En hårresande upptäckt

Jag tror jämt att jag inbillar mig; att det bara är jag som lägger märke till när saker och ting förändras. Det är som om jag behöver andras bekräftelse på att det inte bara är önsketänkande när jag tycker mig märka att rösten mörknar, att kroppsformen planar ut och att skägget växer. Och nu har jag fått bekräftelse på att mitt hårfäste verkligen börjar bli typiskt manligt.

Ett av mina stims är att plocka lösa hårstrån. Jag är jämt bak i nacken och gräver, och de senaste månaderna har skörden alltid varit väldigt god. Därför förvånar det mig egentligen inte att se hur många lösa hårstrån som ramlade ur håret när jag badade ikväll. Eftersom jag stör mig på dem brukar jag kleta upp dem längs badkarskanten, och idag fick jag för mig att samla ihop dem i en enda hög. Först då fattade jag vilken mängd det handlade om.

En rejäl hög hårstrån på badkarskanten

Dagens skörd

De är alltså inte plockade ur håret, utan de är enbart såna strån som antingen fastnade i händerna när jag tvättade håret, eller som flöt omkring i vattnet – och de är alla skördade under ett och samma bad. Så stor klump av lösa hårstrån har jag inte sett efter en dusch eller ett bad sedan gymnasiet, och på den tiden räckte mitt hår till midjan. Jag hade nästan tre gånger längre hår då än vad jag har idag, så det krävs tre gånger så många strån för att få till samma storlek på högen.

Jag tappar alltså i runda slängar tre gånger så många hårstrån nu som jag gjorde när jag gick i gymnasiet, och det måste bero på testosteronet. Det har gått 60 veckor idag sedan jag började med testo, och jag upptäcker fortfarande nya små förändringar. Mina händer har blivit håriga och seniga, till exempel, och jag börjar få hår även på vänster sida av kroppen. Överlag blir jag mer och mer luden, tillochmed på bröstkorgen.

Jag tror att mina hårstrån försöker flytta från huvudet till resten av kroppen, men att många av dem ramlar av på vägen. Så måste det vara.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

This entry was posted in Bilder, Hormonbehandling, Transbilder, Transitionsdagbok and tagged , , , , , , , . Bookmark the permalink.

13 Responses to En hårresande upptäckt

  1. LeoH says:

    Du kanske håller på att bli manligt flinskallig!?:-)En hemsk upplevelse. Tro mig!

  2. Det är det jag misstänker 😉

  3. Reb says:

    Från tonåring till medelålders kan det gå ganska snabbt ibland…. ; )

  4. Love says:

    Jag är också mest luden på vänster kroppshalva! Mysko.

  5. Reb: Haha, ja! Jag har dessutom börjat hitta fler och fler gråa strån 😉

    Love: Mysko var ordet. Jag funderar ibland över om min högra sida är mer känslig för testosteron (det är den som är hårigare) än min vänstra. Kanske något i hjärnan? Kanske en slump? Jag vet att det inte är något sensationellt, för det är ju rätt vanlig att vara asymmetrisk på olika sätt. Men jag gillar att grubbla på sånt 🙂

  6. Reb says:

    Jag var överlycklig när jag började bli gråhårig, kanske jag äntligen skulle bli mer än en pojkvasker… När man passerar som kille utan att gå på testo blir man lätt uppfattad som ganska/väldigt ung, och det kan bli enerverande i längden. Jag har t.o.m. fått visa leg för att få köpa vuxenbiljett på tåget (varför i allsin dar nån skulle vilja köpa en vuxenbiljett, och betala dubbla priset, utan att ha åldern inne är beyond me, men i alla fall…tror konduktören trodde att vi – det var jag och min Anna, som också passerar som kille för det mesta – två pojkslynglar drev med henne eller nåt).

    Det är klart, nån enstaka gång kan det ha sina fördelar. Under den berömda stormen Gudrun, eller orkanen om man ska vara petig (http://sv.wikipedia.org/wiki/Stormen_Gudrun ) var vi ute och försökte transportera oss till Malmö (när vi väl insåg vilken genomkorkad idén det var hade vi redan tagit oss så långt att det var lika omöjligt att ta oss hem, så vi kunde lika gärna fortsätta mot Malmö). Alla tåg och bussar var inställda överallt, men tillsammans med ett överförfriskat sällskap som vi träffade på en annars övergiven tågstation lyckades vi få en taxichaufför att ta en körning till Malmö (dålig idé förstod vi när bilen svajade fram och tillbaka över vägbanan på motorvägen i blåsten…). Framme vid den överenskomna slutstationen nånstans i centrala Malmö, betalade alla sin del och hoppade ur bilen, så även vi, men vi hade inte hunnit så många meter när chauffören ropade: “Pågar, kom tillbaka! Jag kör er dit ni ska!” Jag har en känsla av att det var någon slags fadersinstinkt som fick honom att vilja ta hand om de där unga pågarna, eller i alla fall inte släppa dem vind för våg. Att vi sen var 3o snarare än tonåringar (och således inte mer hjälpbehövande än det övriga sällskapet) visste ju inte han. Och det hade varit svårt för oss att ta oss vidare ut till Rosengård, dit vi skulle. Så den gången var det ju mycket bra att bli uppfattad som pojke/pojkar. Men det är en av få gånger.

    Summa summarum, dock. Det gråa håret (det är fortfarande bara inslag av grått, men i alla fall) hjälper inte fullt så mycket i åldersbedömningen som man skulle kunna tro…

  7. Intressant. Jag har funderat en del över det där med när jag egentligen utstrålar den där vilsenheten som får en del att se mig som ett lätt offer (för att typ tränga sig före mig i en kö eller lura på mig någon pryl) alt. som någon som tilltalar deras föräldrainstinkter, och när jag utstrålar motsatsen så mycket att folk verkar utgå ifrån att jag fixar saker som jag inte alls klarar (tex. när folk förväntar sig att jag ska kunna lyfta rejält tunga grejer, eller veta hur man gör något avancerat tekniskt – och det när jag definitivt inte passerar som kille, eller som särskilt stark/nördig alls).

    Alltså: Jag tycker det är intressant när okända läser mig som tjej – och inte ens som en särskilt manlig tjej för det har hänt att jag tom. haft kjol och diadem, och inte heller som en fysiskt stark tjej för det har hänt när jag har varit rejält överviktig – och ändå hellre frågar mig än den till synes ganska vältränade mannen på andra sidan gången om jag kan hjälpa dem att lägga upp/ta ner en blytung väska på hatthyllan på tåget. Tydligen utstrålade jag någonting som gjorde att folk antingen överskattade min styrka eller ingav förtroende.

  8. Reb says:

    Jag utstrålar säkert också vilsenhet ibland ; ) Men andras “åldrande” (som nån slags parallellterm till könande) av mig har inte så mycket med det att göra, det hänger helt på “uppfattas som manlig men saknar många manliga sekundära könskarakteristika, exv skäggväxt = ung”. Tydligen så slår dessutom könade åldersmarkörer (alltså sekundära könskarakteristika) ut könsneutrala sådana (exv. grått hår) om de står i nån slags konflikt.

    Det är intressant det där att både könande och “åldrande” tycks vara dels en rent matematisk affär (tillräckligt många tecken på det ena eller det andra gör att pendeln “slår över”), och dels handla om att olika tecken ges olika stor betydelse, eller vikt om man vill fortsätta det matematiska tänket, i sammanslagningen. Mycket komplicerade formler det där…

    För mig hänger det där med att bli ombedd att hjälpa till med elektroniska prylar, eller hjälpa till att fixa bilen som krånglar, etc, definitivt ihop med könande. När jag började passera blev jag helt enkelt tvungen att lära mig en massa om tekniska saker som jag aldrig brytt mig så mycket om tidigare, bara för att det hela tiden förutsattes att jag kunde. För att inte tala om att lyfta barnvagnar av och på bussen – inte bara gå förbi, då är man inte en schysst kille… (det där kan vara lite problematiskt för mig med mina kassa knän, vissa dar fixar jag helt enkelt inte att lyfta och bära, för bara min egen tyngd i upprätt gående ställning är helt nog och lite till för mina knän, men det syns ju dessvärre inte utanpå, så då blir man en okänslig och egoistisk kille, helt enkelt).

    I och för sig tror jag att jag alltid har varit en sån som uppfattats som “snäll” och som den man kan be om hjälp… hmm funderar…. men det som förändrats i och med hur jag blir läst är nog vad jag förväntas vara snäll och hjälpsam med. Förr var det mer att jag var den som förväntades lyssna och trösta när nån hade kärleksbekymmer eller vad det nu var, och nu handlar det mer om just tekniska och fysiska saker. Det var i alla fall definitivt en tydlig förändring när jag började passera.

  9. Jag tycker mig också ha märkt det. Fast jag tycker samtidigt inte att jag har passerat tillräckligt länge för att verkligen vara säker på att jag “lever som man”, vad nu det innebär. Dvs. jag har bara ungefär ett halvårs erfarenhet av att uppfattas som man.

  10. Att tappa hår är inget ovanligt. Alla “fäller” hår, ca 100 strån om dagen tappar man.

  11. Ja, men det handlar om mängden ju.

  12. pb says:

    Kan det inte vara stress då? Det brukar komma en tid efter det stressande. Vore ju inte så konstigt med allt som hänt i ditt liv… tänker jag mig.

  13. Jo, jag har haft såna perioder då jag tappat mycket hår pga stress, men inte riktigt såhär.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *