Döm mig gärna för att jag inte dreglar på dig

Jag ska inte påstå att jag har någon aning om hur det är att vara rullstolsburen, men de senaste månaderna har jag blivit rentav fanatisk i mitt agg mot onödiga trappsteg, snålt tilltagna dörröppningar och trånga toaletter. Anledningen är att jag blivit beroende av min dramatenvagn. När man är relativt nyopererad i överkroppen och ska släpa runt nästan 25kg på föreläsningsresor, så är vagnen ens bästa vän.

Dramaten

Min dramaten, på stationen i Köping. Vårt första äventyr helt på egen hand.

Jag har fortfarande lite problem med att lyfta och bära, men det är inte enbart därför jag tänker ta med mig min dramatenvagn när jag ska ut och julhandla idag. Jag vet vilka arga blickar det kommer att ge, hur folk kommer att sucka och stöna över att jag är så JOBBIG som tar upp extra plats. Det vande jag mig vid redan som nyopererad.

Men det är just det: Jag får ett par kvadratdecimeter extra utrymme för mig själv, och det är precis det jag behöver för att stå ut med att ha folk omkring mig utan att få ickeepileptiska anfall. Dessutom är vagnen något att stödja sig på om det behövs. För det de ser är en otymplig väska, men inte mitt autistiska behov av att få vara ifred.  Det de ser är att jag riskerar att köra på dem med mina jättehjul, men inte min kassa motorik och mitt usla balanssinne som får mig att slå huvudet i hatthyllan på tåget tre gånger på en och samma resa. Det de ser är ett åbäke, inte ett hjälpmedel.

Så förlåt att jag tar upp viktigt utrymme med min vagn. Döm mig för det, om du känner att du behöver det. Men utgå inte ifrån att det är omedvetet att jag är ivägen. Du skulle antagligen tycka att det var lite jobbigt om jag föll ihop på marken och började rycka och skaka okontrollerat – i synnerhet om jag ramlade över dig och dreglade ner din jacka; folk blir lite besvärade av sånt har jag förstått. Så döm mig gärna för att jag är ivägen, så dömer jag dig för att du inte har någon autistisk inlevelseförmåga.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , ,

This entry was posted in Bilder, Funkis, NPF, Personligt, Resor and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

8 Responses to Döm mig gärna för att jag inte dreglar på dig

  1. Reb says:

    Tillgängligheten i det här landet lämnar verkligen enormt mycket övrigt att önska. SUCK!

    En pytteliten sak i sammanhanget som jag har tänkt på är varför är alltid platsen/platserna i bussen som är reserverade för rörelsehindrade sådana som är ett extra trappsteg upp (häromkring är det så i alla fall). För att den som är rörelsehindrad givetvis är en jävel på att klättra och hoppa??!

  2. Så är det inte på bussarna just här i Falkenberg, men på de flesta ställen (däribland Gästrikland) är det ju så. Har också funderat på det. Vet inte hur de tänker då. Minns hur bussarna i Östersund såg ut på 90-talet: den bakersta delen var nedsänkt istf upphöjd. Men jag tror de fick problem med skadegörelse, plankningar etc. för det syntes inte från förarplats.

  3. Gabriel says:

    Du borde skriva en varningstext på väskan typ: “Nej, jag är inte ivägen- det är du som ska flytta på dig!” Fast det är kanske lite väl mycket text. “Undan! Bokstavsbarn på väg!” borde funka det också. Bara för att jävlas 😉

  4. Haha, jag som bara tänkte skaffa en tuta, men en skylt vore inte helt fel 😉

  5. Ylva says:

    Här har de tydligen använd handikapparkeringen som snöupplagringsplats. :/ Skönt att du har hittat ett sätt som fungerar!

    God jul!

  6. Men så praktiskt *dryper av ironi* 🙁

  7. Mib says:

    Guuuuud vilket bra inlägg! Jag vet inte hur många gånger jag har skrivit det om dina inlägg förut eller tänkt det men nu gör jag det igen!
    Jag har en dotter som har autism och är rullstolsburen ibland. Hon har fått sin rullstol pga sin neuropati och sin otroliga smärta i kroppen men jag kan mycket väl erkänna att ibland är den där rullstolen också jäkligt bra att ha just pågrundav hennes autism.
    Många kanske skulle tycka att det var nåt slags “fusk”-hjälpmedel på nåt vis om de visste att det faktiskt är lite därför vi använder den ibland, men då har dom ingen minsta aning om hur det är att leva med autism.
    Och tyvärr så är den inte alltid ett hjälpmedel heller i ärlighetens namn när det gäller att bli respekterad för det finns folk som ser henne som mindre värd på nåt vis när hon sitter i den. Det är så jäkla hemskt och jag blir så förbannad! Vi var på en smådjursmässa en gång och hon satt i sin rullstol och kollade på nåt litet djur och så kommer det människor och ställer sig FRAMFÖR henne som om hon vore en SAK!!!
    Just såna tillfällen är rullstolen annars rätt bra. Att slippa hålla reda på var man ställer fötterna och vem man har nära inpå sig osv (ja du fattar) och färdas med liksom.
    Inser just nu att det här kunde jag ha skrivit ett inlägg om i min egen blogg istället , men nu har jag skrivit så mycket så jag inte tar bort det utan skickar kommentaren istället.
    Ha det bra och fortsätt med alla intressanta inlägg!

  8. Ja, jag har tänkt på det tidigare, att det finns vissa poänger i att ha något sånt. Jag har ibland funderat på att ta körkort och skaffa bil bara för att ha ett eget utrymme. Det har också varit en av mina viktigaste motiv till att lära mig cykla.

    Men jag gissar att bemötandet blir väldigt annorlunda: Vad jag förstått blir man ofta antingen ignorerad eller gullad med om det “syns” att man är funkis, medan när det inte syns så blir folk möjligen sura. Och eftersom jag har extremt svårt för när jag blir syndomtyckt, så föredrar jag det senare…

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *