IQn faller inte långt från blodsockret

I de norra utkanterna av Halmstad körde bussen i förmiddags förbi en kyrka som jag hade velat fota. Själva byggnaden var inget speciellt – en typisk funkiskyrka – men namnet på skylten bredvid:

Kärlekens kyrka.

Jag vet att Kärleken är en stadsdel i Halmstad, men det är ändå ett urcoolt namn.

Efter föreläsningen fick jag sällskap till stationen av Dean, som övervakade när jag täppte till min pladdrande trut med en nötbar innan jag klev på tåget mot Falkenberg. Då hade jag inte ätit på 12 timmar. Jag vet att jag SKA äta lunch, men det händer att jag glömmer det innan föreläsningen – och jag står mig i nio timmar om jag inte påminner mig själv om att jag borde äta, utan att känna mig det minsta hungrig eller bli allmänpåverkad. Det är först vid ungefär tolv timmar som det börjar gå utför, och det oerhört fort. Om jag äter frukost klockan fem hinner jag alltså inte känna någon hunger själv innan föreläsningen redan har börjat – och då gäller det istället att få i sig något så fort som möjligt efteråt om jag missar att tvinga i mig något innan. Föreläsningarna brukar sluta vid halv fem, så jag har en halvtimme på mig innan hjärnsläppet sätter in.

Den där lilla nötbaren som jag hittade i ryggsäcken och slukade på perrongen gjorde att jag höll mig vid liv tills jag kom “hem” någon timme senare. Utan att flippa ur och bli okontaktbar, som jag riskerar att göra. Jag är aldrig mer än en blodsockerdipp ifrån att tappa allt vad fejkad neurotypi heter, och gå in i en mer autistisk roll.

Det är vid tolv timmar som den magiska gränsen för blodsockerfördumning går – efter tolv timmar är jag så svulten att jag inte kan tänka förnuftigt och inbillar mig att jag klarar mig någon timme till, och någon timme till, och… så vidare, tills jag ramlar ihop. Och det var tolv timmar mellan min frukost och den där nötbaren – verkligen på gränsen. Jag hade redan börjat tänka att jag egentligen kunde vänta med att äta den tills jag kom “hem”.

Hade det inte varit för Dean hade jag nog inbillat mig att jag klarade mig hem på tom mage. Då tänkte jag såklart inte på att Falkenberg är en skum station, eftersom man måste veta att man ska av där och hålla koll på tiden själv för att vara förberedd. Tåget kör nämligen aldrig in i stan, och därför saktar de inte ner farten flera minuter i förväg, som tåg ofta gör. Inte heller får man några ledtrådar genom tågfönstret på att man närmar sig. Det gäller att vara på alerten, och det hade jag inte varit med tolv timmars fasta bakom mig.

Om det inte vore för att Dean tog mitt låga blodsocker på större allvar än jag själv hade vett att göra, hade jag kunnat missa min station och fått ta taxi från Varberg eller något. Så: kärlek till Dean, som räddade min kväll.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

This entry was posted in Föreläsningar, Kroppstankar, NPF, NPF-hantering, Personligt and tagged , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

One Response to IQn faller inte långt från blodsockret

  1. dam i tofflor says:

    Tolv timmar innan hjärnsläppet sätter in! Du måste vara en härdig typ. Jag trodde det var normalt att underprestera efter sisådär fyra fem timmar.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *