Konsten att försova sig och ha gott om tid

Haha, så typiskt mig. Jag har inte ställt om köksklockan till vintertid efter som den hänger för högt upp, men vad har jag för ursäkt för att inte ha ställt om klockradion?  Så typiskt mig att inte se det förrän jag ska iväg och föreläsa också. Jag hade kunnat jaga upp mig helt i onödan. Bara för att jag använder mobilen som väckarklocka numera…

Men vänta nu. Om klockan är tre över fem, fast klockradion visar 6:03, borde inte mobilen ha ringt för tre minuter sedan då?

Kanske två minuter senare står jag lätt stressad och sliter i de sista sakerna som ska packas ner. För säkerhets skull kollar jag i anteckningsboken att mitt stolpmanus till föreläsningen ligger där. Det gör det inte. Jag vet att jag lämnat det där; mitt fotografiska minne är väldigt tydligt på den punkten. Jag vet att jag stoppade det innanför anteckningsbokens pärmflikar så att det inte skulle försvinna. Men nej, bland alla lösa papper i hela boken finns det inte ett enda stolpmanus. Det är borta.

Istället för att få panik börjar jag leta: På hyllan där boken låg. I mappen med alla andra jobbpapper. På skrivbordet bland drivorna av prylar. På golvet under och runt skrivbordet. På bänken i hallen. I jackfickorna. På soffbordet. I kassen som jag hade som handbagage när jag föreläste senast, fast jag vet att jag aldrig ens hade anteckningsboken i den kassen. I bokhyllan i sovrummet. I tygfickan där jag stoppar obetalda räkningar. På hyllan i hallen där jag ställer viktiga brev som påminnelse. I pappersinsamlingen. Borta.

Jag slår på datorn för att skriva ut ett nytt ex, och hoppas att skrivaren är samarbetsvillig. Under tiden den stationära datorn vaknar rafsar jag ihop laptopen, mobilladdaren och alla de andra sakerna jag höll på med sent igårkväll. Då ser jag en papperslapp på golvet, halvt under, halvt bakom den öppna dörren, alldeles invid väggen. Det är mitt manus, prydligt hopvikt. Såklart.

Nu undrar ni kanske hur jag har tid att skriva det här, när jag inte ens fått på mig kläder utan sitter nyduschad insvept i handduken, när jag inte gjort i ordning matsäcken än, och inte borstat tänderna och precis fått i mig frukost.

Svaret: Jag är tidspessimist. Mitt tåg går 12:19, och det enda jag ska göra nu på förmiddagen är att ringa ett kort telefonsamtal och sedan handla lite på väg till stationen. Då är det naturligtvis helt logiskt att planera in att jag ska gå upp klockan fem.

I synnerhet de här två månaderna som gått efter operationen har jag lärt mig att den bästa lösningen på många problem är att vara ute i löjligt god tid: Om man försover sig, om man ser fel på klockan, om batteriet på mobilen dör, om man glömmer det där superviktiga och inte kommer på det förrän man är halvvägs till resecentrum, om det är världens kö till Minuten, om de har spärrat av flera kvarter för vägarbete, om det är glashalt på trottoaren, om byxorna går sönder… Jag brukar räkna ut hur lång tid något faktiskt tar, och fördubbla det – men såhär efter operationen har jag lärt mig att tredubbla det.

Jag är exakt i fas med schemat, för det tog inte en och en halv timme att duscha och tvätta håret, skägget och såren, utan bara en halv. Jag hade planerat för att jag eventuellt inte skulle kunna häva mig upp ur badkaret efteråt, eftersom armarna inte fungerar helt än, och eftersom jag i synnerhet efter att ha tvättat såren kan vara väldigt öm i bröstmusklerna, så hade jag tagit med risken att jag skulle bli sittandes en stund i beräkningen. Jag hade också räknat med att det skulle ta en timme att packa ihop det sista eftersom jag inte var säker på att komma ihåg att packa ner mobilladdaren om jag inte tog det lugnt, men det gjorde det inte. Däremot hade jag inte specifikt räknat med att försova mig eller att inte hitta manuset, så det var tur.

Tidspessimism är livsnödvändigt när man är jag, helt enkelt.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

This entry was posted in Föreläsningar, NPF, NPF-hantering, Personligt, Psykologi and tagged , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

8 Responses to Konsten att försova sig och ha gott om tid

  1. Åh, önskar att du kunde överföra lite tidspessimism till mej, det skulle jag ha nytta av! Ha det så bra! 😀

  2. Utan den vore jag verkligen funktionshindrad. Det är praktiskt!

  3. Pingback: Tweets that mention Konsten att försova sig och ha gott om tid « trollhare -- Topsy.com

  4. djungelsoda says:

    Haha, jag är som du där. På nåt jäkla vänster lyckas jag allt som oftast bli försenad, ändå dock. (Hej ADD och glömma bort/leta efter saker i tid och otid…) Behöver också flera timmar på mig “för säkerhets skull” innan jag ska göra något, även om jag så bara ska gå upp och borsta tänderna + äta frukost innan jag ger mig iväg :O

  5. Tja, jag var på god väg att bli försenad sedan ändå, för att det “korta telefonsamtalet” visade sig vara mer komplicerat än vad jag trodde. Men eftersom jag har mina buffertar så var jag på resecentrum en timme innan tåget gick ändå…

  6. Igår skulle jag föreläsa på Lantbruks-universitetet utanför Uppsala, och jag bor tre mil söder om Stockholm… jag missade två tåg av olika bisarra anledningar, men kom ändå i tid tack vare TIDS-PESSIMISM! Jag har lärt mej! 😀

  7. Duktigt! Fast det finns två nackdelar: Man får inte alltid så mycket gjort/sett etc. som man hade kunnat, och så får man så sällan självömka/berätta dramatiska historier.

    Det tar liksom udden av det spännande. När jag åkte mellan Köping och Örebro hade jag kunnat få en riktigt dramatisk berättelse om snökaos, om det inte hade varit för att jag gått till stationen innan det började snöa rejält.

  8. Pingback: Att komma ut med att komma förtidigt (eller: Planerat spontan vs. strukturerat tankspridd) | trollhare

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *