Att komma ut med att komma förtidigt (eller: Planerat spontan vs. strukturerat tankspridd)

Herregud, Immanuel! Att skuldbelägga dig själv för att det skulle vara “onormalt” att planera in att sitta på en bänk i några timmar – det trodde jag inte om dig! Och sluta prata högt för dig själv, om dig själv i tredje person. Och sluta säga åt dig vad du ska göra hela tiden.

Jag sa något i den stilen en kväll förra veckan. Det fanns folk i närheten, och jag pratade så högt att de nog hörde. Men jag skäms inte över det, fast jag antar att det är “onormalt” att inte skämmas det minsta över såna bagateller. När jag insåg det idag, att jag inte tog en uppenbar chans att skuldbelägga mig själv, så blev jag väldigt glad.

Att komma ut som tidspessimist har gjort mer för min självbild än jag kunnat ana. Det är inget fel att vara ute i god tid ju, och jag behöver min DAMP-tid – den extra tidsbuffert som jag alltid räknar in för oförutsedda händelser. Om jag till exempel ska med tåget, så räknar jag med att jag måste ha tid att gå hela vägen hem och tillbaka ifall det är något jag glömt. Dessutom planerar jag alltid för att saker och ting kan ta längre tid för mig – det är alltid någon viktig grej som plötsligt är borta eller trasig, eller så är det något jag måste kolla upp innan jag åker, som jag inte tänkt på.

Det händer rätt ofta att den bufferten går åt, så den är viktig. Ändå har jag de senaste åren försökt “bota” mig själv genom att försöka planera tidsåtgången på olika sätt som jag tror att många gör, för att öva upp tidsuppfattningen som om den vore ett immunförsvar. Bara för att jag skämts för att jag är så jag. Resultatet: Att jag ständigt kommer försent istället.

Jag behöver min DAMP-tid, och jag är trött på att jag hela tiden skuldbelägger mig själv för saker som faktiskt är positiva. Men det som förvånar mig mest, och faktiskt skrämmer mig lite, är att jag omedvetet har inbillat mig att jag bara ska ta mig i kragen, så blir jag som folk. Jag – av alla människor – borde verkligen veta bättre. Jag är inte som folk.

Men de senaste veckorna har jag fått nog, och nu gör jag som jag känner – vilket oftast betyder att jag har en rejäl tidsbuffert. Att sitta i någon timme i en stökig väntsal kan jag ofta hantera med med ett par bra hörlurar, men att istället sitta hemma och oroa mig över att jag kanske glömmer bort tiden är värre – men värst är ändå den där märkliga idén i mitt huvud om att det skulle vara något fel i att vara förberedd.

Min boendestödjare S sa igår att jag måste planera för och träna på att vara spontan, och att jag måste tvinga mig själv att njuta av livet.  Jag har en misstanke om att det hon menade inte hade något att göra med antalet timmar på stationen, utan att jag inte ska döma mig själv för att jag är förutseende. Det låter oavsett som en bättre idé än att vara strukturerat tankspridd, som nu.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

This entry was posted in Funkis, NPF, NPF-hantering, Personligt, Psykologi, Självkänsla, Skam and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

9 Responses to Att komma ut med att komma förtidigt (eller: Planerat spontan vs. strukturerat tankspridd)

  1. yevonde says:

    Jag känner igen det där. Jag är tidspessimist av stora mått, främst pga mina föräldrar. Skulle vi på föräldramöte i samma by, en 3 min bilfärd bort så tillbringade vi en halvtimme sittandes i bilen på skolparkerigen. Jag har i hela mitt liv bortförklarat mina tidiga ankomster och känt skam för det. Dax att sluta. Det är bättre att komma för tidigt än för sent. Det betyder inte at jag inte är en spontan människa med – två olika saker.

  2. maldita01 says:

    Jag har ställt min mobil, som jag har som klocka, 10 minuter före alla andras klockor. Detta garanterar att jag kommer i tid 🙂

    Skönt att veta att det finns andra tidspessimister!

  3. Malinka says:

    Jag brukar fixa att vara ute sista minuten, men jag hatar det. Man måste springa, man flåsar, håret står åt alla håll. Jag skulle vilja påstå att det är normalt att vara tidspessimist.

    Tricket för att lyckas med spontanitet är att man ska göra saker som faktiskt inte är nödvändiga. Dåligt att försöka vara spontan (i den meningen att man motarbetar sina egna högst ospontana beteendemönster) i situationer när man sitter i skiten om man inte är i tid eller på rätt plats.

    Sedan kan det väl vara bra att veta att man fixar brandkårsutryckningar också, när behovet uppstår.

  4. Sanna says:

    Här är de det motsatta för min del – jag är en otrolig tidsoptimist, men en väldigt medveten sådan. Jag vet att jag tar låång tid på mig och försöker räkna med att allt tar extra lång tid. Resultatet varierar – ibland funkar det, ibland inte. En lösning som oftast visar sig vara den bästa är en ganska förstående omgivning som vet hur virrig jag är, att jag på en middagsbjudning först kan servera en halvtimme efter utsatt tid, samt en stor portion humor. Att kunna skämta om det ibland har underlättat…

  5. Mib says:

    Vilket bra inlägg! Så mycket insikt som du skänker genom att förklara saker så där. Jag är så himla glad över att ha hittat din blogg.

  6. Savox says:

    Ha ha, känner igen mig! Jag är lite av en tidspessimist själv – räknar alltid med att en resa kommer att ta dubbelt så lång tid som den faktiskt gör. Jag förmodar att det är en miljöskada efter att ha bott BÅDE på skånska landsbygden och i Norrlands halvglesbygd utan att ha bil. Busstiderna inlagda i mobilen eller memorerad, tidtabellerna uppsatta på väggen i köket.

  7. Reb says:

    Savox: Tidspessimism kan absolut vara rena realismen när man bor på skånska landsbygden, eller när man behöver förlita sig på Skånetrafiken öht. 😉

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *