140 dagar i operationskön för icke-könsoperation – Del II

Mail: "Ts Hand-och plastikkir klin Rc skrev 2010-08-18 13:06: > > Hej > >   > > Du är operationsanmäld i mars 2010. Det kommer inte bli tidigare än oktober troligen. Jag har precis startat upp verksamheten efter sommaruppehållet och har bara de närmaste veckorna klara i nuläget."

Mail från kontaktsköterskan

Ibland tror jag på ödet. Ibland tror jag att vårdpersonal läser min blogg. Mer än en gång har jag fått en känsla av att en läkare, en psykolog eller så vet mer om mig än vad de borde om de enbart gått på det jag har berättat för dem och för andra vårdgivare. Oavsett vilket har jag helt plötsligt faktiskt fått besked om min bröstkorgsrekonstruktion.

En kort stund efter att jag postade mitt senaste inlägg rasslar det nämligen in ett mail från kontaktsköterskan:

“Det kommer inte bli tidigare än oktober troligen. Jag har precis startat upp verksamheten efter sommaruppehållet och har bara de närmaste veckorna klara i nuläget.”

Antagligen får jag min operation i slutet av oktober, eller möjligen i november; så tolkar jag det. Mer exakt än så kan de inte uttrycka sig, men det är ändå bra att få veta något efter 140 dagar i operationskö. När jag äntligen lägger mig på operationsbordet kommer det antagligen att vara över ett år sedan min utredare skrev remissen till kirurgen.

Nästa gång någon undrar var (t) står för vid mitt nick på Qruiser, så vet jag vad jag ska svara: Tålamod.

Fina Amanda skrev om mig. Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

This entry was posted in Bilder, Kirurgi, Transitionsdagbok, TS-utredningen and tagged , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

13 Responses to 140 dagar i operationskön för icke-könsoperation – Del II

  1. Pingback: 140 dagar i operationskön för icke-könsoperation « trollhare

  2. Det finns ju en gammal föreställning om att aspergers syndrom är en differentialdiagnos till könsidentitetsstörning, är det inte så? Att de har trott att man som asperger inte förstår vad en kvinna och en man är, och därför “kan få för sig” att man är i fel kropp pga t ex att man föredrar ovanliga könsuttryck för sin medfödda kropp, eller har någon egenskap som inte vanligtvis förknippas med den. Utredarna, åtminstone på vissa ställen i Sverige, verkar ju ha gått ifrån denna uppfattning, och verkar tillomed lite inriktade på att det finns ett samband mellan aspergers syndrom och manlig transsexualism (FtM).

    OM det nu är så att de som ska operera dig läser din blogg kan det ju hända att de inte känner till denna nya syn på aspergers och könsidentitet, och därför är lite extra oroliga att du ska bli ett sånt där berömt “ångerfall”, och därför kanske de medvetet skjuter upp din operation för att se hur du reagerar på t ex hormonernas effekter och omgivningens nya könande av dig?

    Ytterligare kanske de oroar sig för hur du ska hantera smärtan och det där.

    En fråga jag ställer mig – har de kompetens om “neuro-diversity”? Någiot jag märkte när jag låg inne för könskorrigerande operationer är att vara patient är en sorts socialt spel, och att det gäller t ex att undvika att verka hypokondrisk om de ska ta en på allvar när det faktiskt finns något att oroa sig för. Efter min blygdläppsplastik fick jag ju ett hematom (inre blödning) som jag liksom “kände på mig”, men de trodde var inbillning när de skickade hem mig. Någon enstaka sjuksyster konstaterade för jourdoktorn att “hon är väldigt BLÅ där nere”, men läkaren (som själv inte könsopererar) trodde att så kan det nog se ut. När jag kom hem sen visade det sig att jag till följd av blödningen också fick ett sprucket ärr som var 3 X 2 cm. Kontaktsjuksköterskan trodde såklart jag inbillade mig när jag ringde dit, men jag kunde få komma eftersom jag var så orolig. Jag hade rätt…

    Och här tänker jag att det nog skrivits i min utredning att jag har hypokondriska drag? Vad vet jag. Men lite tänker jag att för att de ska lita på ens omdöme som patient kanske man måste verka “förnuftig” på rätt sätt. Är du orolig för nåt under sjukhusvistelsen eller efteråt, så var noga med att stå upp för din rätt!!

    I allmänhet kan jag rekommendera att inte få en chock om det inte ser ut som du tänkt dig direkt efter operationen. Jag vet en kille som verkade ångra allting efter första bröstkorgsrekonstruktionen, och han var så himla säker innan, kanske den typiska “genuina” patienten. Där har jag funderat på om han hade orealistiska förväntningar, först ska det ju läka, sen kan det ta några operationer innan det ser ut som det är tänkt. Hursomhelst tänker jag att om de som ska operera dig läser din blogg är de kanske oroliga för detta också, eftersom de kanske tillskriver icke-neurotypa människor något sorts lägre intellekt (vilket vi ju vet är en jätteknäpp uppfattning, men det är fortfarande en uppfattning som finns).

    Lite tankar! Hoppas ingen är klumpigt formulerad.

  3. Jag vet ju inte, så jag kan bara gissa. Jag tror att min utredare har en viss NPF-kompetens, för vi pratade en del om det sista gången. Hon berättade tex. att det hon har sett hos TS med AS är att de oftare är nöjda efter korrigeringen, faktiskt, för de fokuserar mindre på hur andra uppfattar dem, och tänker mindre på om de är “tillräckligt” kvinnliga/manliga jämfört med TS utan AS. Men det är möjligt att de har funderat på min bakgrund, eftersom jag har vissa anteckningar om tex. psykoser i journalen (långt tillbaka), och eftersom jag inte är så stereotypt maskulin.

    Men det är definitivt ett socialt spel att vara patient. Det är en roll som så många andra. Efter åtta år som psykpatient har jag lärt mig hur man spelar psykfall, men jag har en känsla av att den kroppsliga vården fungerar annorlunda.

  4. Blomma, det är nog sant det där. Som patient måste man ha bra social kompetens… vilket ju är helt sjukt egentligen!

  5. Reb says:

    Som patient måste man kunna spela sin roll rätt för att få den vård man behöver. Indeed! Inte bara inte verka för orolig (och riskera hypokondristämpeln), utan även undvika motsatsen, alltså det gäller också att uttrycka exempelvis att man har ont (ett vanligt problem i kroppsvården) på ett tillräckligt “övertygande” sätt för att inte bli avfärdad. Att bara säga att “Jag har ont!” eller “Jag har jätteont!” duger inte. No no.

    Själv håller jag nog fortfarande på att lära mig det senare. Exempelvis tog det mig många år som knäpatient (inklusive ett par operationer) att inse att om jag svarar nej tack på frågan om jag vill ha smärtstillande utskrivet* så påverkar det också hur läkaren bedömer behovet av annan vård (logiken tycks vara att om man inte anser sig vilja ha smärtstillande kan det inte vara så allvarligt).

    Till en viss del är det där kanske ofrånkomligt. Att vi människor tolkar varandra på olika sätt även inom vården menar jag. Men jag tycker ändå att inslaget av “spel” borde kunna minimeras, om inte annat så genom att vårdpersonal blir medvetandegjorda om det och lär sig att a) människor kommunicerar och fungerar på olika sätt och att b) fokusera mer på den information de faktiskt får av patienten än på hur den “levereras”.

    * Vilket jag oftast gjort, för att jag dels helt enkelt föredrar att inte ta sånt som jag blir dåsig och/eller får magproblem av (min mage klarar inte NSAIDs som är det de oftast skriver ut), och dels eftersom jag haft den typen av smärta i ganska många år, även om styrkan och intensiteten kan variera, och den därför inte känns som “måste ta en tablett” för mig på samma vis som kanske huvudvärk eller tandvärk eller annat för mig mer ovant gör.

  6. Nobody says:

    Det finns ju t.o.m undersökningar som konstaterar att män får bättre vård en kvinnor i vissa fall, högutbildade bättre än lågutbildade, infödda svenskar bättre än invandrare, så visst gäller det att vara “rätt” även inom vården. 🙁

  7. Mellanvärld says:

    Blomma, det är nog sant det där. Som patient måste man ha bra social kompetens… vilket ju är helt sjukt egentligen!

    🙁

  8. Reb: Och jag skulle gissa att ifall man verkar “för” ivrig att få smärtstillande så kan de nog höja på ögonbrynen och avfärda en som

    1. Sjåpig
    2. Hypokondrisk
    3. Bara ute efter “knark”…

  9. Reb says:

    Immanuel: Antagligen. It’s a thin line… Skulle önska att det fanns nån slags handbok eller kurs i att kommunicera med vårdpersonal på rätt sätt…

  10. Jag har ibland fått sådan hybris att jag trott mig kunna skriva en sån handbok:

    http://trollhare.wordpress.com/2009/03/28/konsten-att-bli-en-psykpatient/

  11. Carma says:

    Hej Trollhare, även jag går och väntar på en “efter-sommaren-tid” hos plastikkirurgen. Gissningen före sommaren var oktober, så det riktar jag in mig på, dårå.
    Vi får väl se vem av oss som får tid först. 🙂
    Om man ska se det från den positiva sidan så är det väl skönt att man
    slipper opereras mitt i värsta sommarvärmen, med tanke på bandagen och så.

  12. Ja, och det läker bättre på hösten, sägs det 🙂

  13. Pingback: Livet är det som händer när man står i operationskö « trollhare

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *