Honungsbröst och magrutor

Det rinner blodblandad honung ur min högra bröstvårta sedan i fredags, men det är ingen infektion utan en normal reaktion på den (enligt kirurgsköterskan) dåliga idén att kleta på ett lufttätt salvförband istället för att hålla såret luftigt. Distriktssköterskan hade tydligen en annan uppfattning eftersom hon satte på det förra fredagen, men jag slapp i alla fall honungskletet efter en vecka, och det som kommer ut nu är alltså inte var utan rester av salvan.

Igår gav honungen mig anledning att stifta närmare bekantskap med mina fjompigare sidor. Sånt är nyttigt. Jag har en kompress – en luftig sådan – fasttejpad över den läckande bröstvårtan, och den behöver bytas minst två gånger om dagen. Igår hade en av de tejpbitarna fastnat i en annan tejpbit som ska hålla ihop ärret under bröstet. De hade klistrats ihop av en droppe halvtorkad honungsgegga. För  att få loss den fanns det bara en sak att göra: att blöta upp tejpen och pilla isär bitarna.

Det var första gången jag rörde själva tejpen runt ärren. Tidigare hade jag fått hjälp att tvätta mig, och jag visste att det var obehagligt. Inte för att vattnet gör ont, utan för att blöt tejp blir tung, och tejp som torkar blir hård och stel. Dessutom såg jag framför mig hur jag med en av mina muskelryckningar i precis fel sekund skulle spritta till med handen, dra med mig tejpen och därmed slita upp ärret.

Första gången jag bytte kompress, i lördags, trodde jag innan att bröstvårtan skulle följa med och jag skulle förblöda ensam på badrumsgolvet – enbart av den anledningen att det var det värsta tänkbara scenario min morbida fantasi kunde komma på. Det har gått bra att byta kompress varenda gång, och jag överlevde även gårdagens äventyr, fast jag var allt bra yr och darrig när jag efter två ynka blodsdroppar och utan spruckna stygn hade fått isär tejpbitarna.

Jag har reclaimat min egen bröstkorg och visat att jag kan sköta mina ärr själv, så idag är jag oövervinnerlig. Jag kan koka två portioner makaroner med grönsaker och hälla av vattnet efteråt, utan att få kramp i bröstmusklerna. Jag får på mig både skjortor och strumpor på mindre än en minut, jag öppnar kylskåpsdörren och ytterdörren utan större problem, och jag kan skruva av locket på ketchupflaskan och pilla bort folien. Jag kan tillochmed öppna diskmaskinen och plocka ut de mindre sakerna ur den, fast inte tallrikarna. Däremot går jag fortfarande bet på att ens öppna dörren till torktumlaren, eftersom jag trots tre veckors flitigt övande inte har lyckats träna upp min telekinetiska förmåga ordentligt.

Jag sa till S att de tre kilo som jag tappat efter operationen måste vara muskler som förtvinat, men att jag i alla fall borde få schyssta magrutor så mycket som jag använder magen och fötterna istället för händerna. Hon var tveksam till om det räckte med att plocka upp post, sladdar och kläder, öppna och stänga lådor och luckor och manövrera micron med foten för att bli deffad. Glädjedödare.

Men magrutor eller inte – jag kan se mitt eget hjärta slå under huden, nu när jag inte har drivor av hud i vägen. Bara det väger lätt upp honungen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

This entry was posted in Kirurgi, Könsidentitet, Transitionsdagbok and tagged , , , , , , , . Bookmark the permalink.

14 Responses to Honungsbröst och magrutor

  1. Mellanvärld says:

    Luktar/smakar det som honung? 😉

    Dessutom såg jag framför mig hur jag med en av mina muskelryckningar i precis fel sekund skulle spritta till med handen, dra med mig tejpen och därmed slita upp ärret.

    *aij*

    …eftersom jag trots tre veckors flitigt övande inte har lyckats träna upp min telekinetiska förmåga ordentligt.

    en sån förmåga hade ju vart användbar.

  2. Luktar honung: ja. Smakar: Det skulle jag inte få för mig att ta reda på 😉

  3. Veronika says:

    Haha. Jag pallade inte läsa, så starkt jobbat att du fixade att GÖRA det.

  4. Susanna says:

    Honungs-salva ger mig flashbacks från förr, när jag var liten hade jag en släkting (min låtsaspappas morfar) som brukade göra salva av honung eftersom han hade egna bin. Den brukade jag smörja in mig mellan tårna med för att ta bort fortsvamp, så mina fötter luktade ofta honung. Intresseklubben noterar. 🙂 När jag läste om din fantasi om bröstvårtor som ramlar av blev jag lite illa till mods, sådär får du ju inte tänka. Eller, man kan tänka så men det är inte rätt. 🙂 Eeeeewwww.

    Visst är det fantastiskt hur mkt man börjar uppskatta vissa kroppsdelar så fort de inte funkar som de ska. Jag menar fungerande händer och armar är ju sånt man bara tar för givet för det mesta, men så fort de INTE funkar blir man ju så frustrerad! Men gött iaf att du numer inte behöver göra ALLT med fötterna, det verkar jobbigt att röra i kastrullen med enbart fötterna som arbetsredskap. 🙂

  5. Andrea says:

    Honung är kanonbra faktiskt. Min faster och hennes sambo är biodlare och när jag brände mig på benet i somras sa hon åt mig att lägga honung på skadan. Det gjorde jag och det läkte jättebra. Men då var det deras egen honung och inte sån man köper i affär, som jag kan tänka mig är behandlad med diverse konstiga medel.

  6. Maldita says:

    Jag hade silvertejp som hemmagjord binder förut. Aj som satan, inte så kul att tro att man ska dra med sig hela huden på börstkorgen när tejpen ska tas av.

    Bra att höra att det läker, dock.

    Krya på dig, mannen.

    (Efterssom jag är helt dum i huvudet så hade jag silvertejp först och bindern utanpå, detta för att platta till fanskapet ännu mer. Gör inte det, om någon nu får för sig att testa. Det gör skitont och suger verkligen-)

  7. Oj. Jag testade såna där självhäftande lindor som man använder på hästar en gång, men det var utanpå en tight undertröja. Det var iofs inga större problem att få av mig den, det tog en halvtimme att ta på och någon minut att slita av. Tur det – jag fattade inte att de var av latex, som jag inte tål…

    Det finns många anledningar till varför jag inte rekommenderar tejpning istf binder. Möjligen om man använde typ extra bred kirurgtejp, det vore iaf skonsammast mot huden.

  8. Mellanvärld says:

    “Jag hade silvertejp som hemmagjord binder förut”
    Har aldrig hört nån som använt silvertejp förut…

  9. Maldita says:

    Silvertejp duger ju för att laga i stort sett allt annat med, och det är en stark tejp. Jag tyckte jag var supersmart när jag valde den: en stark och bra tejp som tål en massa. Jag kände mig betydligt mindre smart när eländet skulle dras bort.

  10. Jag gissar att du inte är atopiker? 😉 Då skulle du nog aldrig ha tänkt tanken. Dels limmet när man drar loss tejpen, dels limmet mot huden öht, dels att huden inte kan andas därunder, dels att det borde skava och strama av att ha det på sig. Huva!

  11. Maldita says:

    Nja, det gjorde inte så värst ont, men jag svettades som en gris i en bastu.
    Jag har inte så värst bra koll på min kropp, till exempel så glömmer jag ofta att äta och dricka. Så jag tänkte inte så mycket på att det gjorde ont, utan tänkte mest: “Lite svårt att andas ska man väl ha, det hör väl till?” och “En BH gör ju minst lika ont, det här kan inte vara så farligt?”

    En atopiker är en som är känslig för material som vidrör huden, va?

    Krya på dig, från en förkyld mupp i det sköna, gråkalla Uppsala.

  12. Leah says:

    Har du läst Torgny Lindgrens Hummelhonung? Han gör en lite liknande liknelse.
    Krya på dig!
    Kram (i text kan den förhoppningsvis inte skada dig).

  13. Pingback: Narcissist javisst « trollhare

  14. Kimberly says:

    Jättegrattis!
    Nu vill jag inte vara negativ eller så men jag blir lite fundersam.
    “jag kan se mitt eget hjärta slå under huden” tycker jag låter lite läskigt. Jag menar bröstbenet -sternum och revbenen är ju fortfarande där? Eller har jag missupfattat något?

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *