Pride-summering måndag 26/7: Namnlagsdebatt och transfett

Går upp okristligt tidigt för att åka till Stockholm, men tågförseningar får mig att missa invigningen av Pride House. Åker hem till Minou och säger hej och dumpar väskan istället. När jag kommer tillbaka till kulturhuset är klockan kvart i tolv och jag ställer mig i en oändligt lång kö för att få ut mitt dagsband. När det blir min tur är klockan redan tio över, och den punkt jag ville gå på – Publika psykfall – började tolv och är i en sån lokal som inte släpper in folk efter att den börjat. Fina Phoebe i kassan förklarar att jag inte hade behövt köa eftersom jag är arrangör. Jag har för mig att tidigare år har man varit tvungen att göra det i alla fall, men nu får jag alltså gå till informationsdisken, där det inte är någon kö, och hämta ut mitt band. Jag träffar Simon, och vi går på Fettaktivistisk agenda.

Fettaktivistisk agenda

Lottie Törnros är fettaktivist och pratar om smalisnormen och fettfobi, om synen på feta som personer som inte kan ta hand om sig själv och inte vet sitt eget bästa, om sexighet, om mediabilden av feta, och om folk som tar sig friheten att kommentera ens utseende. Hen nämner att någon en gång frågade: “Men du går väl inte runt hela tiden och tänker på att du är fet?”. Svaret var “Nej, det är ju det jag inte gör”. Det är andra som går runt och tänker på en som fet, och som ständigt påminner en.

Föreställningen var grymt bra, och jag hade gärna stannat kvar och pratat med Lottie men trodde mig inte ha tid. Synd. Efter fettaktivismen hade jag tänkt gå på Deafhood och queerteori, men den punkten verkade vara inställd, så vi åt lunch och sedan var det dags för namnlagsdebatten jag skulle delta i.

Rätten att heta rätt

Efter det valde jag mellan Funkisbyråns modevisning och ett samtal om transpersoners sexualitet, och efter mycket velande gick jag på det sistnämnda.

Fucking trans

Eddie Summanen och Nicklas Dennermalm satt på scenen och diskuterade trans-sex med varandra och med publiken. Det var väldigt många intressanta saker som kom upp under samtalet, som till exempel alla dessa paradoxer om transpersoners sexualitet: Å ena sidan är transpersoner ofta totalt osynliga i sex- och samlevnadsundervisningen, å andra sidan finns det verkligen hur mycket “transporr” som helst på nätet. Å ena sidan förväntas den som söker könskorrigering ha enorma problem med sina könsorgan och därmed med sin sexualitet, och kan faktiskt förvägras vård för att hen har ett fungerande sexliv, och å andra sidan handlar inte könskorrigering om sexualitet utan om kön.

De tog också upp varför det har pratats relativt lite inom transvärlden om sex: Eddie sa att det antagligen beror på att många transpersoner inte har tid och energi att bry sig om sånt, när man till exempel har haft fullt upp med att överhuvudtaget få vård, få slippa bli tvångssteriliserad, och få heta det man vill, och så vidare. Jag tror att det ligger väldigt mycket i det, men också i att det verkar vara relativt vanligt att vara asexuell som transperson.

Även trans-sexet var väldigt bra, och det kändes som om jag fick en del idéer inför min egen punkt, Bög utan kuk, som jag skulle hålla på torsdagen. Prideveckan började bra, men jag var väldigt trött när jag ramlade i säng.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , ,

This entry was posted in Funkis, Genus, HBTQ, HBTQ-juridik, Kultur och media, Relationer, Sexism, Språk, Stockholm Pride, Trans* i media, Transitionsdagbok and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

6 Responses to Pride-summering måndag 26/7: Namnlagsdebatt och transfett

  1. Kom ihåg att det ändå är så för väldigt många pre-ops att de faktiskt tycker illa om sina könsorgan på riktigt, och inte bara för att det förväntas av dem från utredaren, och att de därför tycker sex är jobbigt, på riktigt. Det behöver inte alltid vara så, i mitt fall var det så. Jag blev av med min genitala oskuld först efter vaginaplastiken, och idag njuter jag av sex och kan prata om det med den som vill.

    Jag tror fördomen om att alla transsexuella måste känna så inför sina könsorgan kommer av att många har känt så, och att vården därmed har antagit det vettigt att sätta det som diagnoskriterium. Men som sagt, nu måste det ju inte vara så alla gånger, och det är ju synd att bara en kollektiv berättelse om transsexualism blivit rådande, när det finns fler (eller snarare otroligt många individuella och unika berättelser). 🙂

  2. Ja, självklart är det så. Men det blir absurt att det liksom ställs som ett krav, det är just det som är problemet: att det trumpetas ut en och endast en berättelse som är den enda “godkända”. Det hänger ju ihop med bilden av att om man är ts måste man behöva srs, och om man inte behöver det så är man inte ts och behöver ingen vård alls.

    Sedan kan ju sex innebära så många saker som inte inbegriper ens egna könsorgan, men det kan också vara något som är svårt att prata om för att det är icke-normativt. Jag skulle aldrig vågat berätta för utredaren att jag har haft astralsex regelbundet sedan jag var 12-13 år, tex. Det är både psykfallsstämpel och flumstämpel på det.

  3. Mellanvärld says:

    Jag skulle aldrig vågat berätta för utredaren att jag har haft astralsex regelbundet sedan jag var 12-13 år, tex. Det är både psykfallsstämpel och flumstämpel på det.

    Men det låter trevligare än “vanligt” sex 😉

  4. Pingback: Pride-summering torsdag 29/7: Kristdemokrater och kuklösa bögar « trollhare

  5. Pingback: Pride-summering lördag 31/7: Sju tusen meter paradpromenad « trollhare

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *