättre av små mängder alkohol. Men då var det uppenbart att jag liksom förstörde det roliga för vederbörande, och var nog “jobbigare” än om jag bara ignorerat kommentaren.

    Jag förstår att folk inte kan veta om det finns en medicinsk förklaring eller liknande till fumlighet eller snubblande, eftersom det inte brukar stå i pannan, så på sätt och vis kan det ju kännas snarstucket att bli sur när man hör en sån kommentar för tredje milljonte gången. Men samtidigt är det ju ganska många olika diagnoser som kan ha den effekten (min Anna har samma problem numera, sedan hon fått MS), så sannolikheten att det är så är ändå rätt hög. Och dessutom så undrar jag vad som är så otroligt roligt med kommentarer kring alkoholförtäring, ens om vi nu hypotetiskt antar att det är orsaken till att någon välter ett glas eller snubblar till.

    OK. Jättelång kommentar bara för att säga jag förstår det där med duralexglasen. Stålkoppen är min bästa vän…

    /Reb – sur fummelpelle…

  10. Kimberly says:

    Det fattas visst ett alltid i mitt förra inlägg “håller nästan alltid”
    Du hade antagligen kommit ihåg om du haft sönder ett duralexglas, det är ganska otrevligt och himla jobbigt att plocka upp alla dessa små stenhårda bitarna ofta i flera dagar efteråt.

  11. Jag kan tänka mig det. Och det är nog olika där, eftersom jag antar att du på något sätt alltid har varit medveten om varför. Förr, när jag utgick ifrån att det verkligen berodde på att jag var lat och oförsiktig osv., så hade jag ju liksom lärt mig att det var en lättnad ifall folk skämtade bort det för då slapp jag skämmas så mycket. Nu börjar jag mer närma mig det du beskriver: Att jag är less på att folk förutsätter olika saker.

    Nu dricker inte jag alkohol och rör mig sällan i miljöer där folk förväntar sig att det beror på fylla (dvs. fester, festivaler etc), så det är vanligare att folk utgår ifrån att jag “snubblade” eller att jag “inte såg att glaset var där” och sånt. Det är mindre tjatigt, skulle jag tro. Men som du säger: Det kan finnas många anledningar till varför man är “fumlig”.

    Jag tror det handlar mycket om hur man uppfattar personen i övrigt, så en strategi jag har ibland är att täcka upp för en “fumlighet” genom att tex. ticsa ordentligt efteråt. Dels för att det släpper ut mycket av stressen, och dels för att det gör att folk läser mig som “handikappad”. Det kan vara fantastiskt effektivt. Fler än en gång har jag sett någon öppna munnen för att antagligen fräsa åt mig, som plötsligt gått över till att bara gapa.

    Ok, nu är vi inne på avdelningen “hur man utnyttjar och gömmer sig bakom sin diagnos” 😉

  12. Mellanvärld says:

    Mina dricksglas är i duralexglas, så de tål att man tappar dem från en meters höjd utan minsta spricka

    …men sparkar tål de inte… (begriper inte hur folk kan ställa glas/koppar i sparkhöjd på golvet)

  13. Jaså? Jag har sparket till såna glas, tror jag. Alltså, mina glas är inte såna vanliga små, utan de är 3 dl. Såhär ser de ut:

    http://thumbnail.image.rakuten.co.jp/@0_mall/eiho/cabinet/glassware/2004041900722.jpg

    Det är rätt tjockt glas. Tror att de kanske håller bättre än vad de mindre glasen gör, för de har hanterats rätt ovarsamt i tio år men har aldrig fått så mycket som en repa.

  14. Reb says:

    Bra strategi; ) Anna använder ibland sin käpp på liknande sätt. Alltså använder den som en slags funkismarkör, tar den även om hon just den dan inte behöver den som gåstöd (det varierar ju) utan mest bara som en icke-verbal förklaring åt alla dem som annars skulle snörpa på munnen när hon vinglar i tåget eller på väg till jobbet. Hon funderar också på att trycka upp en t-shirt med texten: “Jag är inte full, jag har MS”.

    Det är väl förresten skillnaden mellan olika miljöer, som jag uppfattar det. I miljöer där man förväntas dricka, eller där det åtminstone är acceptabelt att dricka, så skämtas det om vinglande och fumlande, men i miljöer där det inte är socialt acceptabelt att dricka så snörps det på munnen och kastas ogillande blickar. I bägge fallen utgår folk (verklighetens folk?) från att det måste vara alkohol inblandat.

    Det är en skillnad på hur jag och Anna upplever det där också, som jag tror beror på just skillnad i vana. För mig har det varit så så länge jag kan minnas (även om folk väl inte började skämta om alkohol förrän jag var i drickande ålder s.a.s.), men för Anna är det relativt nytt. Jag tror det är därför hon reagerar mer på de där snörpta munnarna och ogillande blickarna än jag gör – jag ignorerar det helt enkelt.

  15. Ja, fast med ett undantag: Gamla människor får vingla och fumla. De blir direkt lästa som funkisar, såvida de inte typ skrålar “helan går” samtidigt…

  16. Minou says:

    Jag fumlar till det ibland, kanske rätt ofta, trots att jag anser mig har mycket god hand-öga-koordination när jag koncentrerar mig på något petigt.
    Men att gå rakt in i folk gör jag ofta ofta.

    Till saken:
    Jag tappade en kaffekopp i bordet hos min syster, och det “satte sig”, så VARJE gång jag sedan fikade hos henne, välte jag nåt. Psyket påverkar massor!
    Jag tror att när nåt kom i lätt obalans var jag så hetsig för att hindra det att jag förvärrade. För att jag verkligen INTE ville att det skulle hända igen!

  17. Åh, precis sån är jag med: Jag vill “rätta till” eller “fånga det innan det välter” och sånt där, och då blir det oftast bara värre. Eller som när jag vill flytta något för att det står riskabelt nära bordskanten, och jag såklart välter ner det när jag ska flytta det…

  18. Reb says:

    Ja, psyket påverkar förstås jättemycket. Men sedan tror jag att de där missbedömningarna (eller vad man ska kalla dem) åt olika håll också är lätta att göra när det är de medvetna delarna av hjärnan som får sköta vad som annars skulle skötas automatiskt (alltså när man kompenserar för bortfall i de automatiska delarna av nervsystemet).

    @Immanuel: Ja, just det gamla… De enda som är funktionshindrade… Min lillebror var en period när han var sådär 5-6 år förbjuden att gå (han fick fortfarande plats i sin gamla sittvagn så vi använde den istället för rullstol). Han hade jätteont i höfterna och läkarna hade sett något på röntgen som eventuellt kunde vara något som kunde förvärras med belastning. I alla fall, på en buss en gång när det kom på två (2) tanter, fick han en utskällning för att han inte reste sig (trots att tre – 3 – av hans syskon reste sig, så att tanterna alltså hade i alla fall en sittplats för mycket att välja på). När min storasyster förklarade att han ont i benen och inte skulle stå, så fnös en av tanterna och svarade:

    -När man är så ung har man inte ont!

    Öhm, nej just det, för ingen under 70 har ju någonsin haft en sjukdom eller en skada, eller hur…

  19. *suckar* Sånt är verkligen så typiskt. Jag tror faktiskt att det blir lite lättare ju äldre man blir att få folk att fatta sånt. Som barn förväntas man verkligen göra sånt på pin kiv.

    Jag har ju inte direkt den sortens problem, men däremot så händer det lite då och då att min hjärna blir överbelastad av folksamlingar, ljud, rörelse och sånt, så jag är nära att svimma. Då måste jag sitta ner för att inte ramla, och ibland är jag knappt kontaktbar alls, fast jag inte heller är medvetslös. Det är ett sånt icke-epileptiskt anfall som inte “syns” (dvs. inte konvulsioner och sånt) som jag får. Och då är jag naturligtvis väldigt ohyfsad som inte kan resa mig, eller som inte ens lägger märke till omgivningen. Men antingen så har jag blivit bättre på att “signalera” hur jag mår eller så har folk (okända) börjat bli mer lyhörda för att jag inte gör det med flit, för det inte alls som när jag var yngre och blev “bortkörd” stup i kvarten.

  20. Jag är ju också rätt fumlig. En gång när jag jobbade i hemtjänsten råkade jag armbåga en tant i ansiktet när jag skulle hjälpa henne på med tröjan, inte så kul. Jag bad om ursäkt och sa att hon kunde få slå tillbaks om hon ville. Hon sa att hon skulle träna först så hon kunde klippa till med rejäl styrka, men sen rann det ut i sanden. (Hon var ju inte helt seriös när hon sa det, men det var ett stående skämt en period hur långt hon hade kommit i sin styrketräning inför att ge mej på käften…)

    Delvis tror jag min fumlighet beror på att jag har så hög smärttröskel i skinnet, och att detta liksom gjort att jag inte övat upp försiktighet som man normalt ska lära sej genom att det gör ont att fumla. T ex brukar jag inte märka att jag fått skoskav förrän det börjar rinna blod, innan dess känner jag inget. Häromdagen råkade jag skala av en bit av tumnageln med potatis-skalare, jag bara “hoppsan ojdå”. Jag har ett ärr på armen sen förra året när jag råkade nudda kanten på vår glödheta kamin. Jag trodde bara jag blivit smutsig först, det var typ två timmar senare jag fattade att jag fått en liten men tredje-gradens brännskada.

    Genom åren har också X antal personer frågat mej om det gör ont att tatuera sej, dom funderar själva på att göra det och så ser dom att jag har stora tatueringar på överarmarna och frågar… jag har alltid sagt att nej nej, det gör inte ont alls. Så under typ femton års tid gav jag det rådet till folk som undrade: Det gör inte ett DUGG ont, nänä. Det var bara tre år sen som jag kom på att jag kanske är fel person att fråga!

  21. Hahahaha, du är som jag när det gäller kyla alltså. Jag är inte rätt person att fråga om det är kallt ute, eller om vattnet går att bada i, eller nåt sånt…

  22. Mellanvärld says:

    @Dvärghundspossen: har du inga smärtnerver?

  23. dam i tofflor says:

    En av mina släktingar har alltid varit fumlig. Nu är han gammal och det klär honom verkligen. Ingen har längre några synpunkter på fumligheten. Folk bemöter honom ofta med en mycket vänlig attityd. Han uppför sig helt enkelt på förväntat sätt.

  24. Mellanvärld, jo alltså jag kan ju få ont jag också. Jag tror inte ens jag är onormalt smärttålig “inne” i kroppen… Förra året fick jag nåt sendrag i nacken, och då gjorde det jätteont inne i nacken och jag var på pissdåligt humör pga det. Men just i HUDEN och själva ytan av kroppen så är jag nog onormalt tålig. Kanske är nånting med nerverna där som inte riktigt är som det ska, vad vet jag.

  25. dam i tofflor: Ah, ja. Det förväntas liksom av en. Tanken slog mig när jag satt i väntrummet på HC häromdagen; jag hade både hosta och nervryckningar (som bl.a. får mig att tilta huvudet lite då och då) som tydliga symtom. Vanligtvis när jag sitter där (för att få min spruta) så har jag bara ryckningarna. Jag insåg att ifall någon av de andra i väntrummet var en sån (som jag vet att de finns) som gissar vad folk söker för, så var det för en gångs skull “rätt” saker, dvs. min hosta de såg. Inte mina nervryckningar.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *