#prataomdet Jag är inte en snäll kille som inte våldtar tjejer

Att prata om det. Tydligen finns det de som gör det. En del har nyss börjat. Själv har jag pratat om det i åratal, känns det som. Fast jag inser att jag snarare slutat. I början var det något jag inte pratade om, för att det inte fanns några ord. Sedan vågade jag inte prata om det, för att jag trodde att jag måste välja mellan att kalla det för vad det var, och mellan att älska honom. Och jag valde att älska, för jag trodde det var bäst så. Jag fattade inte att jag kunde älska en person och samtidigt erkänna att det han gjorde skadade mig.

Men sedan pratade jag. Det gick inte att få stopp på mig. Idag, nästan fyra år senare, har jag lärt mig hur det fungerar: är det något jag förstått så är det att det alltid handlar om kön. Att prata om det är som att be om att bli kallad för “hon” och “tjejen”, att få sina upplevelser förklarade i mönster där offret förväntas vara fittfödd kvinna, och förövaren förväntas vara kukfödd man. Där det finns ett offer och en förövare, till att börja med, och där de rollerna är beroende av vilket kön omgivningen uppfattar att man har*. Som ickeheterosexuell transkille har jag haft väldigt svårt att hantera det. Varje gång någon har felkönat mig (som offer och därmed som tjej) – eller rättkönat mig men totalt missförstått min poäng (till exempel uppfattat mig som kille, men som utgått ifrån att jag därför talar utifrån att vara “en fin kille som inte våldtar tjejer”) har jag känt att jag borde Förklara. Komma ut. Prata om det där andra.

Det är bara något jag inte vet hur man pratar om ihop. Det blir så lätt att någon drar slutsatser om att min könsidentitet eller mitt behov av en könskorrigering måste ha orsakats av övergrepp, eller att min upplevelse av att det inte var okej orsakades av min kroppsdysfori. Det händer tillräckligt ofta att folk tolkar der så för att jag ska ha lärt mig att undvika att nämna dem i samma sammanhang. Men nu när jag får det bekräftat mest hela tiden att jag verkligen passerar som man utseendemässigt, och nu när folk inte längre kan kraxa “du kommer att ångra dig”  eftersom jag kommit så långt att jag borde ha ångrat mig vid det här laget om det vore aktuellt – nu borde jag ha lagt den rädslan bakom mig.

Under den tiden då jag pratade om det som mest tänkte jag att jag kanske skulle förstå det bättre när jag väl hunnit leva i en manlig könsroll ett tag. Så länge folk som mötte mig uppfattade mig som tjej så kunde jag kanske inte se saker annorlunda. Kanske skulle jag också en dag i framtiden gå runt och vara rädd för att utpekas som våldtäktsman? Kanske är det rentav grunden för en manlig könsroll? Jag visste inte, men jag väntade. Och väntade.

Det är fyra år sedan jag kom ut som transkille, och det har snart gått ett år sedan jag började passera som man utseendemässigt. Numera händer det mest hela tiden att jag får små signaler på att folk könar mig som kille. Dessutom har jag gått på testosteron i ett och ett halvt år – men jag har fortfarande inte börjat känna rädsla för att bli utpekad som våldtäktsman, eller någon kollektiv skuld. Då kanske det ligger mer i det som Technicolor berättar, att Lars Gårdfeldt sagt i en intervju:

“Hans hypotes var att bögar gör att heterosexuella män påminns om att de faktiskt också kan våldtas, att de kommer i kontakt med sin egen våldtäktsrädsla som de aldrig i övrigt behöver befattas med.”

Själv pratar jag inte om det längre, särskilt ofta. Jag tycker inte att jag behöver det, och jag har fortfarande inte hittat någon självklar plats bland klyschorna som passar mig. Jag är inte en snäll kille som inte våldtar tjejer. Jag är inget offer, ingen förövare, ingen oskuld, slampa, kille eller tjej. Jag har inte kunnat sortera mig själv i någon av klyschorna. Jag har kunnat skjuta folks fördomar åt sidan eftersom jag ändå aldrig kommer att kunna göra mig förstådd fullt ut. Kanske är det just därför jag inte längre känner något skriande behov av att prata om det.

*) Jag har lärt mig att det för många inte spelar någon roll hur JAG definierade vår relation: Om HAN såg det som “ett heterosexuellt förhållande” så är det oftast det folk går på när de försöker förstå. Indirekt tillskriver de alltså honom ensamrätten att beskriva vår relation.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , ,

This entry was posted in Genus, HBTQ, Internet, Könsidentitet, Kroppspolitik, Överlevnadshandbok, Personligt, Psykologi, Relationer, Sexism, Språk, Transitionsdagbok and tagged , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

21 Responses to #prataomdet Jag är inte en snäll kille som inte våldtar tjejer

  1. Pingback: Tweets that mention #prataomdet Jag är inte en snäll kille som inte våldtar tjejer | trollhare -- Topsy.com

  2. Minna says:

    Alla har ju inte så mycket att berätta, men att prata om det kan ju även innebära att bara lyssna. Jag hängde med i debatten de första två dagarna, tittar till lite ibland för att se om Assange-trollen tagit över den. Jag tycker det är bra att diskussionen är igång. Jag hoppas att folk börjar prata innan, inte bara om det har hänt, men så att det inte händer. Jag hoppas att yngre tjejer och killar lär sig att prata om det innan, men det kommer tyvärr inte att utrota övergrepp helt.

    Själv har jag inte så mycket att prata om, en lärare betedde sig lite otillbörligt med mig när jag var yngre och jag visste inte om det var av misstag eller om det var med flit för jag har alltid haft svårt för att främlingar rör vid mig, oavsett kroppsdel.

  3. Jeanna says:

    Förstår hur du menar; du tilltroddes inte om att kunna vara saklig när du berättade, pga din könstransformering … Man kanske tänkte att du ville vara manligt aktiv men tvingades in i tjejrollen och tyckte att du blev våldtagen?
    Du menar att du hunnit vänja dig tillräckligt för att veta vad du menar och säger. Att du kan prata om en sak som hänt I OCH FÖR SIG!
    Men “våldtäkter” verkar ha blivit ett vitt och brett begrepp- Vad är våldtäkt alltså? … När vi talar om Assenge så verkar det varit ett missförstånd mellan honom och tjejen, som han utnyttjade .. Han kanske snärjde henne genom att vägra förstå att hon ville att han skulle gå. Låtsades inte förstå hennes allvar? Eller kanske var hon bara tillfälligt arg (han hade ju vägrat gå ut, stod det i tidningarna, och istället våldtagit henne). Men hon måste väl ha infunnit sig i samma rum som han frivilligt! På något sätt bör hon ha fattat att hon gått med på att ha fysisk kontakt när hon hänger med honom efter en flirt! Det därkallar jag inte en typisk våltäkt. Å andra sidan framstod Assenge i mitt tycke i en brittisk TV – intervju igår som ganska så envis och gåpåig. Han vägrade fullständigt sluta prata fast av pressat tidsschema på TV avbröts av intervjuaren, på försiktigt, sedan alltmer konkret sätt. Det där draget … om han visar det i en sängkammare kan nog någon idiot få det till just våldtäkt!?
    En annan förklaring till hela soppan är ju att USA sett till att tjejerna raggade upp honom för att sedan anklaga honom för våldtäkt. De vill såklart sätta dit honom efter Wikileaks läckor om deras rättsväsen. Kanske vill avrätta honom. Vi kanske får svaret snart … Men jag hejar såklart på Assenge i detta fall och i detta läge –

  4. Maldita says:

    Jag tycker du är modig som pratar om alla möjliga svåra och personliga saker såhär. Ditt och mitt liv går parallellt på ett obehagligt vis (lättnaden och lyckan av att klippa av det där långa håret och skita i vad han tycker, att vara i ett destruktivt förhållande, det där med “Jag är hetero, alltså är du min flickvän”). Det är läskigt att vi är så lika men bra att det går så bra för dig, att du har det bra och är glad och så. 🙂 Ha det så bra, håll dig varm, ät god mat och umgås med de som gör dig gladare. Man behöver fylla på med energi och livsglädje inför våren, som är så lång och grå och pollenfylld och strävsam.

  5. Minna: Ja, jag har inte orkat hänga med så mycket eftersom det fram tills nyligen till 99,99% handlade om spekulationer/konspirationsteorier/anklagelser och insinuationer (riktat mot tjejerna, alltså)… Så jag vore väldigt glad om det kunde leda någonvart istället.

    Jeanna:

    “Men hon måste väl ha infunnit sig i samma rum som han frivilligt! På något sätt bör hon ha fattat att hon gått med på att ha fysisk kontakt när hon hänger med honom efter en flirt! Det därkallar jag inte en typisk våltäkt.”

    Så: Vad ÄR en “typisk våldtäkt”? Om man som kvinna befinner sig frivilligt i samma rum som en man, innebär det att man därmed också samtyckt till [vissa/alla tänkbara sexuella handlingar]? Och att det finns någon slags plikt att “ställa upp”?

    Jag tänker inte tillåta någon diskussion som handlar om ifall Assange är skyldig/oskyldig, däremot vill jag väldigt gärna veta hur man kan dra såna slutsatser som du gör.

    Maldita:

    Nakenheten har varit en väldigt effektiv sköld (fast inget jag rekommenderar för vem som helst). Det är inte mod, det är egocentrism 😉 Men detsamma!

  6. Daniel says:

    Nu ska vi prata om det. Det är säkert bra – på något sätt – det menar jag verkligen. Vi ska alla bli Offer … som pekar ut någon Förövare … oftast en (men inte alltid) man. Så kan man välja att se det – och så tror jag många vill se det.
    Jag skulle vilja att #prataomdet handlade om att prata både vad man inte vill göra och vad man faktiskt Vill göra. Tyvärr kommer det inte att hända. Många – alltför många – vill lite på tankeöverföring. Det är ju jättebra om man känner varandra o kan “läsa varandra”. Men ibland gör man det inte och tror att “öhh hen var liksom med på det” Vi har ju jämt en liten dialog om det mesta vi vill göra tillsammans “ska vi gå på bio?” “ska vi äta middag?” Varför inte en dialog om sexet också … men nej det kommer inte hända. För det är inte fint.

  7. Nej, jag skulle också vilja att det handlade om det, men jag kan ju inte läsa av människor och därför känner jag mig diskvalificerad från att ta upp det på det sätt jag skulle vilja. Jag förstår inte den icke-autistiska besattheten vid att försöka “läsa mellan raderna” till varje pris. Det är också en sån grej som spelar in väldigt mycket ju.

    Det är bara att se hur man har beskrivit autisters (HFA och Asperger) sätt att ha relationer: Tjejer riskerar att hamna i svåra situationer för att de inte fattar vad killar menar med “dricka te” (tex), och killar riskerar att bli ensamma och bittra för att de inte kan närma sig “det motsatta könet” (jag väntar fortfarande på mindre heteronormativa beskrivningar av aspierelationer…). Men jag funderar på om inte en del autister snarare har en fördel för att de har lärt sig att de måste prata, och vara konkreta.

    Nu lämnar jag väl ämnet. Men det finns så mycket att säga, egentligen. Jag skulle kunna prata om det i evigheter, ur olika aspekter.

  8. plastbaronen says:

    Intressant! Särskilt det där om att folk gärna vill blanda ihop ens erfarenheter och förklara det ena med det andra.
    Och jag instämmer i att homofobi delvis kan bero på en rädsla för att bli sexualiserad och i värsta fall våldtagen av en man. Då vinner man på att peka ut bögarna som svagare och löjliga. En svag och löjlig person är mindre hotfull.

  9. Ja, det är inte svårt att lista ut, egentligen. Mycket hetero-kille-med-bögfobi handlar ju om en enorm fixering vid sex, sexualitet och rädslan för att en bög ska “stöta på en”. Jag har funderat på det ibland, varför vissa homofober använder “stöta på” eller “ragga på” när de egentligen verkar mena “bli våldtagen av”. Jag har alltid tolkat det som att de som säger så verkar ha en ganska skev syn på sexualitet överlag…

  10. Magnus says:

    Det är olyckligt att många inom feminismen – den feminism som syns och hörs idag – låser fast de här frågorna så hårt vid polariteten kvinna-man (eller homo-hetero) och sedan genast kör på att endast kvinnor har rätt att utveckla några egna åsikter om hur ett möjligt sexövergrepp ska berättas och bedömas. Ett övergrepp eller något som någon anser ligger i gråzonen: endast kvinnor anses ha rätt at förhålla sig till detta och själva välja hur de vill resonera, vad som ska betonas. Som man är man helt enkelt inte välkommen in i debatten, man tolereras bara om de följer den åsikt som dikteras av en röststark kvinnlig grupp, t ex Bangredfaktionen, och dessutom ska man helst ha en position i världen: när det gäller män är svenska feminister idag endast intresserade av typ tv-chefer, vd-ar, politiker och mediaproffs med hög profil som kan skickas upp i talarstolen, manliga gräsrötter göre sig inte besvär och höje framför allt inte rösten. Det går kanske att dra in koytsiktiga vinster på det i media och dagens genusdebatt bestäms ju i hög grad av vad som funkar i media, men i längden bäddar det här för fientlighet, förakt och backlash.

    “Många litar på tankeöverföring” i sin uppfattning om vad som händer i ett intimt möte, skrev någon här ovan. Precis, en stor brist med prataomdet är att alltför många – och,. som jag dser det, de som driver kampanjen – struntar i att mycket av kommunikationen vid tillfälliga möten är outsagd, halvutsagd, medvete tvetydig – och att vara 110% tydlig med vad som ska hända anses inte okay eller sexigt, vare sig av män eller kvinnor. Om man säger at “våldtäkt är det som känns som våldtäkt och det inträffar framförallt när mannen inte varit tydlig med vad jhan ville göra och uttryckligen bett om samtycke” så har man definierat det på ett sätt som funkar för en bilreparation men inte för något så mångtydigt och spontant som sex och känslor. Och det här negligeras helt av många i kampanjen eftersom de vill klubba in en inställning (kanske opckså en reviderad lag) som gör det lättare att få upp antalet åtal och fällningar för våldtäkt.

  11. Nu hänger jag inte med alls? Vilka manliga gräsrötter är det som inte får höras, och vilka är det som bestämmer att de inte får höras?

    Jag skulle snarare säga att det är synd att #prataomdet missat att problematisera just att man förväntas vara så förbannat tvetydig, att normen är att allt ska vara så outtalat för annars försvinner det spontana och fina. Det hade jag velat att man diskuterade mer (men själv har jag inte kompetens nog att diskutera sånt).

    Men vem har sagt det du citerar, och när?

  12. Magnus says:

    Visst är det “standard operations procedure” att när dejtandets ritualer kommer nära inpå den punkt där parterna hamnar i säng. så ska spelet föras genom antydningar (“hänger du med till mig på en kopp te?”, “du är en stygg flicka eller hur?”) än genom fullständigt transparenta förhandlingar. Alla vet att den kille som säger “Ska vi knulla nu, vännen?” eller som ens förutsätter att han uttryckligen, i klara verba, måste be om lov och att ett nej då är hugget i sten, den killen får aldrig napp. Det finns ett visst hyckleri här, både killar och tjejer kan säga att de vill ha snälla och bottenärliga dates eller pojk-/flickvänner som aldrig går ett steg längre än vad de “fått samtycke för”, “vad tjejen vill” men samtidigt förv’äntas det att den ena parten – i regel mannen – ska vara litet fräckare än så, ölitet mera hungrig och tilltagsen, utan att för den skull bli helt okontrollerad.. Principen som man egentligen går på kunde uttryckas “jag vill, men bara om du också vill” – men eftersom det knappast är möjligt att på egen hand bevisa i efterhand (nu tänker jag mig: efter en anklagelse om våldtäkt eller påtryckningsförsök som görs lpngt efteråt) mot någon annan att den andra personen “också ville” så landar kriteriet istället i att det måste finnas ett glasklart, uttalat samtycke till allt som sen hände. Vilket är en orimligt formalistisk syn på sex, de flesat vill helt enkelt inte ha det så. Visst, det är ett slags hyckleri eller galanteri, man kunde ockås kalla det vardagslivets teater, men juridiken eller den objektiva moralen kan inte ta hänsyn till teater av denna sort. Och då får man en klyfta mellan det här snacket om ata var reko och vad som verkligen förväntas under parningslek eller one-night stands.

    När det gäller kvinnorörelsen idag och männen: ja, jag uppfattar att män som vill vara med i debatten och ta nsvar för vad som händer bjuds in med armbägen oich körs ut så fort de säger flaska utan att ha clearat det med sina självutnämnda kvinnliga “värdar” inom en grupp eller en debatt. Det enda sättet att få status och rätt att fritt förhålla sig till frågor inom det i vid mening feministiska fältet om du är man är idag att antingen komma in som pojkvän/make till någon tjej som redan har hög status i gruppen eller att ha hög yttre status genom sitt jobb, så at man är attraktiv att få med, t ex ledande affärsmän, journalister, militärer och poiitiker som får svänga sig med att de är feminsiter och som tilltros att själva formulera hur de ser på det. Det syns nästan aldrig till några män som kommit in nerifrån, på egen hand, som formulertar starka synpunkter och som faktiskt blir tagna på allvar inom den feminism som hörs idag oich därmed inom media i stort. Männen har halvt i tysthet drivits ut ungefär på samma sätt som de drevs ut från dagis och förskolor mot slutet av 90-talet (killarna där slutade eller några fann sig i att relegeras till en underdånig position när pedofilskräcken blev till den grad exploaterad att de inte ansågs kunns hålla i eller trösta ett barn, särskilt inte en flicka).

    Det här är förstås inget som sägs högt av dagens tjejkrönikörer och journalister, men om man kommer nära frågan antyder ändå många (t ex Sonja Schwarzenberger, Joanna Rytel, Anna Laestadius, Maria Sveland) revanschistsiska argument: eftersom kvinnor har föraktats i århundraden är det rätt och billigt att nu sparka på männnen och visa dem att ingen kmmer att bry sig om vad de säger, särsskilt inte när de närmar sig genusfältet. Debatten är väldigt segregerad idag, man kör på en princip att bara kvinnor har rätt att tala om “kvinnofrågor”. Jag ser mig själv som fenminsit, men isåfall mera old-school: frågor ska bedömas utifrån principer som gäller alla, inte efter vem som säger något eller utiofrån vissa gruppers krav på en gräddfil eller ett eget fredat område i debatten, i politiken eller inför rätta.

  13. Magnus says:

    En annan sida av saken som jag menar att #prataomdet missar är att särskilt tjejer idag är mera benägna till ‘festsex’, swingersex eller thrillseeking där man uttalat är ute efter sex som äventyr, utan att några känslor behöver finnas med i bilden. Om man ser det i backspegeln, hur ska man klart beskriva skillnaden mellan det som kan hända vid ett lyckligt avlöpt ‘äventyrsligg’ och vid något som hävdas ha utgjort en våldtäkt eller sexuellt tvång? Du kan oftast inte mäta det utifrån graden av yttre våld, många våldtäkter innehåller faktiskt inte något större synligt våld (vilket delvis beror på att den tagande parten underförstår att “det lönar sig inte att kämpa emot” eller den andra avläser atr det är bäst att hålla sig snäll – men det kan också var helt outtalde lojaliteter,). Dessitom är sado,masochistiskt sex numera både lagligt och relativt vanligt, där ingår “tvång på lek” i upplägget. Det går inte heller att säga att om vissa saker yttras så är det våldtäkt: folk syslar med en hel del erotiskt rollspel i sängen och naturlgtvis kan även ett one-night stand innehålla litet ruffiga repliker, som sedan kan tolkas på olika sätt. Om man kollar “den nedre rivbban” för att det ska kunna övervägas vara våldtäkt så fins det ett brett bälte i ord och handling där saker som sker under en anmäld våldtäkt lika gärna kan inträffa under vilket vanligt samlag som helst.

    Våldtäkt är inget “smoking gun-brott” som definieras enbart genom att det ena eler andra har hänt, Man måste göra en bedömning av vad de olika parterna verkar ha haft för avsikt och hur de läst situationen före och under att det hände. Det bästa kriteriet är kanske just att den, ofta outsagda, faktorn “bara om du också är införstådd” har saknats, men det är förbaskat svårt att fastställa inför rätta när folk är oense och det dessutom har gått en viss tid. När t ex Johanna Koljonen ellker andra “Bangfemninister” säger att “våldtä’kt är det när tjejen upplevde det som våldtäkt” så låter det övertygande men det är i ajälva veket en ren cirkeldefinition, den undiviker frågorna: när och hur definierades det som våldtäkt? och fanns det en skillnad mellan hur det kändes då, i sängen, och hur det såg ut i efterhand?

  14. Men vänta nu. Kritiserar du att folk öht spelar ett socialt spel, eller kritiserar du det enbart när det handlar om sex? Och ur ett begränsat heteronormativt perspektiv? Och varifrån kommer idén att det är förbjudet att uttala samtycke? Jag inser att jag vet alldeles för lite om det heteronormativa spelet, för jag känner inte igen det du beskriver.

  15. Magnus says:

    Apropå att definiera våldtäkt som allt sex utan uttalat samtycke i förväg från den penetrerade parten, punkt: det förslaget har drivits i flera år av t ex professor Madeleine Leijonhufvud och det dyker ofta upp i artiklar, debatter och bloggar som disksuterar sexuellt våld utifrån ett “feministiskt” persepktiv. Om det togs in i lagens text, så skulle det i princip förutsätta skriftligt och daterat samtycke inför varje samlag: muntliga avtal är helt utan värde om det blir diskussion om vem som tyckte eller trodde vad, och det har det ju per definition blivit i många fall innan man valt att anmäla för våldtäkt eller sexuellt tvång. Den ena parten ser det som att det var i samförstånd och att båda var kåta, den andra har inte den uppfattningen alls. Men när och hur etablerade de dessa uppfattningar om det som skulle hända, eller hade hänt?

  16. Magnus says:

    EmmanueL: Nej, jag kritiserar inte att folk spelar ett socialt spel, men att man ställer krav som tvingar in dessa sociala spel – som i sig kan vara både firtt gestalatde och knutna till förväntningar, status, förförelse, sociala normer – i en juristiserad kostym. Det man kräver av lagen kan lagen och domstolarna i själva verket inte hantera utan att bli omöjliga, och resultatet blir politiserat godtycke.

    Min erfaremnhet är att det anses gract osexigt och nybörjaraktigt om en straight man frågar “eh, är det okej om vi ligger nu?” eller “nu är du väldigt tänd på mig, va? höhö!” (ett ‘ja’ till någondera av dessa frågor skulle kunna tas som uttalat samtycke till sex). Det ska vara litet mer antydande än så, att vara så rak räknas som löjligt, osäkert , smaklöst och plumpt. Och av tjejer förväntas i motsvarande grad att de inte ska säga ja helt öppet och direkt. Du vet “hon säger nej, nej men menar kom och ta mig, jobba litet mer på det”. Det där är urgammalt och det är självklart inte i takt med de normer som vi annars har i samhället eller inom feminjsitisk debatt, men eftersom det är så viktig att hitta partners och vi numera inte har arrangerade äktenskap så lever de här atttityderna ändå vidare: det finns så att säga ingen domstol du kan gå till om diu blir sur på att folk inte menar exakt det dom säger i parningsleken.

    Och de här förväntningarna på at spela spelet på ett kreativt sätt är oftast lika starka även vid tillfälliga förbindelser.

  17. Och du menar att man INTE tvingar det spelet att bli tolkat ur ett juridiskt perspektiv idag? Vad är skillnaden?

  18. Magnus says:

    Nej, den lag vi har idag håller en hyfsad distans till detta spel. Det är en annan sak att enskilda jurister – domare, åklagare och nämndemän, en del av de senare har inte juridisk utbildning utan är politiskt tillsatta – ibland har dålig koll och jobbar enhgt mossiga attityder, t ex ‘hon klädde sig utmamande och då får man räkna med att man tar en risk’. Lagen säger ingenting i den vägen. Det är klart det är allvarligt att jurister dömer på ett sätt som är föråldrat också enligt lagboken, men då är det denna skakiga praxis på sina håll som man ska strama upp. Att skriva om lagen så att den i praktiken gör att varje ligg som inte föregås av förhandlingar vid köksbordet och skrivet samtycke sedan kan åtalas och dömas som våldtäkt och leda till flera år i fängelse, det är mycket värre.

    Enskilda usla domslut är en sak, det kommer alltid att finnas en viss kvot sådana, men urgröpt rättssäkerhet som kan skrivas in i lagen är en annan och värre historia. Dert handlar just om atg försvara rättssäkerheten och att lagen faktiskt ska gå på de punkter där problemen finns. Allt sex som föregås av tvetydigt spel och antydningar är inte tvång eller våldtäkt. Det handlar inte om något “vi måste skydda våldtäktsmännen” – självklart inte, utan om att ha en rimlig möjlighet att bedöma vad som ‘är våldtäkt utan att placera hundratusentals samlag varje vecka inom zonen “möjligt att åtala för våldtäkt i efterhand”. Den komplikationen vill prataomdet-gänget inte ens ta i, förmodligen därför att de inte kan se sisg själva eller sijna sexpartners i rollen som de som en dag skulle kunna hamna på de anklagades bänk.

  19. Märkligt, eftersom jag trodde att hela poängen med just prataomdet var att eh… prata om det? Att diskutera just gränszonerna. Det som du säger att de inte gör, samtidigt som du drar en massa slutsatser. Du verkar ha väldigt bra koll på vad andra människor tänker och känner och vill och menar – bättre än de själva. För det är ju precis det du hävdar när du drar slutsatser till höger och vänster.

    Jag vill veta vilka som kräver ett formellt, skrivet kontrakt för att något ska räknas som samtycke. Det har du fortfarande inte svarat på. Jag ger dig EN chans till.

  20. Magnus says:

    Immanuel: Tja, jag ser inte #prataomdet som något som kommit spontant nerifrån, det är en välorkstrerad kampanj av professionella mediokrater. Kampanjen/nätverket gick i stort sett rakt in på centralt beläghn ledar- och debattsidor, man behöver inte vara Lee Harvey Oswald för att känna att det handlade om en välplanerad drive av personer med stort massmedialt inflytande. Och frågorna som ligger under är inte precis nya, de har snurrat runt i flera år. Kolla t ex in diskussionen om Rolf Hillegrens uttalanden som exploderade på ett antal mediebloggar och tidningar för ett par år sen, sensommaren 2009. Många var mycket ivriga att använda hans för alldel sexistiska, men juridiskt rätt skakiga (och måttligt relevanta) uttalanden till att skåpa ut i stort sett alla jurister i landet och kräva just den sorts definition av våldtäkt som jag skissewrade: våldtäkt är vå¨ldtäkt ä’r våldtäkt och det avgörande är att det inte inhämtats samtycke. Samma bild som finns med i prataomdet-texterna, även om man nu också diskuterar en del om mera flytande upplevelsere så är grundmodellen och kravet på “total ärlighet” detsamma.

    Och flera av dem som deltog i diskussionerna kring Hillegren och som röt allra högst stod nära Bang. Till exempel Isobel Hadley-Kamptz (Expressen/Arena/Bang/Neo); man hittar några av de allra mest upprörda diskussionerna på hennes blogg (augusti -09, det är inte bara inläggen som är talande utan ännu mer kommentartrådarna och debatten där mellan henne och hennes läsare). isobel m fl insinuerade tydligt att Hillegren talade för 90% av alla jurister och all polis i landet, och att det han sade vilade direkt på den lag vi har idag. Och isåfall måste denna lag givetvis ändras och ersättas med en revanschistisk, politiserad ny lag. Det är begripligt att man tog i så, en bättre halmdocka än Hillegren kunde man inte fått. Jag kanske ska tillägga att jag inte är profesionell jurist, jag talar alltså inte av sårad kåranda – heller.

    Skriftligt samtycke inför sex är vad som _kommer_att_ krävas_ – i princip, lagen struntar som sagt i muntliga avtal när det rör sig om straffbelagda brott – ifall lagen skrivs om så som t ex Madeleine Leijonhufvud och Sonja Schwarzenberger vill ha den, ifall man vill slippa känna att varje samlag innebär risk för att den som låg bredvid sedan en vacker dag ska anmäla för våldtäkt. Som någon sade, det där stämmer ganska dåligt med det fria och spontana knullande som annars är norm i nutidens Sverige.

  21. Du har fortfarande efter alla dessa ord inte lyckats prestera en enda länk som styrker dina påståenden. Adjö.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *