Bekräftelse på den frivilliga tvångssteriliseringen

Det kom en avi med posten idag. Rekommenderat brev. Ett stort kuvert adresserat till I Brändemo – med Socialstyrelsens logga på. I det stora kuvertet låg ett lite mindre kuvert, och i det låg det här brevet:

“Ansökan om fastställelse av ändrad könstillhörighet enligt lagen (1972:119) om fastställelse av könstillhörighet i vissa fall; ingrepp i könsorganen, borttagande av könskörtlarna samt fastställelse av könstillhörighet som man gällande; Immanuel Brändemo [personnummer].

Socialstyrelsen beviljar ingrepp i könsorganen samt borttagande av könskörtlarna. Frågan om fastställelse av könstillhörighet som man bordlägges i avvaktan om inkommet bevis på sterilisering/kastrering.”

Brevet från Rättsliga Rådet

Det är ingen nyhet för mig. Jag har vetat om detta i många år, så det kommer inte direkt som någon överraskning. När jag var till RR i tisdags förklarade de att de redan beviljat min juridiska könskorrigering, men att den var vilande tills efter de fått in bevis på att jag var… tja, de kallade det “steriliserad”, men de menade kastrerad. “Enligt lagens andemening” tror jag de sa.

Det har gått fem månader sedan jag skrev under ansökningspapperna om att bli steriliserad, kastrerad och få mitt juridiska kön ändrat till man, men när jag kom till RR hade jag inte återhämtat mig efter bröstkorgsoperationen för snart två månader sedan. Jag äter fortfarande antibiotika mot en infektion, och har en ytlig nekros på ena bröstvårtan som inte har läkt ihop ordentligt än. Och nu var jag alltså där för att kastas in i ännu en operationshärva.

Jag har ansökt om den själv, javisst. För att ha det undanstökat. För att lagen kräver det. För att få min fastställelse som man. För att ett manligt personnummer gör att man inte längre blir kallad till cellprovskontroller, och för att jag har vrålat av smärta varje gång jag legat i en gynstol och därför ändå helst hade sluppit dem helt. Men ärligt talat framförallt för att jag (helt oberoende av min könsidentitet) tidigare har haft såna problem från livmoder och äggstockar att jag fantiserat om att slita ut dem själv för hand, och tänkte att det var lika bra att bli av med eländet. Ett elände som efter drygt ett år på testosteron äntligen försvann – och med det försvann min viktigaste anledning att vilja bli kastrerad.

Jag har inte ångrat något jag gjort – inte ens samma dag som jag fick kallelsen till RR och såg illaluktande gult var rinna från en svart, njurformad bröstvårta som min nya husläkare bedömde vara nekros – men jag har insett ännu tydligare än tidigare hur absurd situationen är. Där sitter jag framför en läkare, och sedan inför en grupp såkallade experter, och försöker ge rätt intryck för att bli godkänd; å ena sidan vill jag ha fastställelse, å andra sidan vore det lögn att säga att jag är beredd att hoppa upp på operationsbordet igen på några år, såvida det inte gäller liv eller död. Men lagen – eller de som tolkar den – tar inte hänsyn till vilken vård jag behöver och inte.

I somras blev vi transpersoner tvångskramade från höger och vänster i valrörelsen. Tillochmed Göran Hägglund klämde till slut ur sig något som nästan lät som om han inte tänkte sätta sig på bakhasorna alltför mycket:

“Sterilisering är ett grovt kroppsligt ingrepp som inte känns tidsenligt. Det gäller att hitta en väg som fungerar på ett rättssäkert och bra sätt för de personer som är berörda”

Men det var då. Det var valrörelse.

Tre dagar före valet opererade jag bröstkorgen, och efter det har ingen politiker tvångskramat mig (med undantag för Amanda, men det är varken med tvång eller i egenskap av politiker hon kramas). Kanske lika bra det. Jag är fortfarande öm och kurar ihop överkroppen när jag kramar mina vänner, fast det idag har gått sju veckor sedan operationen. Ytterligare sju veckor tidigare plus en dag, stod Socialstyrelsens generaldirektör på scenen i Pride Park och lovade:

“Ni ska inte behöva ockupera oss igen – i varje fall inte så länge som jag är generaldirektör för myndigheten!”

Men det var då. Det var Pride.

Nu då?

När det inte längre finns rosa röstsedlar att slåss om, och när de regnbågsfärgade flaggorna plockats ner för länge sedan, vem bryr sig då?

Jag frågade om det fanns en risk att de drog tillbaka ett beslut för att man ville vänta med ingreppen. Det skulle inte vara någon risk, sa läkaren, men jag skulle inte hoppas på att steriliseringskravet skulle tas bort, för om det ens skulle gå igenom är det isåfall många år kvar tills dess.

Orkar jag kämpa? Orkar jag slåss mot en märklig lag som alla skyndar sig att fördöma men ingen gör något åt? Orkar jag vänta?

Jag har väntat i 30 år. Visst klarar jag några år till. Nu när brösten är borta är kroppen inte längre min fiende, utan jag kan lägga mer energi på viktiga saker. Att myndigheter och privatpersoner sedan tar sig makten att bestämma att jag måste genomgå vissa operationer för att få deras godkännande – det säger mest om de själva.

***

Rekommenderad läsning:

Trollhare äntligen en man, men bara nästan

EXTRA: Sahlin och Åkesson om rasbiologi och tvångssteriliseringar i kammaren

Är du rädd om dina pungkulor, Fredrik?

Några av mina inlägg:

Tvångskastrering och tvångssterilisering – en grundkurs

Anledningar att bli kastrerad – och inte

Ansökan om frivillig tvångskastrering

Ansökan om frivillig tvångskastrering, del II: Kyskhetslöfte

Socialstyrelsen presenterar: En transvård för 2000-talet

Socialstyrelsen om tvångssteriliseringar på 2000-talet: ”En skam för Sverige”

Tvångssterilisering av könslomässiga skäl – en liten historisk tillbakablick

Sinnesslöas sexualitet och transpersoners könsorgan – 88 år av rädsla

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , ,

This entry was posted in Bilder, Genus, HBTQ, HBTQ-juridik, Kirurgi, Könsidentitet, Könstillhörighetslagen, Politik, Psykiatri, Sexism, Stockholm Pride, Trans* i media, Transbilder, Transitionsdagbok, TS-utredningen, Val 2010 and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

13 Responses to Bekräftelse på den frivilliga tvångssteriliseringen

  1. Lotta Abrahamsson says:

    Så konkret att få det på papper. Det drar igång en del känslor givetvis. Jag tycker du är tuff. Lycka till framöver. Hur går föreläsningarna förresten? Känns det bra??

  2. alfapetsmamma says:

    Det känns väldigt medeltida ja. Skickar en virtuell kram!

  3. Mikusagi says:

    Möh, saker suger
    men det kunde ha varit värre.
    Lycka till!

  4. Lotta: Ja, det känns bra att få papper på det iaf, och inte bara ord. Och tack. Föreläsningarna hittills har gått bra, fast jag har bara hållit tre än – men nästa vecka är det fyra stycken (Köpingx2, Örebro och Flen). Så det blir tufft, men det känns bra.

    Alfapetsmamma: Tack! Kram!

    Miku: Javisst, det kunde varit värre. Jag tycker ändå att jag fått ett rätt bra bemötande sedan jag började i utredningen (innan var det ju annorlunda). Det finns många som har det betydligt tuffare.

  5. Skickar uppmuntrande cyber-dunkningar i ryggen. <3

  6. Carlo says:

    Det är vansinne att det fortfarande pågår tvångssterilisering, jag blir helt matt .
    Jag undrar hur man resonerar runt det i andra länder?

  7. Det är olika, men det är ju också svårt att jämföra med länder där systemet är helt annorlunda. Men i tex. Storbritannien ingår könskorrigeringar i NHS (dvs. den allmänna sjukförsäkringen), och där behöver man inte genomgå någon operation för att få fastställelse.

  8. Pingback: Angår det dig vad jag har mellan benen – ett år senare? « trollhare

  9. Pingback: En inbjudan till @goranhagglund och hans köksbord | trollhare

  10. Pingback: Rädslan för bristande penisavund | trollhare

  11. Pingback: Äggcellskräck | trollhare

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *