Röstläge i gnällbältet

Det blev ingen Toleransdag för mig igår, som några upptäckte. Jag var för slutkörd efter förra veckans jobbresa, men det tog flera dagar innan jag ens märkte det.

Förra veckans föreläsningsturné i gnällbältet var annars en sån speciell upplevelse att jag inte vetat vad jag skulle skriva om den utan att det skulle låta konstigt. Men häftigt var det – häftigt som i spännande, mer än som i slitsamt. Så intensivt var det att det alltså tog fem dagar efter att jag kommit hem innan jag hann märka att jag var trött – och lika många dagar låg det tydligen blöt tvätt i tvättmaskinen, som jag satt igång dagen efter jag kom hem.

En av de sakerna som hände var i alla fall att det kom en radioreporter till föreläsningen i Flen:

(läs och lyssna på programmet här)

Jag tror jag fattar nu, slog det mig när jag hörde det hopklippta inslaget: När jag var med i radio i våras nojade jag mig över min röst väldigt mycket, men det gjorde jag inte nu. Inte för att rösten blivit så mycket mörkare, och inte enbart för att jag inte haft lika mycket tid att noja mig – utan för att det inte längre är någon jättestor grej.

När det är någon som ringer och vill prata om lägenheter – en ständigt återkommande felringning, eftersom mitt nummer tydligen är väldigt likt det som en mäklare i Stockholm har – så förklarar jag att de ringt fel och att denna “Jörgen” som de frågar efter har 073 och inte 070. Utan att omedelbart börja fundera över hur min röst låter.

Jag har fortfarande inte vant mig vid att folk säger “han”, utan blir glatt överraskad varje gång. Jag har fortfarande inte löst manlighetens mysterier, och jag vet inte vad jag spelar för könsroll eller varför kön spelar roll. Men jag har kommit så långt att jag inte bara trivs med mig själv – jag börjar dessutom vänja mig vid att göra det.

Jag har fått fullt upp med att leva livet nu. Det måste vara därför jag glömmer tvätten.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

This entry was posted in Könsidentitet, Transitionsdagbok and tagged , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

7 Responses to Röstläge i gnällbältet

  1. Johan Olofsson says:

    Roligt att läsa!

    Det verkar väldigt trovärdigt när du spånar om att “det inte längre är någon jättestor grej” det där med röstens gnälläge. ;-))

  2. Reb says:

    Kul att allt går åt rätt håll! Blir glad av att läsa det.

    Själv har jag nog heller inte riktigt vant mig vid att bli kallad för “han”. Det vill säga att jag blir kanske mindre överraskad än för några år sedan, men jag blir fortfarande glad. Och varför inte bli det liksom? Om det är en risk öht att få överskott på orsaker att vara glad, så är det en risk jag är helt beredd att ta ; -)

  3. Tofflan says:

    Good for you! Lev livet, jobba inte enbart! 😀

  4. Ylva says:

    Är jätteglad för att du verkar må så bra och ha så kul på jobbet! Tyvärr måste jag säga att jag saknar ditt digra bloggande. Men jag antar att det är bättre för dig så här, och det måste ju ändå vara det viktigaste.

  5. Johan: Gnälläge? Va? 🙂

    Reb: Hahaha, jag vet vad du menar 😀

    Tofflan: Ja, det ska jag. Försöker iaf. Men om jag inte kan skylla min ostädade lägenhet på att jag är för fiunktionshindrad för att få något gjort, så MÅSTE jag ju ha en ny bortförklaring, eller hur? 😉

    Ylva: Saknar också bloggandet, men är på väg att komma tillbaka. Nu har jag ju “bara” ett heltidsjobb, och inte att jag dessutom är sjuk utöver det 🙂

  6. Maldita says:

    Trollhare, jag måste säga att du låter mycket fjollig i klippet. Jag vet inte vad det är som gör det, men du låter fjollig liksom. Menat som en komplimang såklart.
    Intressant, intressant. Om du kommer till Uppsala någon gång, förvarna mig, för jag är verkligen sugen på att gå på din föreläsning!

    Förresten så har jag återupptäckt The Ark. The Most Radical thing To Do, åhh vad bra den är. Ville bara säga det.

  7. R says:

    Vad skönt det låter det du skriver:

    “Men jag har kommit så långt att jag inte bara trivs med mig själv – jag börjar dessutom vänja mig vid att göra det.
    Jag har fått fullt upp med att leva livet nu. Det måste vara därför jag glömmer tvätten.”

    Mitt liv ser precis tvärtom ut just nu. Ena dagen inte veta om man passerar, andra dagen gör man det, blir överraskad och kommer då på mig själv med att försöka leva upp till en grabbidentitet etc. Och grubblar över vad jag behöver göra för att kunna leva som mig själv.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *