ICA-Jerry, synd-om-syndrom och sjukskrivningar pga. svårartad motivationsbrist

Inte för att skryta, men jag har världens bästa jobb. Efter fyra månader är jag fortfarande nyförälskad. Jag tänkte på det nyss, när jag stod och sorterade undan fjolårets jobbpapper och hittade kartan från Lidköping. Jag blev rentav nostalgisk: Min första föreläsning för Andet, i oktober.

Jag minns att jag inte kunde sluta stirra på träden utanför vandrarhemsfönstret, för det var så vackert. Jag hade dessutom knappt varit utanför dörren sedan operationen en månad tidigare, och hade glömt hur intensivt livet kunde kännas.

Immanuel framför fönstret med höstträd i bakgrunden

Lidköping

Det har varit tufft att börja jobba, visserligen, men det är så man utvecklas ju. Jag lär mig hela tiden att utmana mina rädslor: När jag var i Söderhamn och satte upp affischer inför nästa vecka, så kom jag tillochmed på mig själv med att be människor om hjälp helt spontant – utan att ens tänka på det.

Jag har haft tur, det vet jag. När jag fyllde 30 i höstas hade jag kunnat bli utförsäkrad, som så många andra med Asperger och ADHD som inte längre kan få sjukersättning. Jag visste att även om jag skulle kunna jobba, så skulle jag behöva ha en helt otrolig tur för att faktiskt hitta ett jobb där jag fick chansen – ett jobb där det inte är talang för att sitta med i fikarummet och skvallra på rasterna som räknas som den viktigaste kompetens en medarbetare kan ha.

Det fanns ett sånt jobb, som passade mig helt otroligt bra: Som föreläsare. Men alla med Asperger och ADHD kan inte ha mitt jobb. Vi kan inte alla resa runt och utbilda neurotyper i hur de ska bete sig. Så vad ska man göra? Det går trögt att få fram vettiga alternativ. Jag läser i DN att Samhall har någon slags skamstämpel, att arbetsgivare inte velat tala högt om deras samarbete:

– För bara några år sedan ville många inte lyftas fram i våra årsredovisningar, säger Lars Lööw.

Lars Lööw konstaterar att Icas Jerry­-reklam betytt oerhört mycket för att stärka bilden av funktionsnedsatta i arbetslivet.

–  Men så länge Jerry bara är praktikant så har Ica bara tagit ett steg. När Jerry blir anställd på riktigt blir det något annat.”

Alla aspergare kan inte jobba som föreläsare, och vi kan inte vara en klonad armé av ICA-Jerry heller – i synnerhet som de flesta med neuropsykiatriska diagnoser har lite av det omvända problemet: Där en person med Downs möter fördomar för att det syns på henom att hen inte är normalstörd, så möter en person med Asperger fördomar för att det oftast INTE syns*. Inte heller är vi sådär gulliga så att folk kan lägga huvudet på sned och säga “aaaw” och känna sig goda.

Det finns två stora problem med dagens sjukförsäkringspolitik: Det ena är att man försöker pressa ut människor som faktiskt inte kan jobba i arbete, och det är såklart katastrofalt. Men det andra är att man missar flera viktiga anledningar till varför folk inte kan jobba: En urholkad sjukvård där folk blir sjukare och sjukare av att vänta på behandling, och en arbetsmarknad dränkt i diskriminering.

En del – fast långt ifrån alla – av de som verkligen inte kan jobba idag skulle förmodligen kunna göra det om arbetsmarknaden var tillgänglig. De flesta av dem heter inte ICA-Jerry. Att säga att det bara är visa framfötterna och anstränga sig hårdare, är att framställa samhällets svagheter som en personlig brist – men inte får man bli sjukskriven på grund av motivationsbrist, hur handikappande det än är.

*) Jag vet att det kan vara annorlunda för de som fått diagnosen tidigt och blivit överbeskyddade, men bland de som är i 30-årsåldern och äldre är det snarare vanligt att inte ha fått särskilt mycket stöd alls – vilket kan få ödesdigra konsekvenser.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , ,

This entry was posted in Funkis, Funkispolitik, NPF, NPF-vård, Politik and tagged , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

17 Responses to ICA-Jerry, synd-om-syndrom och sjukskrivningar pga. svårartad motivationsbrist

  1. Pingback: Tweets that mention ICA-Jerry, synd-om-syndrom och sjukskrivningar pga. svårartad motivationsbrist | trollhare -- Topsy.com

  2. Nobody says:

    Visst är det så att arbetsmarknaden är otillgänglig för människor med någon typ av funktionsnedsättning. Man ska ha en rejäl portion tur för att hamna rätt. :/

  3. Anna says:

    Jag förstår att du gillar ditt jobb! Jag är nog faktiskt lite avundsjuk då jag själv trivs väldigt bra med att föreläsa/utbilda (som jag får göra till viss del i mitt jobb också).
    Att jag sen också fått priviliegiet att lyssna på dig och vet att du är mycket BRA på det du gör gör väl inte saken sämre? Fortsätt på din bana och du kommer kunna bli en talare i kaliber med de riktigt “stora” inom några år tror jag!

  4. Lottie says:

    Jag vet många som skulle kunna arbeta om arbetsmarknaden såg annorlunda ut! Det finns fördomar mot människor som varit utan anställning en längre tid t.ex., och mot människor som inte fixar att sitta med vid fikapauserna , som ju är en av anledningarna till att jag själv inte klarar av en “normal” anställning, så jag känner igen mig där!
    På jobbet klarar jag att sköta en arbetsuppgift, men jag vägrar att skvallra med folk. Punkt slut. Då går jag hellre hem lite tidigare och får lugn och ro.

    Jag tycker dina föreläsningar är bra, du är personlig och har en bra distans, samtidigt som det är sakligt och lite teoretiskt. Hoppas verkligen du kan utveckla det här med tiden, det behövs många som klarar av att berätta om sin verklighet, det är bra för det neurotypiska samhället!! Stå på dig. 🙂

  5. Tofflan says:

    Mycket tänkvärt jobb! Vill också lägga till att den sen finns såna som jag som inte har nåt syndrom eller är sjuk eller så som ÄNDÅ inte får jobb fast jag inget hellre vill än att jobba. Den här veckan har jag varit arbetslös i två år. Fullt frisk. Medan en del som mår skit tvingas ut och jobba fast de inte orkar/vill/kan. Nej, livet är inte rättvist, men man får försöka se ljust på framtiden ändå. Jag blir GLAD när jag läser att du har hittat rätt jobb för dig!!!

  6. Nobody: Ja, tyvärr 🙁

    Anna: Åh, tackar 🙂

    Lottie: Ja, jag minns det nördigaste stället jag varit på. Där provade jag att strunta i fikarasterna, och det blev faktiskt accepterat. Vilken lycka! Annars har alla mina försök på arbetsmarknaden väl strandat på just det där med fikarummen.

    Tofflan: Ja, det är också en sån sak. Men det är klart: Det handlar om tillgång och efterfrågan. Ju fler som tvingas tävla om samma jobb, desto lättare för oseriösa arbetsgivare att förhandla fram absurda villkor. Jag tror det är ett av målen…

  7. Maldita says:

    Jag förstår inte en sak med ditt jobb, Immanuel (är vi på first name basis med varandra? eller? spelar sådant ingen roll numer?). Hur klarar du scenskräcken? Jag skulle falla ihop i en liten gråtande hög om jag behövde hålla föreläsningar för en massa folk…

    Jag vet att själv kommer jag inte kunna få ett jobb. Jag kan inte sådant som man “ska” kunna, jag är urusel på att hantera stress och sådant där. Jag praoade i en rollspelsaffär, och jag fick stå i kassan. Det var bland det värsta jag har varit med om, då jag skulle räkna matte, räkna under press, komma ihåg hur kassaapparaten funkade, vara social och allting skulle gå snabbt. Det gick uruselt. 🙁 Jag är dessutom långsam och lättdistraherad. Världens sämsta anställd, troligen.

    Kommer du nån gång att komma till Uppsala? Det skulle vara jätteintressant att lyssna på dig. Ha det bra!

  8. Jag har inte så mycket scenskräck, och det har jag aldrig haft. Faktiskt är det så jag har hanterat min sociala fobi: Genom att föreställa mig att “lättsamma” möten med människor bara är en slags teaterpjäs/föreläsning/redovisning etc. För när jag föreläser så har jag en roll att spela, som jag känner mig trygg med. Jag vet att jag är ganska fri att sätta mina egna villkor för hur jag “får” bete mig då, till skillnad från de flesta sociala sammanhang.

    First name basis? Vad vore alternativet? Du FÅR titulera mig “Herrken Brändemo” om du absolut vill, men det låter väl bättre med Immanuel 😉

  9. Och tyvärr har jag inget inplanerat i Uppsala, iaf inte än (schemat är spikat tom. mars). Däremot i bl.a. Gävle, Stockholm, Borlänge och Västerås:

    http://trollhare.wordpress.com/nar-kommer-jag-till-turneplan-2011/

  10. Malin Almqvist says:

    Så bra skrivet!

  11. Mellanvärld says:

    @Maldita: Jag klarar inte heller av att hålla föredrag.

    (@trollhare: när tänker du återaktivera trådade kommentarer?)

  12. Ehm… Om det fungerar igen, så kanske.

  13. Mellanvärld says:

    Med nuvarande tema ska det funka.

  14. Arawn Repka says:

    Huvudet på spiken: att säga att det bara är visa framfötterna och anstränga sig hårdare, är att framställa samhällets svagheter som en personlig brist. Tack.

  15. Arawn: Ja, det är ju tyvärr så det är :/

  16. Nisso says:

    Jag håller med om det som sagts i kommentarerna ovan. Jag oroar mig dessutom för hur man (jag) överhuvudtaget ska kunna få ett arbete. Som Lottie skrev tvekar jag inte (främst) på min förmåga att utföra arbetesuppgifter, men att nå dit (till och med personer med “normal” socialförmåga tycks behöva trixa som fasen med personligakontakter och grejer), och sedan de där kringgrejerna (tex fikapauser).
    BTW är det bara jag som inte hittar i den nya layouten på bloggen, eller går det inte längre att svara direkt på en viss kommentar så att svaret hamnar under just den kommentaren?

  17. Pingback: En inbjudan till @goranhagglund och hans köksbord | trollhare

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *