Post-op, pre-depp, pro-happiness

Tack alla som har skrivit fina saker, som har hållit tummar, grattat och så vidare. Det känns väldigt bra att ha ett sånt här stöd såhär dagen efter hemkomsten.

Jag har lärt mig några nya saker:

  • Personalen är guld – även den sköterska som förnumstigt sa “allt i livet är inte smärtfritt” som svar på “jag kan inte andas för det gör så ont” efter att de dragit första dränet. Hade de väntat med att dra andra dränet tills jag lugnat ner mig hade jag antagligen hunnit bygga upp en rädsla för det. Tänk dig att du har en centimetertjock plastslang instucken flera centimeter under huden, som de ska dra loss. Det går liksom inte att göra det på något trevligt sätt.
  • SJs sätt att upplysa om ändringar suger (vilket inte är något nytt, men leder till nästa punkt)
  • Man ska inte springa för att hinna med tåget när man är nyopererad.
  • S gjorde helt rätt som övertalade mig att köpa chips på Statoil innan vi gick upp i lägenheten igår. Hon förklarade att jag behöver extra näringsrik mat.
  • Man kan visst sova på sidan, och därmed slippa få ont i ryggen, om man sveper en kudde över bandaget.
  • Sängbrickan är en hit.
  • Jag har lätt för att kröka ryggen när jag står upp, för att bandaget stramar lite annars. Då är det skönt med den gördel som jag fick av Minou i testopresent. Den fungerar lite som en kompressionsväst.
  • Jag har tappat 600g. Innan jag åkte vägde jag 67,7kg, men igår när jag kom hem stannade vågen på 67,1. De har plockat bort tre hekto från vardera bröst – lika mycket som en genomsnittlig lösgodispåse, tänker jag. Ändå är dubbel mastektomi ingen metod jag rekommenderar för viktnedgång sådär generellt. Som bantningsmetod är den synnerligen ineffektiv – men som bröstkorgstillplattningsmetod är den mycket bättre.
  • Det är lättare att plocka upp saker från golvet med tårna än med fingrarna, och att slå på och av en strömbrytare på golvet med foten är hur enkelt som helst.
  • Jag har världens finaste vänner. Dennis, till exempel, som skrivit ett kort och lagt i mitt brevinkast så jag hittade det när jag kom hem, och alla som skrivit gulliga sms och mail och så. Dessutom har jag världens finaste familj; mamma har mailat flera gånger, och syster har ringt två gånger för att höra hur det är med mig.
  • Jag mår mycket bättre än vad jag hade förväntat mig, och har mycket mer energi och rörlighet än vad jag trodde.

Nu inväntar jag den stora postop-depressionen som vissa förståsigpåare förklarat att alla får efter tre dagar, oavsett vilken operation de gått igenom. Men framförallt inväntar jag ÅNGER. Enligt vissa troll på nätet kommer ju alla som “opererat om sig” eller “trott att de kan byta kön” att ångra sig. De bara vet att jag – precis som alla som tror sig vara väldigt nöjda med sina operationer – egentligen ångrar sig. Jag undrar hur många år man måste vänta innan man kommer på att ångra sig?

Nej, jag är inte ett dugg rädd för att ångra mig, och blir jag deprimerad så är det väl hänt. Jag har överlevt depressioner förut, och just nu mår jag väldigt bra.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

This entry was posted in Kirurgi, Transitionsdagbok and tagged , , , , , , , . Bookmark the permalink.

28 Responses to Post-op, pre-depp, pro-happiness

  1. yevonde says:

    Tror verkligen inte du kommer ångra dig, denna långa jätteprocess som du tagit dig igenom – jag bara säger hatten av och wow. Grattis till ännu ett steg att bli den du alltid varit. 🙂

  2. Nobody says:

    Ångertroll är bara bittra själva. Bry dig inte om dom. 😉

  3. Ångertrollen kanske ångrar att dom själva INTE har “bytt kön”? 😉

  4. Houdini says:

    Grattis än en gång!
    Jag håller med dig om det felaktiga i att alla drabbas av post-op depressioner, men för att ingen ska tas på sängen tror jag ändå det är bra att man känner till att det förekommer. Med tanke på de kraven utredningen ställer på transsexualism-diagnos och de effekter det får på individen tror jag att det finns de som kan börja tvivla om de drabbas av en depression post-op. Jag känner till sådana fall. Därmed inte sagt att det är någon form av ånger, jag har aldrig träffat någon som ångrat sin mastektomi!

  5. Devin says:

    Välkommen hem!

  6. E says:

    Jag blir så glad för din skull, över att allting gått så bra & att du känner att du mår bra.
    Hoppas det fortsätter så, & att läkningen går bra.
    Lycka till med allting. 🙂

  7. Kaia says:

    Grattis! Igen. Hoppas allt går bra.

  8. Savox says:

    Stort grattis! 🙂 Nu väntar vi bara på före- och efterbilderna.

  9. Mellanvärld says:

    Jag tror du kommer visa dig vara “non-ånger”.

    postop-depressionen som vissa förståsigpåare förklarat att alla får efter tre dagar, oavsett vilken operation de gått igenom

    Är det när morfinet går ur kroppen?

  10. Tofflan says:

    Det här kommer att bli bra, tror jag! Du är säker på vad du vill. Och som sagt, deppet lär komma, men du kommer förbi det, gissningsvis, eftersom det händer alla just dag tre efter operation också sjukhusvistelse. (Jag mådde skit den tredje dan sist jag var på sjukhus vilket var rätt nyligen.) Det går över. Jag fortsätter hålla tummarna för dig och sända dig telepatiska krafttankar!

    Vila nu!!!

  11. tack alla 🙂

    det jag hört om postopdepp är att det kan bero på narkosen. själv tror jag att tex. rastlöshet pga. nedsatt rörlighet också kan bidra.

  12. Paul Stjernberg says:

    Skönt att höra att operationen gått bra. Och nej, lyssna inte på nätollarna.

  13. plastbaronen says:

    Hm, jag fick aldig nån depression efter mastektomin. Men det är ju bra att de varnar.

    Vad jag däremot fick var en viss noja: “Tänk om de växer ut igen!!!” Helt orelistiskt förstås 🙂

    Grattis, förresten.

  14. Huva, så du skräms 😉 Jag är ju lite nojig att det ändå ska vara ännu mycket större när de drar av bandaget, lite som att de komprimerat det och så “plopp” hoppas det ut mycket större bröst. Men det är också en väldigt orealistisk noja 🙂

  15. Efter dom operationer som jag varit med om genom åren så kan man Absolut bli lite konstig efteråt. Jag undrar om inte det kan bero på lustgasen och narkosen man får?

    Efter trafikolyckan och benoperationen som jag va me om när jag va 16 så kaskad spydde jag i en eller två dagar efteråt men de berodde nog mest på att jag va Hög på morfin.

    Efter min ögon operation så hade jag Ont i skallen ett par dagar och de beror nog på att dom hade dragot i ögonmusklerna…

    Efter min käkoperation så spyde jag också en del och Sov ETT HELT DYGN efteråt.

  16. Carma says:

    Åh, jag tror nog att det är större risk att drabbas av
    post-op-eufori än depression.:)
    Så var det i alla fall för mig när jag blev av med mina
    onödigt utstickande kroppsdelar. Känslan av befrielse
    överskuggade helt små petitesser som smärta och blödningar
    som hör ihop med såna operationer.
    Min eufori höll i sig i cirka tre månader, men jag kan, närhelst
    jag vill, framkalla känslan igen, bara genom att tänka tillbaka
    på den tiden direkt efter op.
    Jag är jätteglad för din skull och för alla andra som får
    förmånen att uppleva såna här saker.

  17. Pärlbesatt says:

    Åh nu blev jag påmind om mina dränage, som jag fick behålla i flera dagar. Kanske en vecka. Inte ett dugg kul och så gruvligt äckligt att tömma dem på varblandat blod… Hade faktiskt glömt dem.

    Jag har extremt svårt att tänka mig att du skulle ångra dig. Otänkbart närmast.

    Jättegrattis till dgi!

  18. Melanie: Ja, det sägs att narkosen kan göra att man mår illa.

    Carma: Jag förstår det 🙂

    Pärlbesatt: Urk. Det låter vidrigt. Mina rök iaf efter ett dygn.

  19. Houdini says:

    Nej, alla får inte post-op depressioner, tex har det ännu inte hänt mig efter totalt fyra operationer. Däremot blev jag botad från en depression efter att ha fått höga doser morfin under en vecka 😉
    jag har senare förstått att det faktiskt finns psykiatriker som menar att det är en effektiv behandlingsmetod! Så något samband kan det finnas

  20. Moa says:

    har också väldigt svårt att tro att du kommer ångra dig :p
    alla dessa fantastiska “men jag är ju faktiskt man/kvinna, jag är ju född till det, jag skulle aldrig kunna tänka mig att operera mig så då måste alla som gör det ångra sig”

    tja, jag är faktiskt glad att jag är född till kvinna. hade jag däremot haft en manskropp till min hjärna hade jag inte varit så jävla nöjd…

  21. Susanna says:

    Nu kom jag att tänka på att blivande mammor brukar få höra av barnmorskor och andra förstå-sig-påare att de kommer att få en depp efter ett tag efter att deras barn har fötts, ocn sen när de inte blir deppiga så undrar de vad det är för fel på dem eftersom de inte blir deppiga som man “ska”. Alla är ju olika, vissa blir nedstämda ett tag när det har skett stora förändringar i deras liv, andra blir det inte. Skönt att höra att du slapp post-op-deppen och att operationen har gått så bra för dig. Men det där med dränagen lät jätteäckligt, det påminde mig om att det oftast är grejerna före och efter operationer och sånt som är värst, typ en gång när jag skar mig i handflatan på jobbet och fick sy fyra stygn, då gjorde det mycket++ ondare att få sprutan som skulle lokalbedöva handen än vad det gjorde när jag skar mig. Det är lite skumt det där.

  22. Mmm, och när jag låg där och kippade efter luft för att det gjorde så ont, så tänkte jag såklart “men herregud Immanuel, du har redan gått igenom operationen. Det här är väl ingenting?!”. Men jo, jag hade gärna blivit sövd eller fått någon slags lokalbedövning eller extra smärtstillande inför att de drog dränen. Just då förstod jag verkligen mitt ex känsla inför katetrar, och mindes hans min när jag frågade hur det var. Att dra en kateter och att dra ett drän måste vara ungefär lika hemskt.

    Jag har faktiskt kommit på mig själv med att känna mig lite som en nyförlöst mamma, för jag har börjat oroa mig för att skada läkningsprocessen och sånt. Man får så olika råd om vad som är okej.

  23. pew says:

    plastbaronen sa att han var orolig att de skulle växa ut igen. det tror jag inte är så stor risk
    men personligen fick jag som bröst igen ett par dagar efter att de dragit dränen.
    efter konsultation så insåg jag att det bara var blod som hade samlats. men aj vad ont d gjorde.

    nu efter några månader har allt det “rest blodet” tagits om hand av kroppen och min bringa är platt o fin precis som den ska vara.
    jag var dessutom väldigt skrynlig efter operationen oc var rädd att det skulle vara så för evigt, men nästan allt skrynkel är borta idag.

  24. Ah, ja, man kan ju bli svullen. Det är jag, och nästan hård på vissa ställen. Men jag tror det är normalt. Men jag är glad att jag kan få ta bort bandagen på deras avdelning istf på hc här hemma, för det känns tryggare. Det blir som ett återbesök då.

    Däremot tänker jag inte på det som att de ser ut som bröst nu, för såhär högt upp har inte mina bröst suttit sedan… Ja, aldrig 😉

  25. Mellanvärld says:

    Just då förstod jag verkligen mitt ex känsla inför katetrar, och mindes hans min när jag frågade hur det var. Att dra en kateter och att dra ett drän måste vara ungefär lika hemskt.

    Åtminstone att dra in den…

  26. plastbaronen says:

    Kateter = vidrigt. Det är som att vara konstant kissnödig. Väldigt obehagligt att dra ut den också. Mycket värre än att bli opererad, tycker jag…

    Det som gjorde mest ont med bröstoperationen tyckte jag var att ta bort bandagen. Tänk plåster, fast jättestort.

    Att skära sig på kartong gör också väldigt ont!!! Det är konstigt att de små sakerna kan vara de mest smärtsamma, men det har väl att göra med var känselceller sitter & så.

  27. Mellanvärld: Mmm, att dra in en kateter låter också hemskt. Men om man får den i samband med operation så är man ju sövd då. Det är man inte när de drar ut den, däremot.

    Plastbaronen: Usch, tänk på att den biten har jag kvar 😉 Och jag följde inte Lukas råd att raka mig innan, så jag är hårig under dessutom…

    Jag har en teori om smärttrösklar, att det finns många olika “system” beroende på hur man skadas, var etc. Dels är det lättare att koppla bort smärta ju längre bort från huvudet det är, och dels måste det liksom över en viss nivå för att olika ämnen ska frigöras. Så de saker som gör mest ont är ju ofta de som man tycker inte är så farliga.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *