Människorätt för ofödda – men för födda då?

Aftonbladet skriver om en kampanj för en såkallad antiabortorganisation: En bild på ett dött foster och texten “Abort dödar små människor” – på en stor lastbil, som kör runt i Sverige. Detta är Människorätt för oföddas idé om hur man får upp den såkallade abortfrågan på dagordningen (eller frukosten ur magsäcken).

Enligt Marianne Levin, professor i civilrätt, är det inte olagligt att kampanja på det sättet:

“Så länge de har fotografens tillstånd att använda bilderna så är det okej. Sedan kan man förstås diskutera den moraliska aspekten, och om det möjligtvis strider mot god marknadsföringsetik.”

Jag antar att hon menar att det inte går att räkna som förargelseväckande beteende, eller något sådant. Men jag blir mer nyfiken på bildernas ursprung.

Bilderna är enligt MRO från den amerikanska organisationen CBR, som säger att deras bilder är tagna i Brasilien, Canada, Kina, Indien, Sydafrika och Storbritannien. Kina har anklagats för att använda sig av tvångsaborter för att hålla befolkningsökningen nere – vilket i sig ger ett märkligt intryck för en organisation som spyr galla över valfriheten. Man fotograferar aborter i ett land där staten tvingar människor att göra abort, i syfte att ifrågasätta västerländska kvinnors rätt att välja abort. Det är ungefär som att fotografera sexuella övergrepp för att övertala ungdomar att hålla på sig.

Jag gissar nämligen att de bilder som finns på CBRs hemsida som visar själva ingreppen skulle kunna vara från Kina, och att fotograferandet kräver att man stryker byråkrater och vårdpersonal medhårs, och alltså samarbetar med de som sanktionerar aborterna – även de som sanktionerar de påtvingade aborterna. När jag letar på CBRs hemsida efter någon slags kommentar om Kina, så är det närmaste jag hittar en liten disclaimer längst ner på varje sida:

“CBR condemns all abortion related violence and will not associate with groups or individuals who fail to condemn such violence. All of CBR’s abortion imagery was lawfully obtained in working abortion clinics.”

Att de har fotograferat lagligt och tar avstånd från våld säger egentligen inte så mycket. Har den f.d. gravida patienten samtyckt till att det aborterade fostret fotograferas? Har de patienter som blivit fotade under själva aborten samtyckt till det? Har de samtyckt till att bilderna används i propagandasyfte? Och, framförallt: Har de ens samtyckt till aborten som sådan?

Att visa bilderna är antagligen lagligt, ja – men ett moraliskt självmål. Skräckbilder på aborterade foster kanske fungerar i USA, men inte i Sverige. Tackolov. Den enda fråga de får upp på dagordningen är hur den “kristna” extremhögern ska kunna integreras i det svenska samhället.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , ,

This entry was posted in Barn och genus, Genus, Kroppspolitik, Relationer and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

44 Responses to Människorätt för ofödda – men för födda då?

  1. Reb says:

    MRO är ett mycket märkligt (och mycket extremistiskt) fenomen. De demonstrerade (också med abortbilder) utanför Pingstkyrkan i Jönköping för ett par år sedan ( http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=157352 ), för att en ej namngiven person som hade förtroendeuppdrag i församlingen hade medverkat vid aborter.

    Snacka om att alienera potentiella allierade! (jag menar, en stor majoritet i pingstkyrkan Jönköping kan ju på goda grunder antas vara om inte abortmotståndare så i alla fall abortkritiker, men med den aktionen sköt man ju alla möjligheter att få dem med sig i sank).

  2. Jag undrar hur personen som tog fotot tänkte när han lade de här fingrarna till rätta:

    http://www.abortionno.org/index.php/abortion_pictures/image_full/241/

  3. Jag tycker fortfarande Judith Jarvis Thomsons abort-artikel från 70-talet står sej. Hon skriver först att det är att göra det lite väl enkelt för sej att bara säga att foster inte är människor, dom är en del av mammans kropp – utvecklingen går ju rätt fort där i början, så långt har ju abortmotståndarna faktiskt rätt i fakta. Även om man tycker det är absurt att säga att en nyss befruktad äggcell är en människa, är det inte fullt så absurt att säga att ett tolv-veckors foster är det.

    Så JJT säger typ – okej, vi går med på, iaf för diskussionens skull, att dom ÄR människor. Vad innebär då abort? Det innebär fortfarande inte samma sak som att skjuta ner nån på gatan t ex. Det innebär att du dömer nån till döden genom att vägra ställa upp som donator av diverse vätskor och vävnad som den här andra individen behöver för sin överlevnad. I alla andra sammanhang i sjukvården så är det ju valfritt att ställa upp som donator. Även om nån kommer att dö ifall inte just DU (du kanske är den enda som är genetiskt kompatibel) donerar organ eller vävnad från din kropp åt denna person, så har du rätt att låta bli. JJT använder ett tanke-experiment där enda sättet att rädda livet på en främmande människa med njurproblem är om du ligger fastsydd, rygg mot rygg, med denna människa i nio månader, som en sorts levande dialysmaskin – sen är han frisk och kan klara sej själv. Det vore väl hjältemodigt av dej att ställa upp, men det vore helt SJUKT att lagstifta och säga att folk MÅSTE ställa upp som donatorer i såna lägen.

    Men det är just det som anti-abort-lobbyn vill. Det handlar inte om att förbjuda mord, utan om att tvinga en viss kategori människor i en viss situation att vara donatorer, vare sej dom vill eller inte, oavsett hur påfrestande det är för dom. (Att däremot ha en tidsgräns, nånstans i graviditeten, för abort, är inte nödvändigtvis inkompatibelt med det här synsättet… man kan ju säga att man vid en viss tidpunkt i graviditeten måste fatta beslutet om man ska “donera” eller inte, och sen får man inte ändra sej hur som helst.)

    Jag gillar den här argumentationen eftersom jag faktiskt har lite svårt för det vanliga “det handlar bara om kvinnans kropp, fostret är bara en del av kvinnans kropp, det är absolut ingen egen varelse”. Jag håller med JJT om att det är lite skakigt att hävda detta om typ tio-tolv-veckors-foster…

  4. Paranoia says:

    Jag har ingen aning om vilken världsdel de där bilderna kommer ifrån men jag tror att de föreställer s. k. Partial Birth abortion. Metoden är ett kärt trätoämne i USA men tillämpas inte alls i Sverige och är alltså tämligen irrelevant för oss.

    Jag hade en högerkristen, ytlig bekant en gång som jag pratade om det där med. Jag hade ett argument och det var att när aborter förbjuds så leder det ofelbart till att kvinnor dör. Många kvinnor.

    Han sa rakt ut att han inte brydde sig. 1000 döda kvinnor var värda mindre än att en enda kvinna kanske valde att föda barnet för att undgå lagföring, enligt honom. Det var hans respekt för livet. Jag tror inte att han är ensam om den attityden.

    Som sagt, inget lidande är nog för att straffa en okysk kvinna.

  5. Reb: Intressant. Det låter som om de har inspirerats av Fred Phelps i sitt sätt att välja metoder och fiender…

    HDR: Oj, den såg jag inte. Jag kollade av förklarliga skäl så lite som möjligt på bilderna innan jag blockerade alla bilder (AdBlock Plus är en fantastisk uppfinning…). Men den ser definitivt tillrättalagd ut, ja. Hur tänker man när man gör en sån sak?

    DP: Den sortens resonemang kan jag hålla med om. Det finns ju en anledning också till att praxis i Sverige är att abort är tillåtet fram till fostret kan antas vara livsdugligt utanför livmodern (och det är därför en del vill sänka gränsen, eftersom det går att rädda för tidigt födda tidigare och tidigare). Däremot är jag inte säker på att jag håller med om resonemanget som många kör med, att livet börjar när ett foster skulle klara sig utanför livmodern.

    Paranoia: Skrämmande resonemang, men det känner jag tyvärr igen. De som genomgår en abort ses ju som skyldiga till mord, enligt pro-life. Ett exempel:

    http://trollhare.wordpress.com/2009/03/07/att-stalla-ett-barns-liv-mot-ett-annat/

  6. Trollhare: Ja att säga att “livet börjar” när fostret kan klara sej utanför livmodern blir ju väldigt konstigt. I så fall skulle livets startpunkt flyttas hit och dit beroende på teknikens utveckling.

    JJT skriver faktiskt i slutet av sin artikel att hennes resonemang innebär nånting som många kanske skulle tycka var extremt kontroversiellt: Att OM det uppfanns nån sorts “artificiell livmoder” där man kunde stoppa in fostret istället, så skulle ju läkaren ha rätt att göra det utan kvinnans medgivande, efter att han plockat ut fostret. För att fortsätta på donator-analogin; du har rätt att vägra donera, men du har ingen rätt att bestämma att den sjuke ska dö ÄVEN om läkarna hittade ett sätt att hålla liv i honom utan att använda dina organ.
    I så fall så skulle abort i praktiken bara bli en sorts väldigt tidig bort-adoptering. Man kan tänka sej att fostret antingen låg i nån konstgjord livmoder tills det var färdigt, eller typ transplanterades in i nån annan kvinna som vill ha barn… man kan ju tänka sej lite olika framtids-scenarior på det här temat. JJT skriver att hon har full förståelse för hur konstigt det skulle kunna kännas för kvinnan att veta att det där fostret till slut blev ett barn ändå hos nån helt annan person. Men sen biter hon i det sura äpplet och förespråkar ändå att man skulle göra så OM den tekniken fanns. Alternativet är sämre, för alternativet vore ju att aktivt besluta sej för att döda foster som lätt hade kunnat fortsätta utvecklas till människor även utan den ofrivilligt gravidas inblandning. Och enda sättet det skulle kunna motiveras är just att hävda att fostret BARA är en del av den gravidas kropp, och som sagt, det tror hon ju egentligen bara gäller extremt tidigt i graviditeten, men inte framåt vecka tio-tolv sådär.

    Jag kan säga förresten att det var ett tillfälle i mina tonår då jag trodde att jag var gravid. Jag fick nästan panik, för jag ville göra abort så tidigt-tidigt-tidigt som det bara gick. Jag hade ju inte läst nån filosofi då och hade inte hört talas om JJT:s argument, det enda argument jag hört var typ “ja men abort är ju helt okej, för fostret är bara en del av kvinnans kropp, bara en cellklump” – och jag kollade på hur ett fosters utveckling ser ut, och tänkte att det där argumentet slutar ju rimligtvis att gälla efter max ett par veckor. Sen kanske det inte är en riktig människa, men nån sorts djur iaf, med hjärta och hjärna och nerver (och jag hade redan blivit vegetarian då, och såg det som nån övergångsfas till att vara vegan).
    Sen var jag inte gravid iaf visade det sej.
    Men det som stör mej så är att jag nästan blivit påhoppad för att öht ha dessa funderingar. Tydligen är det både ofeministiskt och helt enkelt KORKAT att inte inse vad självklart och totalt oproblematiskt det är med abort. Iaf tyckte många av mina dåvarande radikala ung-vänster-kompisar det. En amerikansk utbytes-student som jag träffade ett år senare hade i så fall en mycket vettigare åsikt: Hon sa att jag hade ju aldrig ifrågasatt LAGSTIFTNINGEN, bara haft ångest över mitt EGET beslut. Och varför skulle det vara fel av mej? Vi var väl PRO CHOICE, inte PRO ABORTION? Nä just det. (Önskar ibland att dom termerna skulle finnas på svenska…)

  7. Reb says:

    Dvärghundspossen: Ja, det är sant att de svenska termerna gör den svenska diskussionen kring abort lite snedvriden (eller om det möjligen är den svenska diskussionen som gör termerna konstiga, men jag lutar nog åt att språket styr vårt sätt att tänka åtminstone lika mycket som vårt sätt att tänka styr vårt språk, nån slags cirkel där kanske – men, ok, det är en filosofisk fråga som är ett sidospår här ; )

    Jag menar, det verkar ju, vid närmare eftertanke, lite märkligt att kalla sig “abortförespråkare”. Det låter som någon som i alla lägen förespråkar abort… Det kommer för all del som en slags logisk motsats till “abortmotståndare”, men samtidigt, varför alltid låta motståndaren bestämma retoriken?…

    Pro choice – absolut! Pro abortion – nja, det får väl ändå bero på… Önskar också att något som motsvarar “pro choice” skulle finnas på svenska.

    Och så värst feministiskt vet jag inte om det är att skuldbelägga de kvinnor som av olika skäl upplever att abortbeslutet inte är helt okomplicerat. Om vi faktiskt tror på kvinnans rätt att tänka och välja själv, så måste den rätten väl gälla också de kvinnor som inte tänker, eller väljer, exakt som vi. Annars blir det ju en slags nyspråk alla 1984:, typ: Valet är helt och hållet fritt, under förutsättning att du väljer och resonerar exakt så här…

    Har du förresten sett “Citizen Ruth” (http://www.imdb.com/title/tt0115906/ )? En komedi om en knarkande kvinna som blir gravid, och blir något slags slagträ i kampen mellan “pro life”-kristna och “pro choice”-feminister. Ingen bryr sig riktigt om vad hon själv egentligen vill, utan förutsätter att deras falang vet vad som är bäst för henne…

  8. Ja, det där med att adoptera bort ett foster till någon annan livmoder (mänsklig eller konstgjord) har jag också tänkt på:

    Säg att metoden för att plocka ut ett foster för adoption och metoden för abort var i stort sett detsamma, för den gravidas del. Nu vet jag att det inte skulle kunna vara så (eftersom foster som aborteras dör i livmodern: Det ingår i definitionen av en abort att fostret är dödfött), men vi låtsas att det var så. Säg tex. att det som egentligen skilde var vad man gjorde med fostret efteråt, typ att man kunde rädda ett aborterat foster till liv och placera det i en konstgjord livmoder.

    OM det hade varit möjligt, och det hela inte hade inneburit någon som helst skillnad varken medicinskt eller juridiskt eller så – har då den gravida rätt att kräva att man INTE försöker att “adoptera” bort fostret? Alltså, har hon någon slags “äganderätt” till fostret efter att det lämnat hennes kropp?

  9. Reb: Ja jag har sett den för länge sen, och gillade den. 😀

    Immanuel: Ja om vi tänker oss att det var medicinskt möjligt att bara ta ut ett helt foster utan att det dog, så ställs ju verkligen frågan “egen individ eller en del av mammans kropp?” på sin spets. Om man av nån anledning opererar bort en kroppsdel eller nån sorts utväxt på kroppen, så bör man väl ha rätt att bestämma själv vad som ska hända med den sen… om man är villig att donera den bort-opererade kroppsdelen till nån annan person, eller om man vill att den ska förstöras. Men om det handlar om att man “kopplar bort sej” från en annan MÄNNISKA som man inte vill försörja med sin egen kropp, då har man ingen rätt att bestämma över denna andra människa efter att man kopplats isär. Man kan ju inte äga nån annan.

  10. Reb, håller f ö med i allt du skriver där.

  11. Ja, det är precis så jag också funderar. Men:

    När det gäller IVF så är det relativt okontroversiellt att hävda att de som genomgår IVF och ska ha rätt att kräva att sparade, överblivna embryon (och för den delen även sparade ägg och spermier) förstörs. Även om de embryona inte är en fysisk del av deras kroppar, så har de någon slags äganderätt till dem. Vad är skillnaden?

  12. Och btw: Jag använder “pro-choice” och “pro-life” så mycket jag kan i svenskan, just för att jag tycker att det är fel att prata om “abortmotståndare” och… vad nu motsatsen är. “kvinnorättsgrupper” och “liberala” brukar det heta. Men jag skulle gärna se bra ord på svenska.

  13. Jag skulle säga att även om det inte går nån skarp gräns nånstans i fostrets utveckling, så är det stor skillnad på a) nånting som har hjärna, hjärta, nervsystem, alla organ och kroppsdelar i princip, och b) en cellklump. Det som sparas efter IVF är ju verkligen bara några celler som sitter ihop och inte mera.

  14. Ja, det vet jag ju. Men då är vi inne på samma spår igen: Var går egentligen gränsen? När börjar “livet”? Osv.

    Btw, det där med att man inte “får” känna att man inte kan göra abort, eller att känna skuld, sörja osv.: Det tror jag har mycket att göra med försvarsmekanismer, och med att en del personer, kanske ffa en del unga idealister, inte ser skillnaden mellan en personlig värdering och en norm. Lite som de som tror att om man är mot heteronormen så hatar man heterosexuella, du vet.

  15. Det finns ju ingen gräns nånstans. Man får acceptera att det är vagt. Men för att göra en jämförelse: Det finns ingen skarp gräns i naturen mellan barn och vuxen. Bara en gradvis övergång. Så man kan diskutera om föräldrar ska ha rätt att bestämma i olika viktiga frågor över en sjutton-åring t ex, och nåt enkelt svar finns kanske inte. Men det finns ändå klara fall som är uppenbara. En tre-åring är okontroversiellt ett barn, och föräldrarna får bestämma över en tre-åring i det mesta. På samma sätt är en genomsnittlig trettio-åring okontroversiellt vuxen, och får bestämma över sej själv.

    Kollar man på foster så kan väl iaf alla gå med på att alldeles mot slutet av graviditeten så är det inte bara en del av mammans kropp som hon ÄGER. Så om barnet måste kejsarsnittas ut i månad åtta av nån anledning, så har mamman iofs rätt att adoptera bort det om hon inte vill ha vårdnaden, men ingen rätt att kräva att det dödas. Nybefruktade ägg är tvärtom bara små klumpar av några stycken celler som sitter ihop, som föräldrarna KAN äga, och kasta i sopen om dom vill. Däremellan har man en gradvis utveckling och gråzoner…

    Behöver man sen en skarp juridisk gräns, så får man dra den gränsen nånstans därinne i gråzonen. Den juridiska gränsens exakta placering blir då godtycklig (t ex att man blir myndig på artonårs-dagen: Hade väl lika gärna kunnat vara sjuttonårs-dagen, tjugo-årsdagen, eller nyåret till det år man blir arton oavsett födelsedag). Men att gränsen ska gå UNGEFÄR där den går kan ändå vara välmotiverat.

    Om man då fortsätter att spekulera kring hur lagstiftningen skulle se ut i det här tänkta sci-fi-scenariot där man kan abortera ut fostret utan att det dör, så skulle man väl kunna dra en juridisk gräns vid en vecka då den fått en ordentlig hjärna t ex… säga att efter denna vecka räknas det som en människa i egen rätt, innan denna vecka är det en del av mammans kropp som hon bestämmer helt och hållet över (eller gemensam ägodel till mamman och pappan vid provrörsbefruktning).

  16. Du har nog rätt i att folk blandar ihop olika saker… Hm, känner mej lite obekväm med att använda ordet “norm” på det här sättet, i moralfilosofin är det ju ett samlingsnamn för alla former av värderingar och regler. Men om man säger “förtryckande samhälls-norm” typ, så är det ju sant att många verkar ha svårt att fatta att man kan ha ett personligt ställningstagande utan att vilja tvinga det på alla. Man kan ju också ha ett personligt ställningstagande, ÖNSKA att alla andra tyckte likadant, ARGUMENTERA för det, utan att man för den skull vill LAGSTIFTA om det. Det är ju inte heller nåt konstigt, men många verkar ha svårt att fatta det.

    Sen tror jag att många har åsikter som dom egentligen inte kan underbygga med argument. Och då kan dom liksom bli nervösa om folk faktiskt vill argumentera kring deras åsikt, dom blir rädda att deras åsikt kanske rätt som det är rubbas ifall man ska hålla på och PRATA om den och IFRÅGASÄTTA den…

  17. Överlag så tycker jag att många verkar följa någon slags förvrängd version av det kategoriska imperativet.

    http://sv.wikipedia.org/wiki/Kategoriska_imperativet

    Dvs. att man förväntas ta ställning till ditten och datten i allt man gör (fast bara om man avviker från en norm). Det är bara att titta på könsrollsträsket och alla de upprörda människorna som känner sig kränkta för att någon tydligen har förbjudit kvinnor att raka benen och män att bygga staket…

  18. Jo, det brukar vara en invändning man får höra mot Kant; “ja men är det fel att vara polis då? För om alla blir poliser funkar ju inte samhället! Är det fel att ha nåt yrke öht? För man kan ju säga samma om alla yrken!” osv. Den vettiga av KI tolkningen ligger ju mer åt gyllene regeln-hållet.

    Kant menade ju förresten att en handling bara kan vara moraliskt rätt om den utförs av nån som har INSIKT i att han gör “det rätta”. Att följa en allmänt accepterad norm kan alltså bara vara moraliskt rätt om a) det ÄR en vettig norm som går att rättfärdiga rationellt (förstås), och b) personen som följer normen INSER detta. Om en person följer en norm som iofs är bra, bara för att personen gör som alla andra och inte kan ifrågasätta, så har personens handlingar inget moraliskt värde.

  19. I Uppsala fanns en organisation som jobbade “mot aborter” men inte var “äkta” abortmotståndare.

    Deras argumentation var verkligt bra:
    Abort kan inte bli ett VAL förrän det finns minst två alternativ att välja mellan.

    Om det inte görs möjligt att genomgå en graviditet och en förlossning oavsett om man sen vill behålla barnet eller inte, är abort inte ett val utan den enda lösningen.

    Så länge det är OK att ta ifrån människor möjligheten att plugga klart om de varit borta ett år med en spädis (vanligt: man lägger om kurserna så man måste läsa flera terminer extra för att få ut en examen, kurser räknas inte längre, får inte läsas på deltid, etc),
    man inte kan försörja sig med en spädis,
    man inte får adoptera bort ett fött barn,
    etc…

    Då är det inte ett val, på det sätt man skulle önska.
    Jag är pro-choice, men tycker preventivmedel ska kunna vara gratis, och att det ska vara lätt att tänka sig ett liv som “donator” till en ofödd (se ovan, inte mina vanliga formuleringar! 😛 ) om man känner att man vill och orkar.

    Vill ni ha fler trådar i diskussionen undrar jag hur postarna ser på mannens rätt till abort..
    Jag tycker den frågan är viktig och försummad, även om jag inte kan tänka mig en värld där männen har rätt till inflytande över beslutet. Men i den hypotetiska yttre artificiella livmoden har väl mannen minst samma veto som kvinnan?

  20. I den hypotetiska artificiella livmoder-världen så borde ju mannen kunna bli ensamstående pappa om han vill ha barn, även om kvinnan inte vill ha barn. Till exempel.

    Förresten var det en artikel i DN för flera år sen om en tonårig tjej som verkligen ville föda och sen adoptera bort barnet när hon var gravid. Det var det som kändes absolut rätt för henne… I USA är det ju en ganska vanlig procedur, men här i Sverige har vi tydligen utgångspunkten att antingen så aborterar man eller så behåller man barnet själv. Hon fick verkligen slåss för att göra som hon ville. Det är ju också sjukt.

  21. Det är också pga omöjligheten att adoptera bort barn här som frågan om homoadoption på ett sätt är “lättare” i USA:

    Två amerikanska forskare skrev en debattartikel i en svensk tidning, om hur viktigt det var för alla de oönskade barnen att få komma till bra adoptivfamiljer, och att det bla just därför var viktigt att homosexuella fick vara med.

    Men här finns ju inga “oönskade” barn att adoptera. Att få adoptera är i Sverige nästan en omöjlighet: nästan alla adoptioner är extrema särfall med avlidna föräldrar och ibland fall där ena parten adopterar andra partens barn, men annars existerar inte bortadoption i Sverige.

    Tyvärr, måste jag säga, eftersom en del skulle vilja se sitt barn få leva men verkligen inte kan ta hand om det.. Fast.. Då kanske det ÄR bättre med det svenska systemet ändå? Där man ändå får och kan ha kontakt med barnet, som bor hos fosterfamilj?
    Kanske.

  22. Jag håller med om att det definitivt borde göras lättare att tex. kombinera studier och arbete med föräldraskap, det är en sak. Att däremot, som Livlinan gör, försöka pusha unga tjejer att absolut inte göra abort med “praktisk hjälp” varvat med skrämselpropaganda – det känns inte okej.

    Apropå adoptioner så är jag inte jätteinsatt, men jag har också funderat över varför det är så omöjligt med “inlandsadoptioner” annat än närstående. Det råder väl delade meningar om det, men jag har hört personer som vuxit upp i fosterhem efter fosterhem säga att de mycket hellre hade blivit adopterade. Det är ju också så att om man är fosterbarn i en familj där man trivs, och helst inte vill ha med sina juridiska föräldrar att göra, så har man mindre trygghet än om man är adopterad, rent juridiskt.

    Men grejen är väl att de flesta adoptivföräldrar vill ha småbarn, och de flesta som fosterhemsplaceras är äldre än så. “Fosterhem” har dåligt rykte medan “adoptivfamilj” låter mycket finare, och det kan säkert ligga något i det (självklart finns det bra fosterfamiljer, det är inte det jag menar, men kontrollen är dålig och det finns såklart de som tar sig an fosterbarn av fel orsaker eller inte klarar av det). Dvs. om man tänker sig att de enda som ville adoptera lite äldre barn var de som nu är fosterhem, så vet jag inte om det skulle lösa problemet med att barn far illa i en del fosterhem.

  23. Reb says:

    Tyvärr råder i det närmaste besatthet av biologi i föräldraskapstänket i Sverige, det är sant. Vilket gör att vissa barn (exempelvis min lillasyster, som bott hos oss sedan hon var spädbarn men inte kunde bli juridisk del av familjen förrän hon blev myndig) tvingas leva i en större juridisk otrygghet och utan samhälleligt erkännande av de familjeband de faktiskt har, bara för att deras föräldrar råkar vara andra än deras biologiska föräldrar (och deras biologiska föräldrar råkar vara svenska snarare än t.ex. indiska). För man tänker att det att kapa av det juridiska bandet till de biologiska föräldrarna (om dessa är kända) måste vara värre än allt annat.

    Det gör också att det finns ett extremt starkt motstånd mot att “tillåta” svenska kvinnor att adoptera bort barn de föder. Har en kusin som blev gravid när hon var omkring 18, och som inte ville göra abort, men heller inte behålla barnet. Hon kontaktade socialtjänsten redan när hon var gravid för att hon ville att adoptionen skulle vara förberedd innan barnet föddes – för bästa start såväl för barnet som för de blivande föräldrarna. Ansvarstagande tycker jag!

    Socialen vägrade dock att ens börja leta efter potentiella adoptivföräldrar innan barnet föddes. För “Det där kan du inte veta säkert förrän du håller ditt barn!”. Barnet föddes och hon ville fortfarande adoptera bort det. Socialen: “Du är nyförlöst och tänker inte klart, du kan väl vänta en vecka och säga sen hur du känner.” Hon väntade en vecka, och ville fortfarande adoptera bort barnet. Hon var då f.ö. redan hemma från BB, men barnet var kvar där. Socialen: “Du KOMMER att ångra dig resten av livet. Bandet mellan mor och barn är något helt unikt! Dessutom kommer du ju bli en utmärkt mamma. Vi vill inte påbörja någon adoptionsprocess nu, för du kommer snart på andra tankar.” Sådär fortsatte det vecka efter vecka i flera månader. Tills hon till slut fick ångest över att det stackars barnet fortfarande inte hade ett hem (det var inte ens fosterhemsplacerat, eftersom socialen tyckte att hon skulle bli en bra mamma själv), och insåg att enda sättet det skulle få ett hem innan det kunde både gå och prata var om hon själv accepterade att ta hem det, så då gav hon upp kampen för att få adoptera bort. Socialen var mycket nöjda med sin handläggning eftersom det fått ett så lyckat resultat… (det mest lyckade resultatet är med svenskt tänkande alltid att barn bor hos sina biologiska föräldrar).

    Själv tycker jag för det första att det var helt otroligt hur mycket mer mogen och ansvarstagande, för att inte tala om genomtänkt, den här 18-åringen var jämfört med socialsekreterarna. Men eftersom hennes beslut var “fel” så hade hon ingen beslutsrätt… För det andra var det anmärkningsvärt att inte åtminstone ett fosterhem togs fram. Fosterhemsplacering av spädbarn (kan vara tillfällig) förekommer faktiskt ganska ofta. Min mamma har tagit emot ganska många fosterbarn, och alla har placerats som spädbarn. De flesta (utom min lillasyster då) har varit korttidsplaceringar i väntan på annan lösning (i ett fall faktiskt adoption, men då var inte biomamman svensk, misstänker att det kan ha påverkat hur de såg på det…).

    Kort och gott: Det är tyvärr alldeles sant att något helt fritt val för kvinnor som blir gravida inte existerar i Sverige. Åtminstone för de som bedöms som lämpliga för föräldraskap av myndigheterna. Alternativen är abort eller att bli förälder själv. Om vi vore sant pro-choice (och också sant intresserade av barnets bästa, även bortom “bionormen”) skulle vi acceptera fler alternativ än så.

  24. Håller med, och “bionormen” var ett himla bra ord. Det täcker in både normerna runt hur barn ska bli till, vilka personer som är bäst för ett barn att växa upp med – och dessutom normerna om hur man förväntas vilja att ens familj ska se ut (tex. frivillig barnfrihet är provocerande), och att man som “tjej” förväntas känna en biologisk klocka, modersinstinkt osv. Verkligen ett utmärkt ord! 😀

    Jag slår btw vad om att de där socialsekreterarna trodde att om de bara förhalade det tillräckligt länge så skulle någon slags modersinstinkt triggas igång, men det är definitivt inte att ha barnets bästa för ögonen.

  25. Det där vore verkligen nånting att jobba för… sann valfrihet för ofrivilligt gravida!

    Förresten var det en period lite debatt-artiklar och vanliga artiklar i DN om det här med fosterhem. Det finns forskning som visar att det är mycket bättre för barnets skull att bli adopterat in i den nya familjen, än att bara bo i fosterhem år efter år. Så enligt dom artiklar jag minns är det liksom helt irrationellt att man inte gör så, det är bara idén om dom biologiska släktbandens helighet som gör att folk bor i fosterhem hela barndomen utan att bli adopterade…

  26. Ja, det är bionormativt, eller biocentriskt kanske, att man sätter “blodsband” högre än allt annat. Det är såklart olika från fall till fall, men jag tror definitivt att många skulle känna sig tryggare av att vara adopterade. Inte bara känslomässigt, utan även juridiskt. Ett fosterbarn har tex. ingen arvsrätt efter sina fosterföräldrar, om hen så har bott med dem hela sitt liv. Däremot har hen arvsrätt efter sina biologiska föräldrar såklart, men ändå.

  27. Faktum är att det finns fosterfamiljer som finansierar sina liv, i ett eller två av fallen jag känner till hästgårdar, med fosterbarnens relativt bra tilltagna arvoden.

    Om barn fick adopteras skulle drivkraften i färre fall bli ekonomisk..

    Det finns en bok som heter “älska lagom” om att vara fosterfamilj. Det känns hemskt fel att ett barn ska behöva utsättas för att bioföräldrarna inte KAN älska lagom (oftast inte tillräckligt) och fosterfamiljen inte FÅR göra det: barnet kan tas ifrån dem när som helst och de kan inte skydda det eller bygga upp en gemensam framtid.

    Ja, det är en bra tanke att bioföräldern ska kunna ha en fortsatt relation till de barn de inte klarar. Jag kände en mamma som fick sina fosterhemsplacerade under sin period med psykisk sjukdom, och då ska man ha rätt till stöd utan att tappa sina barn för evigt, utan egen förskyllan..

    Svår fråga i varje enskilt fall. Soc får kritik åt båda hållen, ibland för att plocka barn för lättvindigt, ibland för att ha ingripit för sent, nästan alltid först när media har facit i hand..
    Skönt att inte vara socialsekreterare, tänker jag! Bra att andra kanske är kompetenta. Själv skulle jag inte kunna sova om jag jobbade med det. Tror jag.

    En annan tjej jag känner fosterhemsplacerades för att man inte fattat att hon hade asperger, och trodde att alla problem var “familjerelaterade” relationsproblem.. Undrar hur ofta det handlar om sånt. Vi väntade 9 år på rätt diagnos trots upprepade kontakter med “proffs” (dvs PBU… tanter som visste bättre än jag..).
    Jag sågs helt säkert som olämplig förälder ända tills hon fick sin diagnos: nu är jag tvärtom en exemplarisk förälder fast jag gör exakt likadant. Kanske skulle en neuropsyk-utredning vara en lika obligatorisk del i utredningar i soc-fallsutredningar som psykologisk / social kartläggning?

  28. Ja, såklart att det är bra att bioföräldrarna finns med i bilden, i en del fall. Och det är klart att för en del så ordnar det upp sig efter ett tag, och barnen kan flytta tillbaka. Osv. Men grejen är att det inte är så för alla.

    Dessutom undrar jag: Om man nu skulle bli adopterad, finns det då något som egentligen hindrar att man också har umgängesrätt med sina bioföräldrar? Måste det betyda att man bryter de banden för alltid?

  29. Vore bra om man kunde lagstifta om rätt att upprätta kontrakt om umgängesrätt till bioföräldrar (eller för den delen far och morföräldrar från ursprungsfamiljen) för med dagens adoptionslagar förlorar bortadopterande parten alla juridiska rättigheter, och en sådan lag går före avtal, om det inte skrivs in som möjlighet. Tror jag.

  30. Ja, det kanske vore något.

  31. Eva birgitta says:

    Jag tror folk blir så upprörda över de här bilderna för att man innerst inne vet att slaktandet av ofödda är fruktansvärt, men det orkar man inte erkänna så då blir man rasande på den som visar bilder istället.
    Om bildernas vara eller icke vara, moral hit eller dit, kan man diskutera.

    När foton från förintelselägren under Nazitiden kom upp visade det en chockernade sanning om bestialiskt systematiskt dödade av oskyldiga människor. Självklart blev folk upprörda och arga även då – de som kände sig träffade och skuldmedvetna blev arga på bilderna istället för på ondskan bakom den sanning bilderna visade.

    Men till sist ledde avslöjandet till att länder och stater var tvungen att erkänna det folkmord som skett under nazitidens förintelseläger, med ett helt samhälles tigande och samtycke.

    Intet nytt under solen. Till sist kommer den tid när man ser tillbaks på aborttiden som en skräcktid av omänsklig syn och brist på moral och etik i samhället.

  32. Din parallell till Förintelsen haltar på flera punkter. Tex. så har jag aldrig hört någon förneka att det görs aborter i Sverige, eller att aborter dödar foster. Slå upp vilken skolbok i biologi som helst så ser du att folk dessutom redan vet hur foster ser ut. Det handlar inte om någon upplysningskampanj direkt. Jag har svårt att tänka mig att kampanjen är gjord för att tex. få personer som överväger abort att bestämma sig för att behålla barnet, eller att få folk att inse något alls. Isåfall har de misslyckats rejält.

    Btw så känner jag inte till detaljerna runt hur bilderna från Förintelsen visades, men jag har svårt att tänka mig att de hängdes upp på allmän plats så att även små barn, överlevare (med traumat i färskt minne) tvingades se dem. Rätta mig gärna om jag har fel. För att visa bilderna på öppen gata innebär att även barn och tex. personer som fått missfall tvingas se dem. Det traumat tycker jag att man definitivt kunde ha låtit bli att riva upp.

  33. Evabirgitta says:

    Jag håller inte med Immanuel att liknelsen haltar.
    Det finns ingen som förnekar att aborter förkommer i vårt land, skriver du.
    I Nazityskland förnekade man inte heller att judarna sändes till “arbetsläger”. Vad man förnekade var att det handlade om att döda människor.
    Samma sak idag, abort ges sken av att vara en oskyldig bagatell, att man “avbryter en graviditet”. Den lilla växande människan beskrivs som allt annat än en människa, för vi vet ju att det är fel att döda en annan människa, oavsett om hon/han är liten eller stor.
    Man kallar det ofödda barnet för “graviditet” helt enkelt och beskriver alltså bara mammans tillstånd, barnets existens låtsas man inte om utan en indirekt omskrivning. “Cellklump” är också en populär benämning.

    När bilderna på ett litet foster visas ser man tydligt att det är en liten människa det handlar om, därav den starka reaktionen.

    Plötsligt blir det väldigt fult med bilder på våld, dvs det våld som styckat den lilla flickan eller pojken i kvinnans moderliv. Plötsligt är det jättehemskt om barn råkar få se bilden, barn som annars utsätts för HUR MYCKET VÅLDSBILDER som helst i TV, på internet, på bio etc.

    Samma sak med kvinnor som kanske gjort abort, de ser mycket våld, frossar kanske i kriminalromaner med diverse bestialiska mord.
    Och om abort så självklart är rätt och riktigt och bara kvinnans fria val, varför då oroa sig över kvinnor som gjort abort? Om hela samhället intalar kvinnor att abort är ett naturligt ingrepp, en självklar rättighet, varför då klaga över att dessa kvinnor skulle bli “upprörda” av bilderna?

    Resonemanget är inkonsekvent rakt igenom. Går jag till läkaren och får en cysta bortopererad för att den växer i min kropp och kan ställa till oreda i mitt liv, inte får jag en ångestattack om jag skulle se en blodig operationsbild på en borttagen cysta?
    Jag vet ju med mig att jag inte gjort något fel.

    Problemet med MROs bilder är att de visar aborternas verklighet, att det är en människa som dödas. Och det vill folk som är inne i en förnekelseprocess inte veta av, därför går de i taket och börjar moralisera och försöma MRO istället för att lyssna till sitt eget samvete.

    OM abort inte vore fel skulle ingen bry sig om dessa bilder, okej? Man skulle kunna småle åt dem och åt MROs lustiga sysselsättning.
    OM abort däremot är något fruktansvärt fel, ett övergrepp mot de ofödda barnen, mot kvinnorna som får bära bördan av att utnyttja “VALFRIHETEN” och mot vår nation som årligen låter avliva pofödda människor vilkas enda brott är att de inte är välkomna –
    ja då har vi att förvänta oss ett okontrollerat hat mot vem helst som vågar skrapa på den lögnbild samhället byggt upp abortverksamheten på. Som nu MRO som visar bilder av den verklighet man förnekar.

    Själv skulle jag inte visa bilder så här. Men jag förundras ändå över att vuxet folk kör på med sin förnekelse och sitt hat, sin projicering mot den som visar verkligheten på bild. I ett samhälle som översköljs av bilder på allt möjligt våld, på perversiteter, på porr i alla former, även barnporr.
    ALLT annat kan passera, men visa en bild på ett aborterat foster, och bomben exploderar…
    Man häpnar över att folk tycks så förblindade, så renons på självkännedom.

    Inte underligt att vissa länder i andra världsdelar kan gå ut och mörda sina grannar – när hat, projicvering och förnekelse av den andre såsom vardande människa i lika hög grad som man själv fått växa till länge nog i deras liv utan någon tillrättavisning.
    Och samma sak i fredliga Sverige, påstå att ofödda har ett människovärde och folk är beredd att, än så länge bara med ord, formligen döda….
    Jag dömer inte MRO, tvärtom tycker jag att folk som gör det de tror på av kärlek, är värda beundran. Och de lyckas ju i sitt syfte att skaka om. För bilden ljuger inte, den säger mer än tusen ord… Den styckade lilla människokroppen är ett bevis på den verklighet många inte vill erkänna. Så enkelt är det.

  34. Reb says:

    Evabirgitta: Om du läser tråden här så ser du att det resonerats kring möjligheten att ur ett moralfilosofiskt perspektiv försvara abort ÄVEN om man ser fostret som en annan människa.

    Du slåss alltså mot väderkvarnar när du påstår att det skulle vara totalt förbjudet och icke-förekommande att resonera runt abort med andra tankar kring fostret än att det är bara en cellklump.
    På den här sidan diskuteras abort ur just det perspektivet.

    Se särskilt Dvärghundspossens första kommentar, och även efterföljande diskussion. Att sedan du inte håller med om slutsatsen (vilket jag utgår ifrån), är inte detsamma som att perspektivet saknas.

  35. Evabirgitta says:

    Reb, jag slåss inte med några väderkvarnar.
    Generellt sett – något annat har jag aldrig påstått – så finns en förnekelse av att abort rör sig om ett ingrepp mot ett barn. Googla på rådgivning i abortfrågor så får du själv se.

    Jag hade inte läst dvärghundpossens kommentar men har det nu och klipper ut följande:
    “Men det är just det som anti-abort-lobbyn vill. Det handlar inte om att förbjuda mord, utan om att tvinga en viss kategori människor i en viss situation att vara donatorer, vare sej dom vill eller inte, oavsett hur påfrestande det är för dom. ”

    Varför påstå att anti-abort-lobbyn vill TVINGA människor att vara donatorer dvs mamman är donator till sitt eget barn om hon låter det få leva och alltså nyttja mammans kropp till sin överlevnad.

    Struntprat, den överväldigande stora majoriteten av kvinnor som söker för abort har INTE blivit tvingade till sex, de har själva valt det. Vi lever i ett land där preventivmedel flödar över. Däremot flödar inte viljan att ta ansvar för sitt sexualliv över. Där ska mammornas egna ofödda barn som inte själva kan göra sina röster hörda betala med sina liv, för att vuxna ska njuta av kravlöst sex. Vill man inte bli med barn kan man skydda sig. Eller avstå från sex.

    Dessutom, ang. donatorstanken (nu säger jag detta utan att ha följt hela debatten, ni kanske tagit upp det redan) pappan då? Var finns hans ansvar, hans rättighet? Varför ska kvinnan ensam ta beslut om ett barn som även är hans? Han reduceras till en försörjare, OM hon vill ha barnet. Vill hon det inte, då kan pappan hälsa gonatt till sitt eget barn som han aldrig får se hur mycket han än önskar att det ska få leva. Om han kunde fixa en annan donator skulle han då få sitt eget barn eller?

    Jag har tillräckligt många kompisar som gjort abort och mått väldigt dåligt av det och där de flesta ångrar aborten, för att veta vad jag talar om. Aborternas verklighet är för de flesta skitjobbig och fylld med ångest. MRO bilderna visar, vad man än tycker om metoden, en verklighet folk inte vill se.

  36. Lejonel says:

    Eva-Birgitta skriver: “Vi lever i ett land där preventivmedel flödar över. Däremot flödar inte viljan att ta ansvar för sitt sexualliv över. Där ska mammornas egna ofödda barn som inte själva kan göra sina röster hörda betala med sina liv, för att vuxna ska njuta av kravlöst sex. Vill man inte bli med barn kan man skydda sig. Eller avstå från sex.”

    Aha, där kom det! Det brukar dyka upp förr eller senare som argument från abortmotståndare.

    Det handlar om SEX – kvinnor och män som njuter av “kravlöst” sex, tar inte ansvar. Ansvar för vad? Ska barn vara ett straff, en konsekvens som ska uppväga njutningen med sex? Vilket otäckt sätt att se på barn!

    Angående preventivmedel, så fanns Eva-Birgittas argument dessutom långt innan effektiva preventivmedel fanns att tillgå fritt i samhället. “Avstå från sex” var det som gällde för den ogifta. Annars fick hon stå där med skammen – och barnet.

    INGET preventivmedel är 100% säkert. Man kan alltså mycket väl skydda sig för att inte bli med barn, utan att lyckas.

    De flesta aborter är knappast resultatet av one-night stands, utan görs av kvinnor i stadiga relationer, många har redan barn men vill inte ett till.

    Att inte föda ännu oönskat barn till världen, det kallar jag att ta ansvar.

  37. Evabirgitta says:

    “Abortmotståndare”… varsågod skjut fritt ungefär.

    Är du en abortpåhejare du då?
    Vad gäller synen på barn som ett STRAFF för sexlivet så är det knappast abortmotståndare som har det, utan snarare sådana som du som tycker det är okej att kvinnan ska avliva sin avkomma just för att slippa detta i vissas ögon tydligen så fruktansvärda “straff” som att gå havande och sedan föda ett barn.
    Det är ju ni som hellre ser att man skaffar undan de ofödda barnen för att slippa “straffet” att få ett barn man avlat men inte vill ha.

    Och att de flesta aborter (nästan 40 000 per år i landet eller nåt sånt) skulle bero på att preventivmedlen inte är 100% säkra, det är ju så löjligt att inte ens du själv går på den bluffen.

  38. Det här med att man får ta ansvar för följderna av sina egna handlingar, och har man haft sex så får man också ta ansvar för det barn som blir till, är ett argument som brukar komma upp när man diskuterar JJT:s “donator-liknelse”. Och tja, det är väl bara att erkänna att det finns nån sorts poäng OM det handlar om en kvinna som haft oskyddat frivilligt sex.
    Om man utgår ifrån idén att fostret ändå är en människa, och att rätten till abort är rätten att inte tvingas donera av sin kropps resurser, så verkar det ju finnas ett moraliskt problem med att först medvetet utsätta sej för risken att skapa en beroende och hjälplös människa, och sen vägra ta hand om den hjälplösa människan när den väl finns där.
    Sen kan man fortfarande anse, av en mängd olika anledningar att man inte ska lagstifta mot detta (folk gör abort ändå under fruktansvärda förhållanden och dör på kuppen, och på vilken sida ska man lägga bevisbördan om en kvinna hävdar att hon blivit våldtagen?), men det kan ju fortfarande vara moraliskt fel.

    Om man däremot blivit våldtagen eller sexuellt utnyttjad så är det ju en annan sak.

    Och om man haft frivilligt sex med använt preventivmedel så är det ju OCKSÅ en annan sak. Här vet jag att många abortmotståndare slår bakut, och menar att eftersom inget preventivmedel är hundra procent säkert så innebär frivilligt sex ALLTID att man medvetet utsätter sej för risken att bli gravid och ska ta ansvar för alla följder. Men det är ju ett konstigt sätt att resonera. Att köra bil t ex, innebär alltid en risk att skada eller döda andra, även fast den risken är väldigt liten om man kör nykter och försiktigt. Om man nu, trots nykterhet och försiktighet, råkar skada nån allvarligt genom en totalt oförutsägbar freak accident, innebär det då att man står i en enorm skuld till den skadade och måste ta hand om denna? Trots allt så körde man ju bil frivilligt, och oavsett hur försiktig man är så kan det alltid leda till att nån blir skadad eller dödad.
    Det är ju analogt med att ha frivilligt sex med preventivmedel, och sen ändå bli med barn genom en freak accident. Jag tycker inte man är ansvarig för följderna i dom lägen man varit så försiktig som man kan begära.
    Jag tycker heller inte det funkar att säga “ja men SYFTET med bil är ju inte att skada eller döda, däremot är SYFTET med sex att avla barn” (argument jag har stött på). Enligt vem är syftet med sex alltid att producera barn? Inte enligt dom flesta människor. Vi är heller inte fram-evolutionerade för att bara ha sex i barn-alstrande syfte (till skillnad från en hel del andra däggdjur, som bara blir kåta en gång om året – riktigt så funkar det ju inte för människor).

    Anser man däremot att abort inte har nånting med donationer att göra, utan är MORD, så måste man ju vara emot alla aborter rakt av. Man kan inte börja göra undantag för en tolvåring som blivit gravid efter att hennes pappa våldtagit henne och såna saker. Bara för att det är jättesynd om en själv och man har blivit utsatt för hemska brott, så har man ingen dispens för att mörda andra människor. Inte heller kan man godta abort om moderns liv hotas av en graviditet – man får ju inte mörda en annan människa bara för att man själv riskerar att dö. Om abort är mord blir konsekvensen att INGA aborter NÅNSIN är godtagbara.
    Jag bara påpekar detta, ifall nån skulle ha missat det.

  39. “har man haft sex så får man också ta ansvar för det barn som blir till, är ett argument som brukar komma upp när man diskuterar JJT:s ”donator-liknelse”. Och tja, det är väl bara att erkänna att det finns nån sorts poäng OM det handlar om en kvinna som haft oskyddat frivilligt sex.” Nu undrar ni kanske vart mannen blev av. Tja, i teorin är han ju precis lika ansvarig han för att ha haft oskyddat frivilligt sex. I praktiken så KAN han ju inte ta ansvar för fostrets överlevnad, inte med dagens teknik. Det är i mamman den sitter helt enkelt.

  40. Lejonel says:

    “Vill man inte bli med barn kan man skydda sig. Eller avstå från sex. ”

    Som sagt, Eva-Birgitta, du säger det själv. Avstå från sex.

    “Abort-påhejare”??

    Nej du, jag är för ett fritt val. Pro-choice. Du vill tvinga på andra ditt val. Det är skillnaden.

  41. Lejonel says:

    Och inga preventivmedel ÄR 100% säkra. Beklagar att verkligheten inte stämmer med din karta.

  42. Evabirgitta says:

    Lejonet pratar nog litegranna i nattmössan.
    Du som är pro choice no matter what måste väl inse att ditt resonemang “glömmer” att en människa i sammanhanget, huvudpersonen om man så vill, verkligen inte har något val. Han eller hon TVINGAS att dö på grund av andras val.

    Ser man till kvinnan så är det dax vakna opp o läsa om de kvinnor (massor)som säger att de tyckte att de var TVINGADE att ta abort av sin omgivning. Välj fritt bara du tar abort,typ.

  43. Jag är ordförande och grundare av MRO-Människorätt för ofödda. Jag har läst diskussionen här. Det finns mycket att säga men låt mig bara ge några korta kommentarer.

    1. Angående Judith Jarvis Thomsons argumentation: Vi har bemött den i en artikel på vår hemsida. Hennes analogiargument faller på tre sätt (minst): a. En abort är en aktiv handling som dödar det ofödda människolivet medan att avstå från donation är passiv handling där den sjuke dör av den ursprungliga sjukdomen. I moralfilosofiska diskussioner är det inte oväsentligt VAD som orsakar t.ex. någons död.
    b. I Thomsons argument finns ingen relation mellan den som orsakat violinistens situation (eller den sjuke som behöver en donation) medan den gravida kvinnan typiskt sett har del-orsakat barnets existens och behovssituation. Thomsons argument kan på sin höjd bli ett argument för att det är moraliskt tillåtet att göra abort vid våldtäkt.
    c. För det tredje är det en moraliskt relevant skillnad mellan exemplen i det att den sjuke är “vem som helst” i relation till en donator, medan kvinnan är barnets förälder. Föräldrar har ett större moraliskt ansvar än “vem som helst”.
    Till sist går det att argumentera naturrättsligt att själva syftet med en livmoder är just att härbärgera en annan människa, medan syftet med MIN njure är just att tjäna MIN kropp.

    Här är alltså tre (ev. fyra) moraliskt relevanta skillnader. En hade räckt för att spräcka Thomsons analogiargument.

    Vill ni läsa hela artikeln finns den här:
    http://www.abortnej.se/?q=node/12

    2. Angående bilden på CBR:s hemsida (http://www.abortionno.org/index.php/abortion_pictures/image_full/241/) så är den inte tillrättalagd. Jag var faktiskt emot att den skulle läggas ut på hemsidan just för att risken är stor att den feltolkas på just det sätt någon gjorde här på tråden. Ingen har lagt fingrarna tillrätta.

    3. När det gäller förintelsen så var det faktiskt så att Amerikanska soldater tvingade tysk lokalbefolkning att gå igenom lägren och med egna ögon se likhögarna. Ofta tvingades tyskarna att begrava liken. I staden Spittal i Österrike hängde Brittiska soldater upp stora bilder från koncentrationslägren på husväggar, just i syfte att visa vad nazismen och den tyska kulturen var skyldig till. Jag tror inte dettta endast hände i denna stad, utan var relativt vanligt.

    I övrigt tycker jag Evabirgitta sätter huvudet på spiken. Bilderna visar något som ser ut som en människa. Då är det också väldigt rationellt att tro att det ÄR en människa. Den som hävdar motsatsen har bevisbördan.

    Och det är en tung bevisbörda. Är man det minsta osäker bör man ta till försiktighetsprincipen – i alla fall om man tror på någon form av människovärde. Om vi riskerar att döda människor, så ska vi hellre avstå. Osäkerhet är inte ett argument mot oss abortmotståndare , utan ett argument mot abortliberaler.

    En människa börjar inte existera på samma sätt som en volvobil börjar existera. Det är omöjligt att säga vid vilken mutter en Volvobil blir en volvobil. Och det är förstås eftersom en Volvo inte är EN sak, utan ett konglomerat av olika saker som är ihopsatta. Men det tycks inte som om levande varelser har den typen av lös enhet. Deras enhet är mer integrerad och “växer fram”. Om något lever så är detta något detsamma under hela sitt liv, oberoende av växt eller funktion. Och rent biologiskt råder det ingen tvekan om att människolivet börjar i och med befruktningen. Det är den överlägset rimligaste gränsdragningen, och därför har den som hävdar något annat en otroligt tung bevisbörda.

    Eftersom många av er som skrivit verkar filosofiskt intresserade kan jag rekommendera er att läsa vad Peter Singer säger om abort. Han är abortliberal. Man han tvekar inte ett ögonblick när det gäller frågan om huruvida det handlar om en människa. Självklart gör det det. Det Singer förnekar är människovärdesprincipen. Alla människor har inte ett värde, och inte samma värde. Det är bara “personer” som har värde, vilket han definierar som “självmedvetna” varelser. Därför har inte heller spädbarn något värde, varför han och filosofen Helga Kuhse föreslagit möjligheten till spädbarnsdråp 3 månader efter födseln.
    Singers syn är moraliskt fruktansvärd. Men han vågar åtminstone vara konsekvent.

    Till sist vill jag bara säga att jag uppskattar flera inlägg i tråden om adoption och bristen på genuin valfrihet för kvinnan. Jag är emot valfrihet när det gäller val som kränker människovärdet (det är därför jag är emot abort såväl som slaveri – slavägarna använde sig just av valfrihetsargument). Men abortliberaler som gjort kvinnans valfrihet till en yttersta normen borde värna mer om alla de kvinnor som känner sig tvingade till abort. Jag förvånas över hur få abortliberaler som överhuvudtaget bryr sig om denna grupp kvinnor. För dem borde det vara en lika stor katastrof när en kvinna gör abort mot sin innersta vilja, som när jag (genom våra bilder) lyckas övertyga en kvinna till att behålla sitt barn. Men icke. Det är därför jag kallar dem “abortförespråkare”. De verkar nämligen inte särskilt intresserade av kvinnans vilja när hon verkligen önskar att hon kunde behålla barnet. Här borde vi som är starkt emot abort och ni som är starkt för kvinnans rätt att välja kunna finna lite gemensam mark.

    vänligen

    Mats Selander
    ordf. MRO-Människorätt för ofödda

  44. EnEvighet7 says:

    Vad är detta om inte en liten människa? Det är verkligen helt sjukt att vi har fri abort ända upp till vecka 18/22. Se på klippet och avgör själva!

    Det är en sak att inte vilja förespråka ett totalt abortförbud, men varför ska foster inte ha några som helst rättigheter?

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *