Transpersoner är sjuka. Ibland.

Igår skrev Diskrimineringsombudsmannen en debattartikel om att HBT-personer inte får den vård de har rätt till, och idag följde de passande nog upp det med en paneldebatt om “Vård på lika villkor” på Pride House. I panelen satt dessutom representanter för RFSL, Kommunal, Stockholms läns landsting och Socialstyrelsen. Det var framförallt tre frågor som hamnade i fokus: rätten till assisterad befruktning för tjejpar, transvården och bemötandet av HBT-personer – och transpersoner i synnerhet – i vården.

DO själv beskrev den roll som öppna transpersoner kan tvingas in i när de söker vård som Man ska inte vara patient; man ska vara folkbildare”. Alltså: Om man är transperson och söker för något som inte har med ens könsidentitet eller könsuttryck att göra, så händer det ändå att vårdpersonalen gör en grej av det – alternativt totalt blundar för det och till exempel använder fel namn och pronomen. Om man är transperson och söker vård för saker som HAR med ens könsidentitet eller könsuttryck att göra – det kan vara allt från att försöka få en remiss till ett utredningsteam till att behöva stöd att bearbeta trauman efter att ha blivit utsatt för transfob mobbing och diskriminering – så händer det att vårdpersonalen slår ifrån sig det för att de helt enkelt inte vet vad de ska göra eller hur de ska prata om det, och patienten får ta på sig rollen att lära läkaren, sköterskan etc. om trans. Dessutom är det ett problem att många landsting har beslut om att ge remisser till transvårdsteamen enbart för de som bedöms vara transsexuella, och att det också ofta bara är de som får diagnosen transsexualism som får någon könskorrigerande behandling. Personer som inte lever upp till de diagnoskriterierna, men som ändå behöver vård, faller mellan stolarna.

Det är därför jag inte köper det när folk påstår att det inte behövs någon särskild satsning på att lära vårdpersonal HBT-kompetens. Bullshit. Det är som en journalist jag träffade som sa “Jag trodde ju att jag visste mycket, men jag kunde ju ingenting!”. Det är precis så väldigt många människors transkompetens ser ut: De tror sig ha koll, när de knappt vet någonting alls. Vårdpersonal är tyvärr inget undantag.

Om jag går till vårdcentralen vill jag kunna förvänta mig att jag får vård för det jag söker för, och inte för något annat. Om jag går till psyk för att jag behöver en remiss till könsutredningen, så vill jag kunna förvänta mig att få en remiss till någon som faktiskt vet vad det handlar om. Om jag blir inlagd på psykakuten för att jag inte fick någon remiss så vill jag kunna förvänta mig att inte få frågor om hur jag gör för att ha sex, när det är uppenbart att jag är tillräckligt självmordsbenägen redan innan de börjar gräva i det. Men jag kan inte förvänta mig ett sånt bemötande. Det är orealistiskt. Vård på lika villkor är tyvärr en utopi, så länge människor systematiskt antingen osynliggörs eller pekas ut som något jättekonstigt.

Transpersoner är inga supermänniskor. Det händer att vi också blir sjuka och behöver vård – och då är det väldigt skönt om man faktiskt får vara patient, och slipper betala patientavgift för att utbilda vårdpersonal i grundläggande HBT-kompetens.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

This entry was posted in Allt du inte visste att du inte visste om trans, Funkis, Genus, HBTQ, Könstillhörighetslagen, Kultur och media, Psykiatri, Sexism, Stockholm Pride, Trans* i media and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

1 Response to Transpersoner är sjuka. Ibland.

  1. Pingback: Pride-summering tisdag 27/7: Tvångssteriliseringar, omvänd köttmaktsordning och juridiska kön « trollhare

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *