Spela människa

Renfana. De där gula blommorna som växer överallt; såna hade hen i handen. Hen var intresserad av foto och ville gärna se mina bilder. Vi pratade lite om foto, och om solnedgången. Jag sa att jag skulle lägga ut bilderna på nätet. Hen bad om adressen, men hade inte papper och penna. Blåklocka också, i den lilla buketten. Sättet att hålla blommorna på – handledens vinkel – såg lite ovanlig ut.

Jag var så uppslukad av havet att jag inte märkte att de var där. Jag hörde dem komma, men noterade inte att de hade stannat för att titta på mig när jag fotade. Ett svagt minne av ett barn i bakgrunden, och en eller två personer som kan ha varit barnets föräldrar. Hen själv var antagligen morfar eller farfar.

Solnegång över Kattegatt

Vi pratade i någon minut innan de fortsatte sin promenad och jag gick tillbaka till att fota. Det speciella var att jag inte blev stressad, orolig, illamående, självförebrående och arg på mig själv efteråt. Allt detta ältande efter varje möte med människor, efter varje samtal och varje mail; det är borta. Nuförtiden ältar jag bara vissa saker som verkligen behöver ältas, men slentrianältandet – där jag skäller på mig själv för alla fel jag gör eller kanske gör eller tillochmed skulle kunnat göra – verkar jag ha slutat med.

Det var kanske konstigt att jag tittade på buketten och inte på människan jag pratade med, men antagligen inte uppenbart kränkande. Det kanske var märkligt att jag stod och gestikulerade och mumlade ut mot vattnet, men säkert förståeligt som någon slags excentrisk grej som kanske tillochmed får mig att framstå som bättre fotograf än vad jag egentligen är.

Det är hursomhelst inte längre hela världen att jag ständigt misslyckas att spela människa till 100%, och det är otroligt skönt. Jag börjar känna mig tillräckligt trygg i min mänsklighet, så jag inte längre behöver leta bevis på motsatsen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

This entry was posted in Bilder, NPF, NPF-hantering, Personligt, Psykologi, Självkänsla, Skam, Social inkompetens and tagged , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

4 Responses to Spela människa

  1. Elijas says:

    “Det speciella var att jag inte blev stressad, orolig, illamående, självförebrående och arg på mig själv efteråt. Allt detta ältande efter varje möte med människor, efter varje samtal och varje mail; det är borta. Nuförtiden ältar jag bara vissa saker som verkligen behöver ältas, men slentrianältandet – där jag skäller på mig själv för alla fel jag gör eller kanske gör eller tillochmed skulle kunnat göra – verkar jag ha slutat med.”

    Åh, det ger mig hopp… jag blir så trött i skallen ibland av alla tankar om vad som skulle kunna varit… Det blir bättre för mig med tiden, men jag har en bit kvar…

  2. Ja, jag har kommit på att en del av det är att fota mer. På så sätt behöver jag inte heller tänka så mycket för att minnas vad jag egentligen har gjort. Fast huvuddelen är såklart att lära sig acceptans…

  3. pew says:

    Jag känner igen mig i strofen
    “Det är hursomhelst inte längre hela världen att jag ständigt misslyckas att spela människa till 100%, och det är otroligt skönt. Jag börjar känna mig tillräckligt trygg i min mänsklighet, så jag inte längre behöver leta bevis på motsatsen.”

    Så känns d för mig åxå, idag behöver jag inte ägna mig åt att överleva utan att faktiskt leva som människa och kan bara lixom vara i mötet med andra människor.
    och jag har helt slutat nedvärdera mig och tänka att “DE” måste tycka jag är knäpp.
    Tack för ytterligare ett huvudet på spikencitat (får jag använda d i min blogg?)

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *