Livet är det som händer när man står i operationskö

Förra veckan kämpade jag med att få tag på kontaktsköterskan i Linköping. Idag lyckades jag äntligen.

Jag behöver få veta när jag ska få min bröstkorgsoperation ju; både för min egen skull och för jobbets. Det är frustrerande att fortfarande ha manboobsen kvar, men det är också frustrerande att inte kunna planera höstens arbete ordentligt. Vi har problem att lägga upp mitt föreläsningsschema eftersom jag inte vet när jag kommer att vara borta.

Men idag fick jag alltså tag på henne, och förklarade precis det. Då plötsligt lossnade det, och jag fick ett löfte om att få en tid mailad till mig idag eller imorgon. Jag sa som det var:

“Jag tar hellre en spikad tid i november än att bara veta att det blir någon gång i oktober”

För hur mycket jag än längtar efter operationen, så är livet mer än att stå i vårdkö. Tålamod har jag så det räcker; förmodligen alldeles för mycket för att det ska vara riktigt hälsosamt. Jag har skjutit upp livet i nästan 30 år i väntan på vård, men jag tänker inte vänta på att bli “klar” innan jag börjar leva.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

This entry was posted in Kirurgi, Transitionsdagbok and tagged , , , , , , , . Bookmark the permalink.

10 Responses to Livet är det som händer när man står i operationskö

  1. Mr Disco says:

    Exakt vad jag alltid försökt säga till mitt team. Jag skulle söka ett fantastiskt bra jobb i en annan stad och de var tveksamma: “det finns de som väntar med skola och jobb och allt och bara stänger in sig i sin lägenhet tills det här är över”. Jaha så då var det alltså DÅLIGT att jag inte behövde det – alltid skönt med uppmuntran, he he…
    Själv är jag en av de där ofrälse utan diagnos som nu väntar på att de saliga nya riktlinjerna ska träda i kraft. Jag gör tusen andra saker i helt andra städer än där jag utreds (utreddes) och är när som helst beredd på att, om telefonen ringer, boka en tågresa, åka upp och leka perfekt tålmodig ts-patient för att äntligen nån gång FÅ EN TID så man kan PLANERA SITT LIV. Rätt jobbigt att få all sin post till en adress man inte bor och t ex inte kunna flytta utomlands för resorna till det ev framtida mötet blir för dyrt. Kan inte gå till vårdcentralen ens – men aldrig i livet att jag föreslår att byta team medan jag hänger mellan två stolar – då lär jag falla pladask och de senaste ett och ett halvt åren vara förgäves.

    Tack för allt ditt synliggörande skrivande och lycka till med jobbet!

  2. Så trist att du får den attityden. Det låter väldigt mycket som min utredarutredare (dvs. den utredning där det första landstinget skulle avgöra om det var lönt att skicka mig till en riktig utredare) sa. När hon frågade vad jag hade för planer för framtiden sa jag att jag ville börja plugga igen, och ev. flytta till Stockholm om ett par år. Då svarade hon:

    – Men då är det ju ingen mening att jag skriver en remiss nu. Du kan ju inte flytta under utredningen. Det är bättre att du väntar med att söka vård tills efter att du har flyttat.

    Jag försökte förklara att jag tänkte att jag eventuellt skulle flytta om sådär två-tre år, men hon insisterade på att jag skulle vänta tills dess med att söka vård.

  3. Mr Disco says:

    – Jag kanske kommer att dö om femtio år
    -Men då är det bäst att vi väntar med att skriva remiss tills ditt nästa liv

    Goth, har aldrig fattat varför vården måste vara regional och inte nationell. En annan sak som är störd är att trots att man som utredd har tillgång till 1 st psykiatriker, 1 st psykolog och 1 st kurator så lär man vara tvungen att söka sig till privatvården om man t ex vill ha lite vanlig hederlig terapi – teamet måste man ju spela normal-fast-lagom-deprimerad-av-endast-rätt-skäl för, man kan ju behöva gå i terapi för mindre!

  4. Johanna says:

    Ja, det är dåligt! Men, vad skönt det låter att du är pågång och vill göra och inte låter trasslet stoppa dig! 🙂

  5. Disco: Ja, och den vanliga psykvården brukar ju ha noll transkompetens. Dessutom är jag nog inte ensam om att ha känt (under tiden jag väntade på remiss och egentligen fram tills jag fick testo) att jag borde hålla masken lite bättre, för ifall jag visar hur uselt jag mår för min vanliga terapeut så kanske jag blir LPTad, och förutom att jag HATAR att vara inlagd, så gör det kanske dessutom att utredningen tar ännu längre tid.

    Johanna: Tack 🙂 Jag har kommit så långt nu, så det är inte så jobbigt längre. Det var mycket värre för några år sedan.

  6. Det är helt sjukt att det ska vara sån grej att flytta om man har vård. När jag flyttade inom Stockholm bara så hamnade jag i en annan stadsdel. Då var jag helt plötsligt tvungen att ha en ny psykolog, ny psykiater, och själv se till att dom fick mina journaler. Om det gamla doktorsgänget hade skickat över journalerna till dom nya snubbarna hade det tydligen varit integritets-kränkande.

    Det där med att vänta på att livet ska börja efter X är nog ganska vanligt bland folk öht… även om det är dumt. Pratade med en vän ganska nyligen som hela livet hade föreställt sej att först skulle h*n hitta “den Rätta”, och SEN göra en viss grej som h*n drömde om. Jag bara “men gör det NU fast du är singel, du kan ju inte skjuta upp allting på obestämd tid bara för att “den Rätta” inte dykt upp än. Hoppas h*n lyssnade.

  7. Jo, jag vet. Det är jättevanligt att skjuta upp saker tills man har hittat gått klart utbildningen/fått ett “fint” jobb/hittat “den rätta”/barnen blivit lite större/barnen flyttat hemifrån/gått i pension… Inte undra på att folk är bittra.

    Själv insåg jag redan som fyra-femåring att det jag har mest ångest över är att jag ska ångra något, och att det man oftast ångrar är det man inte tog chansen till.

  8. pärlbesatt says:

    Otroligt bra sagt det där sista. Heja dig!!

  9. Pingback: Operation Kön I: Ett datum! « trollhare

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *