Obotlig friskdom ett hinder för identiteten

Tecken på att jag aldrig lyckades bygga mig en identitet som Infektions-Imme innan infektionen var över: Dennis tror att jag syftar på mina psykiska problem när jag i själva verket pratar om den där halsbölden med efterföljande infektion som plågat mig i nästan tre veckor och nu äntligen gett efter för antibiotikan.

– Nu är jag officiellt friskförklarad. Tog typ en minut hos doktorn.

– Grattis! Får du fortsätta gå i terapi?

– Inte sån friskförklaring. Från infektionen. Jag har ingen terapi eftersom jag är terapiberoende och måste avgiftas.

– Jaha, okej. Haha!

– Jag är obotligt störd, men så frisk jag kan bli.

Det visade sig vara väldigt svårt att fästa sig vid symtomen, eftersom de förändrades hipp som happ. Jag kunde liksom inte sitta och intala mig själv att “jag är en person som har hög feber, men ingen slemhosta” eller något sånt där identitetsstärkande. Jag kände inte ens något sug att googla efter bilder på upphostade slemklumpar för att kunna jämföra nyans och viskositet, och jag kom inte på tanken att söka mig till något forum för människor som misstänker att de har halsböld.

I ärlighetens namn har jag inte direkt gjort något motsvarande när jag har byggt det som folk anser vara en identitet som psykfall heller. Jag har nämligen aldrig byggt någon identitet utifrån hur jag tror att andra människor är i förhållande till mig, eftersom jag inte vet sånt, utan utifrån vad jag anser är viktiga delar av mitt liv. Det är irrelevant hur andras slem ser ut, när jag har nog med mitt eget.

Jag lyckades inte bygga mig en identitet som halsböldssjuk, men jag undrar fortfarande vad det verkligen innebär att “identifiera sig med sin diagnos”, och varför det av så många anses vara något tveklöst negativt. Inte när det förstärker problembeteenden, låser fast en i en offerroll eller blir en dålig ursäkt att ta till när man gör fel, alltså, utan varför det anses vara så otroligt problematiskt att identifiera sig som till exempel “ordmärkande språkfixerad synestet som tänker i bilder och har semifotografiskt minne men dåligt arbetsminne, är känslig för intryck och har ett sjätte sinne, har svårt att avkryptera ickeverbala signaler och saknar en inre kompass för vad som är socialt accepterat men har lätt för att känna empati, har svårt för att se helheter men lätt för att hitta detaljer i ett informationsflöde, har en tidsuppfattning som liknar en gammaldags telefonsladd och en trasig kroppstermostat och har svårt för att läsa siffror men lätt för att lösa problem som kräver logiskt tänkande”.

Det där är visserligen inte diagnoskriterierna för Aspergers syndrom, och jag är inte någon genomsnittsaspie, men det är ungefär det jag syftar på när jag säger “Jag har Asperger”. Det är min bild av vilka egenskaper jag har som jag måste vara medveten om att alla andra inte har för att kommunikationen inte ska haverera alldeles, och den är baserad på det lilla jag vet om vad som anses vara normalt. Förmodligen borde jag bygga min identitet på något annat. Antagligen är det mer socialt gångbart att bygga sin identitet på såna väsentligheter som vad man jobbar med, var man bor, vilka kläder man bär, vilken musik man lyssnar på och vad man brukar göra på fredagskvällar, än så triviala och intetsägande saker som ens personlighetsdrag. Att identifiera sig som jag gör är antagligen stört och inte riktigt socialt accepterat. Men vad vet jag – jag har ju Asperger…

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , ,

This entry was posted in Aspiequeer, Funkis, NPF, Överlevnadshandbok, Personligt, Psykologi, Social inkompetens, Språk and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

29 Responses to Obotlig friskdom ett hinder för identiteten

  1. Tja, att jag är som jag är i skallen är ju en stor del av min identitet också. Men när folk säger att man “inte ska identifiera sej med sin diagnos” så tror jag egentligen dom menar att man inte ska begränsa sej själv, och/eller försöka anpassa sej till vad diagnosen säger.
    Man kan t ex tänka sej att en person som haft mycket psykoser, och som hör människor prata om hur synd det är om psyksjuka osv, därför fastnar i att tycka synd om sej själv och aldrig försöker klara av nånting “för jag är ju psyksjuk och klarar inget”. Eller man kan tänka sej en person som är aspie och får höra att såna inte kan relatera till andra människor, och som därför inte ens försöker vara vän med nån för att h*n tänker “jag är ju aspie och kan ändå inte ha några relationer”. Jag tror det är så folk menar när dom säger att man “inte ska identifiera sej med sin diagnos” – man ska inte begränsa sej själv på det viset.

  2. Aspieliv says:

    Har känslan av att några menar att t.ex. en aspie identifierar sig med sin diagnos för att slippa behöva ta hänsyn och visa förståelse.

    Jag brukar aldrig någonsin i samtal, eller diskussioner hänvisa till att jag är en aspie såvida det nu inte är Aspergers eller likn. som diskuteras men jag har känslan av att andra trots det anser att jag skulle identifiera mig med diagnosen. Det har mindre med vad jag faktiskt säger och gör och mer med deras osäkerhet och oförmåga att förstå och sätta sig in hur jag fungerar tror jag.

    Sen är det ju så att jag heller inte vet vad man egentligen menar med att identifiera sig med sin diagnos. För mig som alltid känt mig annorlunda men inte vetat varför var det en stor befrielse att förstå vad som är annorlunda med mig. Att sen hitta andra med samma symtom och svårigheter är ren bonus. Det har blivit viktigare för mig att få känna tillhörighet med andra aspies just för att jag inte känner igen mig i normalstörda.

    Frågan är om man någon gång skulle få för sig att anklaga normalstörda att identifiera sig med sin normalstördhet? Om inte? Varför anklagas då aspies och andra för det när de tvärtom bara är öppna och söker gemenskap med likasinnade?

  3. Aspieliv says:

    Såg att första delen går att missförstå från vad jag menade. Jag menade att normalstörda och andra, kan anklaga en aspie för att identifiera sig med sin diagnos, så slipper de själva visa extra förståelse och hänsyn för aspien

    Givetvis kan det vara tvärtom också. Fast jag tror inte det är så vanligt som många tycks tro. Tyvärr ligger det nog i att vara Aspie att några kan tro att man väljer att vara aspie. Det är lättare att anklaga någon för att vara ouppfostrad än att förstå att man har svårt att förstå sociala regler och vad som ordlöst förväntas av en.

  4. Åh… Intressant!

    dpossen: Ja, men finns det en risk att folk liksom utgår ifrån att det måste vara det man menar/gör? Dvs. att normon läser in ett sånt beteende, för att de förväntar sig att man kommer att göra det? För samtidigt är det ofta en fråga om avvägning. Det känns som om de råd jag fått angående tex. mina sociala problem har gått att dela in i två kategorier:

    1. Undvik jobbiga situationer och miljöer; du bestraffar dig själv om du håller på med sånt.

    2. Du får ju inte isolera dig; hur ska du då kunna utvecklas?!

    Den förstnämnda gruppen läser gärna in att jag pressar mig själv för hårt, och den sistnämnda att jag inte ens försöker. Jag har lärt mig att det egentligen inte finns något jag kan göra för att styra vilket fack jag hamnar i, för det beror på deras egen utgångspunkt och deras syn på psykfall.

    Aspieliv: Jag tror jag förstår vad du menar. Det är ofta lättare att använda någons diagnos mot den personen än att försöka.

    Jag tror att det är rätt vanligt att folk tycker att “psykgrejer” SKA vara tabu, och att det därför stör dem inte bara att det finns de som uppenbarligen fungerar annorlunda utan dessutom säger det högt. Då tolkar man det lätt som att den som inte håller tyst och inte kommer med “normala” bortförklaringar (tex. att urskuldra att man minns något man lärt sig som man borde ha glömt med att man hade en jättesträng lärare, när man egentligen lärde sig det för att man har savantdrag) osv. är besvärlig och uppmärksamhetssökande. För det är ju så att i vissa personers ögon betyder att man kommer ut som tex. aspie antingen att man försöker spela en offerroll eller att man försöker göra sig märkvärdig och framställa sig som förmer än andra. Man “ska” visa att man skäms över sina diagnoser. Annars är man ett hot.

    Egentligen är det väldigt likt den där “jag har inget emot bögar, men måste de manifestera sin läggning hela tiden?”-grejen. Att heterosexuella manifesterar sin läggning stup i kvarten har de liksom missat. Normalstörda identifierar sig med sin normalstördhet; det var en väldigt bra analys!

  5. Immanuel, ofta kan det nog vara så att omgivningen inbillar sej att man antingen pressar sej själv för hårt, eller också inte ens försöker. Det tror jag absolut. En del människor har svårt att förstå att aspisar, psychon osv ändå har mycket gemensamt med normon och ofta kan göra samma saker, andra har tvärtom svårt att förstå att aspisar och psychon helt ärligt INTE kan vara precis som normisar om dom bara vill.

    Men sen tror jag också det händer att folk faktiskt begränsar sej själva pga sin diagnos. Det gäller väl i stort sett alla människor att man kan ha en tendens att börja anpassa sej efter omgivningens förväntningar och leva upp till hur folk TROR att man ska vara…

  6. Fast det speciella med autismspektrum är ju just att det är en större chans att man faktiskt INTE anpassar sig, att man är mer eller mindre immun mot det sociala trycket. I övrigt förstår jag det, när det gäller andra diagnoser, och även för tex. mig själv som är väldigt NT-acting, men även jag kan vara väldigt osäker på hur mycket jag egentligen påverkas av omgivningens inställning. Jag brukar nog snarare reagera med trots, så ifall folk förväntar sig att jag inte ska fixa något alls måste jag vara bäst.

  7. dam i tofflor says:

    Det kan vara ganska ohälsosamt att bygga sin identitet på vad man jobbar med, var man bor, vad man brukar göra på fredagskvällar, vilka kläder man bär och vilken musik man lyssnar på. Jobbet kan man bli av med, man kanske inte kan bo där man helst vill, någon period i livet passar inte de kläder man skulle vilja bära, eller man har inte råd med dem, Det man brukade göra på fredagskvällarna kanske inte känns så pännande längre, eller de som brukade delta har flyttat eller bildat familj..osv..Är man ingen då?

    Det jag menar att allt detta är ganska obeständigt. Det som ofta håller längst är musiksmaken men om den får styra ens identitet väldigt mycket kan man bli ganska begränsad. Och för den som byggt hela sin identitet på jobbet kan det vara helt förödande att bli av med det. Då är det inte bara de ekonomiska, sociala och praktiska konsekvenserna man måste handskas med utan också känslan av att inte vara någon. Förlust av identitet.

    För mig handlar identiteten om både föränderlighet och beständighet, men mest om närvaro. Jag är den som upplever hur det är att ha alla mina personliga egenskaper, tankar och känslor, som upplevt att vara bebis, tonåring, ung, medelålders, frisk, sjuk, kär, anställd… osv Jag är den som varit med hela tiden…Jag tittar på min kropp och ser att den inte längre ser ut som en fyraårings. Men Jag är fortfarande här. Det är fortfarande jag. Någon del verkar vara absolut.

  8. Så tänker jag med. Jag har försökt att bygga mig en identitet utifrån mina betyg (som inte alls var något särskilt, och i mina ögon var de usla, men just därför klängde jag fast vid dem) och mina studier, och det fungerade uppenbarligen inte när jag blev utbränd. Det var då jag tog mig an “sjukidentiteten” istället, och jag måste säga att den känns väldigt mycket sundare.

  9. Okej, just när det gäller autism-störningar då så kanske faran att man “identifierar sej med sin diagnos” på ett DESTRUKTIVT sätt inte är så stor. Men annars så tror jag folk kan göra det ibland. Vet t ex en kille som alltid varit ganska slarvig, haft stökigt hemma och svårt att passa tider, som fick ADHD-diagnos. Det kan ju säkert vara så att slarvigheten alltid hängt ihop med ADHD:n. Men efter att han fick en diagnos och fick veta att ADHD:are liksom är såna, så blev det sju resor värre. Där får man ju känslan att nån faktiskt på ett dåligt sätt “identifierat sej med sin diagnos”. Jag kan komma på fler exempel både från mej själv tidigare i livet och från andra personer…

    Öht så kan det ju bli dumt om man hänger upp hela sin identitet på en viss grej. Då blir man ju bara som Daffyd “enda bögen i byn” i Little Britain.

  10. Jo, det vet jag. Den risken finns, och den finns faktiskt även med Asperger, slår det mig nu. Alltså: Mitt extrema mindervärdeskomplex som jag hade förut, som gjorde att jag trodde att jag var en demon, övergick ju sedan till ett mindervärdeskomplex över… inte över att ha asperger som sådant, men över att vara övermedveten om att min tolkning inte alltid stämmer. Det var det som förr fick mig att gå till doktorn och säga “jag måste vara psykotisk, för jag har ingen som helst verklighetskontakt”, men som numera mest tar sig uttryck i att jag väldigt lätt ger vem som helst tolkningsföreträde i vilken situation som helst.

  11. dam i tofflor says:

    Det verkar ganska otryggt att ge vemsomhelst tolkningsföreträde, sådär bara. Vi upplever ju alla världen olika. Och kan ha olika intentioner dessutom.

  12. Jo, det vet jag. Det är definitivt ett osunt, nästan självdestruktivt, beteende. För det ställer ju till problem även i relationer med människor som aldrig skulle drömma om att försöka utnyttja en: Om de missförstår något jag säger, så kopplar jag blixtsnabbt att det nog egentligen var det som de uppfattade det som som jag egentligen menade.

    Typ:

    – Först trodde jag A, men sedan kom jag på B och det gjorde att jag började tro C.
    – Varför tror du A?! Det är ju vansinne!

    I det läget borde jag förmodligen förklara att jag inte tror A, utan C, men eftersom den andra utgår ifrån att jag tror A så måste jag förklara hur jag tänkte när jag trodde A. Det slutar ofta med att jag försvarar en åsikt jag egentligen redan förkastat, eftersom det vore arrogant av mig att upplysa personen om att den har missförstått vad jag sa. För hur kan jag vara så säker på att jag verkligen har förkastat A, när folk uppenbarligen tycker att jag förespråkar det? Är min avbön från A verkligen trovärdig? Är det inte bara ett spel för gallerierna? Ett sätt att verka djupsinnig och pk?

  13. Det där lät ju verkligen inte bra, med tanke på vad ofta folk kan missförstå.

    Jag är ju van vid att köra hypotetiska resonemang, tanke-experiment osv i mitt jobb, men jag inser mer och mer att detta kan vara svårt att göra med “vanligt folk”. Exempel ur verkligheten:
    Tjej jag känner: Alltså teori X är så dum, jag fattar inte hur folk kan gå på teori X, den är ju motbevisad av dom här experimenten.
    Jag: Teori X är inte motbevisad – felet med teori X är att den inte är falsifierbar öht.
    Tjej jag känner: Hurdå menar du?
    Jag: Jo om man tänker sej rent hypotetiskt att teori X är sann, så skulle ändå utfallet av experimenten bli precis likadant.
    Tjej jag känner: Men vadå, teori X stämmer ju inte?
    Jag: Nä jag vet, det är en otroligt långsökt teori, det finns inget som talar FÖR den, men alltså, OM den var sann så skulle utfallet av experimenten bli precis likadant…
    Tjej jag känner: Varför tror du att den skulle kunna vara sann, jag fattar inte?
    Jag: Det var alltså rent hypotetiskt, OM den var sann så skulle…

    Ja du fattar. Som du ser av exemplet var detta ändå en ganska beläst och välutbildad tjej, har dock noll utbildning i filosofi och tydligen helt ovan vid hypotetiska resonemang. Och så är det överlag med folk. Bisarrt.

  14. Ah, ja! Det är ungefär såna situationer jag också ofta hamnar i. Fast jag är inte ens så tydlig som du, utan jag blir ofta så uppspelt över att försöka prova tex. en viss teori, att jag kanske glömmer bort att påpeka att jag inte alls är så övertygad om den som jag låter, utan att det är ett rent tankeexperiment. Det misstaget gör jag ofta.

  15. S says:

    (Jag är en sån som läser här utan att kommentera, men va tusan…)

    Ibland har jag hävdat att jag är min diagnos. Det brukar folk inte gilla, så jag har förstått att det är inte PK. För mig är det konstigt. Jag får identifiera mig som mamma och fru och svensk och nätsurfare och en sån som gillar jordgubbar, men inte som bipolär, trots att sjukdomen högst konkret påverkar mina tankar och känslor, d.v.s. mitt jag. Det behöver inte betyda att man använder det som ursäkt, men om någon vill veta vad jag är för en så måste de även veta detta, annars blir mitt beteende oförutsägbart, rent bisarrt ibland.

    När man träffar folk och de frågar vad man gör har jag börjat säga “jag är galen på heltid” och ser dem vrida på sig. Det ger mig en mycket barnslig tillfredsställelse. För det mesta är jag väldigt mån om att andra inte ska känna sig obekväma i mitt sällskap, men ibland vill jag låta dem ta konsekvenserna av sina fördomar.

  16. Åh… “Galen på heltid” är tom. bättre än “professionell parasit” 😀 Jag vet faktiskt inte vad folk förväntar sig när de frågar vad man “gör” eller “jobbar med” (eller det tydligaste, vanligt bland 25-29-åringar: “Vad gör du? Jobbar du eller pluggar du?”), så jag brukar vara ärlig.

    Det händer att jag låter bli, och tex. berättar vad jag faktiskt GÖR. Tex. när jag var aktiv i KIM så berättade jag om föreningsarbetet, men jag nämner inte gärna bloggen det första jag gör eftersom många har fördomar om bloggare 😉 Då brukar folk ändå vilja få det förtydligat: “Men är du alltså anställd av föreningen då?”…

  17. Aspieliv says:

    @S Precis! Det är tillåtet att identifiera sig i förut accepterade roller utan att det förvandlas till en anklagelse. Det är intressant, varför är del roller OK att identifiera sig i men inte andra.

    Att identifiera sig i sin diagnos är för mig också att acceptera diagnosen, något som kan var mycket svårt. Jag känner att brännpunkten kan ligga där. Alla anser inte att det är okay att göra det, man skall inte acceptera sina svårigheter och arbeta från det man faktiskt kan. Det är förväntat att man skall orka med att köra huvudet i väggen hur många gånger som helst.

    Funderar också på det Dvärghundspossen skriver om killen med ADHD. Jag undrar vad som är den egentliga sanningen i olika upplevelser där. Är det verkligen så att killen verkligen blev så mycket mer slarvig i verkligheten eller bara olika personers upplevelser av det?

    Bekräftelsen av att slarvigheten kommer av ett medfött syndrom kan skapa märkliga förflyttningar hos en del människor. När det står klart att det bevisligen inte handlar om lathet, ouppfostran och ren illvilja hos en individ så vet en del inte hur de skall hantera det. Alltså fortsätter man kanske på sin tidigare linje. Det är fortfarande individens fel och han kan egentligen skärpa sig OM HAN BARA VILL!

    Alltså när då diagnosen fastställs så läggs fortfarande “om han bara vill” på individerna och förskjutning sker till att det blivit värre sen diagnosen fastställdes.

    Jag tror faktiskt inte at de flesta med bokstavsdiagnoserna utnyttjar dem. Inte i den utsträckning som många tror.

  18. Nej, det tror inte jag heller. Men däremot tror jag att det ibland, i en del fall, men definitivt inte i alla, kan bli så att folk behandlar en annorlunda efter diagnosen på ett sätt som inte är bra det heller. Inlärd hjälplöshet, alltså.

    Jag tänker ffa på de ungdomar som har placerats i särskola fast de sedan visat sig vara “normalbegåvade”. En del av dem har säkert tex. dyslexi, ADHD etc, och hade kunnat klara att gå i “vanlig” skola om de fått rätt stöd, men har missat så mycket pga att de placerats i särskola. De har inte identifierat sig med sin diagnos, men de har inte fått de utmaningar som de hade behövt. På samma sätt kan det vara ifall personer i omgivningen bestämmer vad som är viktigt för någon att kunna. Tex: Du ska lära dig att prata i telefon. All tid och energi går åt till att träna, men man kommer ingenstans. Så ger man upp, och går med på att personen får skicka sms istället. Plötsligt börjar en massa andra saker att fungera.

  19. pärlbesatt says:

    Åh vad jag gillar det här: ”ordmärkande språkfixerad synestet som tänker i bilder och har semifotografiskt minne men dåligt arbetsminne, är känslig för intryck och har ett sjätte sinne, har svårt att avkryptera ickeverbala signaler och saknar en inre kompass för vad som är socialt accepterat men har lätt för att känna empati, har svårt för att se helheter men lätt för att hitta detaljer i ett informationsflöde, har en tidsuppfattning som liknar en gammaldags telefonsladd och en trasig kroppstermostat och har svårt för att läsa siffror men lätt för att lösa problem som kräver logiskt tänkande”.”

    Och relaterar till också, för den delen.

  20. Elysia says:

    Jag har nyligen fått en Asperger-diagnos, men har svårt att identifiera mig med den, eftersom jag känner mig osäker på om den stämmer, eller om vissa saker förstorats upp i utredningen. Dock har jag känt mig annorlunda än andra så länge jag kan minnas och haft svårt med det sociala samspelet och varit blyg eftersom jag blivit mobbad. Det är något jag har jobbat på mycket och numera har jag vänner som gillar mig.

    Min tidsuppfattning: I mitt huvud finns en bild av året och dygnet som går motsols. Det var förvirrande för mig när vi skulle rita året i skolan och det skulle vara tvärtom hur jag tänker. Tidslinjen över årtal böjer sig på ett konstigt sätt i mina tankar.

    Något som jag känner djup identifikation är mitt naturintresse, som har funnits sedan jag var ett litet barn som föredrog naturen framför lekplatsen.

    Att läsa böcker har varit en stor del av mig, men det har blivit mindre av den varan sedan jag skaffade dator och internet. Nu har jag blivit beroende av intressanta sajter och bloggar som den här.

    Mina kläder varierar, min musiksmak är bred, så det är inte någon större grej. Bo skulle jag kunna göra på något annat ställe och jag skulle inte beskriva mig själv mer efter fredagskvällar än efter vad jag gör någon annan dag. Hade jag fått arbeta med det jag är utbildad till hade det förmodligen spelat roll i min identifikation.

  21. Jag hade också ett väldigt stort intresse för att läsa, och det var en identitet jag försökte bygga, men det gav mig en identitetskris när jag blev utbränd och inte kunde läsa längre. Från att läsa “Avancerad litteraturteori” (en delkurs i Engelska D) till att nästan över en natt inte kunna förstå en notis i en dagstidning, det gjorde mig vilsen. Det är därför jag lärt mig att inte hänga upp min identitet på sånt längre.

    Och när jag säger att jag hänger upp mig på min Aspergerdiagnos är det inte diagnoskriterierna som jag har identifierat mig med, utan hur neuromångfald manifesterar sig hos mig. Min diagnos kopplar jag nämligen ihop med dels att jag fick insikt om hur NT fungerar så att jag förstod vad skillnaden var mellan mig och normen, och dels att jag fick en känsla med mig att det faktiskt var möjligt att vara som jag var, och att det inte nödvändigtvis var fel.

  22. Jag tror inte heller att folk “utnyttjar” sina diagnoser på så vis att man tänker t ex “haha, jag behöver inte städa, jag kan bara slappa, för jag har ADHD”. Däremot så kanske man liksom ger upp lite och tänker “jag kan ju inte hålla ordning, för jag har ju ADHD och kan inte sånt”, och så blir det självuppfyllande.

    Men jag kan gå till mej själv istället. Under en massa år pendlade jag liksom mellan
    1) tänka att jag kanske hade HAFT lite problem, men nu är jag frisk tjosan hejsan, och kan leva mitt liv precis som en frisk människa och klara av alla grejer som friska människor klarar av, inte behöver jag några mediciner heller, tralalala – och så pang in i väggen,
    och
    2) tänka att jag är ju ett psykfall så jag klarar inte av det och jag klarar inte av det. Sjukskrev mej så fort jag mådde det minsta dåligt, för om jag t ex kände mej nervös eller irriterad över nånting eller var lite hängig nån morgon så övertolkade jag detta totalt i ljuset av min diagnos och bara “ojoj, nu får jag ett psykiskt sammanbrott, måste ligga i sängen hela dagen”, fastän det egentligen kanske bara var lite irritation eller lite trötthet av ett slag som precis varenda människa får lite då och då. Tog inte ansvar för nånting eftersom jag var ärligt övertygad om att jag inte KUNDE ta ansvar för nånting, för jag var ju ett psykfall. Betedde mej som en idiot mot mina kompisar, för jag var ju ett psykfall, inget att göra åt. Osv.

    På nåt sätt så måste man ju lära sej att gå den gyllene medelvägen mellan 1 och 2. Jag tycker jag har blivit rätt bra på det numera. Men det är svårt! Och jag tror att en del som pratar om att man inte ska identifiera sej med sin diagnos menar att man inte ska trilla ner i 2:an, vilket jag faktiskt tror är ganska vanligt att göra. Och det handlar alltså inte om att man glider på sin diagnos av lathet eller nåt, för det är ju liksom inte kul att vara i tillstånd 2, inte alls kul, man sabbar ju sin egen tillvaro när man är sån.

    När det gäller identifikation i allmänhet så tror jag många har ett överdrivet och lite destruktivt behov av att stämpla sej själva med nån etikett så att dom ska kunna veta vilka dom är, ungefär som om deras jag skulle rinna ut i sanden annars. Jag tycker att många människor (även helt psyknormala så att säga) verkar ha ett stort behov av att gå runt och TALA OM för andra vilka karaktärsdrag dom har, ungefär som att karaktärsdragen skulle försvinna ifall dom inte gjorde det… Jag tror det är en osäkerhetsgrej som man mår bättre av att lämna bakom sej.

  23. Nummer ett känner jag igen alltför väl, men inte tvåan. Det känner jag inte ens igen från någon jag känner. Är det verkligen så vanligt?

  24. Jag har ju ingen statistisk vetenskaplig undersökning att vila på, men jo, jag tror det är vanligt att man först kanske är som ettan, men när man sen ger upp ettan så glider man rakt in i tvåan istället. Medelvägen är så himla svår och ansträngande att hålla sej på (fast man blir ju bättre på det ju mer man övar).

  25. Jag känner ofta att jag måste klamra mig fast i ettan eftersom alla pratar som om tvåan är det enda alternativet. Det är därför jag är lite skeptisk. För det är svårt både för en själv och för en utomstående att avgöra vad som är rimliga “anpassningar” och vad som är över gränsen. Samma sak när det gäller att känna efter eller att inte känna efter: Det är också omöjligt att veta om jag gör det för lite eller för mycket.

    Alltså, jag säger inte att det inte kan vara så för en del, men eftersom jag verkligen inte vet vad som ÄR rimliga förväntningar, krav, anpassningar etc. så har jag liksom svårt att relatera till det du berättar.

    Ett exempel: För ett tag sedan hamnade jag i gräl med en person på nätet som tyckte att jag var lat som inte ringde och sjukanmälde mig när jag var sjuk, utan hellre gick till terapin (en halvmils promenad fram och tillbaka) med 39 graders feber, eftersom det var en mindre ansträngning än att försöka ringa och avboka med mitt kassa arbetsminne och koncentrationsförmåga. Jag höll med om att det var av lättja, men hävdade att jag hade rätt att välja den enkla vägen ut när jag faktiskt var fysiskt sjuk. Senare berättade jag om den diskussionen för min terapeut, som inte alls höll med. I hennes ögon var det däremot ett problem att jag överansträngde mig, eftersom hon var övertygad om att det var jobbigare för mig att gå en halvmil och ha terapi i en timme än att ringa ett telefonsamtal. Vilket i sin tur fick mig att tvivla på min egen förmåga att uppskatta hur ansträngande olika saker egentligen är. Det KAN ju vara så att jag fattade det beslutet av för att straffa mig själv, som liksom är lite av ett defaultläge hos mig.

    Den där medelvägen är väldigt svår att hålla sig på när man varken vet hur mycket man får gena, eller vad som egentligen är genvägar och vad man egentligen bara gör för att krångla till det för sig.

  26. Aspieliv says:

    @Dvärghundspossen. Jag känner igen mig i ettan innan jag fick min diagnos. Jag känner inte igen mig i tvåan. Man är den man är oavsett vad.

    Tyvärr tror jag att många t.ex. NT personer kan (medvetet eller omedvetet) placera någon in tvåan utan att det för den sakens skull behöver vara så. Att börja arbeta från det man faktiskt när man förut faktiskt arbetade utifrån vad man ansåg att man borde kunna, kan ju i en dels ögon se ut som att man sänker sig.

    När jag tidigare ständigt försökte intala mig själv att jag klarade av småprat precis som alla andra. Jag misslyckades så gott som hela tiden och mådde ganska dåligt när det inte gick så bra. När jag då fick veta om att det är en del av svårigheterna med Aspergers så insåg jag att jag faktiskt inte behöver tvinga mig till att stå och småprata med människor som i alla fall tycker jag är konstigt och lät bli. Jag är inte bra på det och jag har inget behov av det. Jag gör det när jag måste men jag tvingar inte mig till att göra det för jag kommer att misslyckas de flesta gångerna i alla fall.

    Är jag då i tvåan?

    Jag är inte riktigt med på vem som bestämmer vad som är tvåan för olika individer.

    Att acceptera sina svårigheter är faktiskt att ge upp lite. Att inte längre kräva av sig själv att nå upp till den nivån man förut ansåg att man borde nå upp till. Att inte längre behöva tvinga sig själv att skjuta efter stjärnorna för att kanske nå trädtopparna när man i verkligheten inte kommer över staketet.

  27. “Att acceptera sina svårigheter är faktiskt att ge upp lite”

    Det är det jag också menar. Det är svårt att liksom kunna sätta någon slags regel eller gräns för vad som ingår i att acceptera sina svårigheter, och vad som är att utnyttja sin diagnos. Bl.a. just för att gränsen går så olika för olika individer.

  28. Alltså… jag är inte ute efter att döma andra människor. Kanske hade jag total-fel om killen med ADHD, skit i honom. Men jag vet att jag inte haft total-fel om mej själv.

    Jag har fått acceptera att jag inte kan göra en termin på ett utländskt universitet, vilket annars förväntas av en doktorand, och sagt det till mina handledare. Jag hade svårt nog att klara av tio dagar på en sommarkurs på Central European University borta från mina normala rutiner och min familj, vilket jag också förklarat för folk, och jag förklarade att jag måste isolera mej på hotellrummet då och då och lugna mej istället för att gå ut och vara social som normala människor. Det finns många saker som jag varit tvungen att acceptera om mej själv, just för att inte fastna i 1-fällan… På samma sätt så tycker jag det låter helt vettigt att inte tvinga sej att småprata när man tycker det är jobbigt, som Aspieliv skriver. Att vara ute och gå när man har 39 graders feber låter ju bara helt vansinnigt, men det kanske var enda utvägen då liksom…? Jag har svårt att få ihop det med idén att man är “lat” iaf, man skulle ju knappast fota en febersjuk som släpar sej en halvmil och sätta den bilden bredvid ordet “lat” i ordboken som illustration om man så säger…

    Men JAG har haft perioder där jag helt enkelt misstagit vanlig hängighet eller vanlig irritation för nån sorts psykos-symptom, när jag sjukskrivit mej och legat hemma för såna saker vilket faktiskt inte ÄR vettiga sjukskrivnings-anledningar. Och jag har periodvis varit totalt egocentrisk på ett sätt som inte ÄR motiverat av mina symptom, och därför sabbat för mej på olika sätt. Inte pga att jag på nåt vis medvetet utnyttjat mina problem (varför skulle man medvetet sabba för sej?), utan pga att det faktiskt tagit tid att få riktigt grepp om hur jag är och vad jag kan och inte kan. Det har tagit tid att fatta skillnaden mellan situationer då man ska ta hand om sej själv och situationer där man tvärtom ska sparka sej själv i röven och bita ihop tänderna, och jag har haft lätt för att börja underskatta mej istället när jag slutat överskatta mej.

    Sen visst, man kan aldrig veta säkert hur det är för andra människor, men jag TYCKER mej ändå ha sett detta hos fler än mej själv. Och jag tycker det vore KONSTIGT om jag var helt unik är. Trots allt gäller det fler människor än psychos att man har en tendens att förminska sej själv om man får höra att man har svårt för vissa grejer. Finns t ex studier i psykologi som visar att kvinnor presterar sämre än män på IQ-test om dom får höra innan testet att det brukar synas en könsskillnad, och samma sak med svarta respektive vita… Att hamna i läge 2 är väl egentligen bara en variant av samma sak, och ingenting konstigt.
    Sen är det klart att folk är olika, så alla måste ju inte känna igen sej i det jag skriver. Och kanske finns det generella skillnader mellan att ha nåt neurologiskt och nåt psykologiskt.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *