Post-menstruell spänning

Imorgon är det dags igen. Nebido. Testosteron. Drygt femton veckor har gått sedan sist – och när jag räknar inser jag att det är nästan 20 månader sedan den allra första sprutan.

Det senaste halvåret har jag tänkt väldigt lite på hormoner; jag har liksom haft fullt upp med annat. Operationen, rättsliga rådet – och så jobbet såklart. Men visst har jag undrat hur mina hormoner fungerar egentligen.

Imorgon ska jag ta prover på mina hormonvärden innan Nebidosprutan. Jag misstänker att jag åtminstone inte ligger för högt längre. Mina äggstockar verkar nämligen ha börjat mumla igen.

Det är en märklig känsla att ha platt bröstkorg och skägg, och gå på herrtoaletten – och upptäcka att man verkar vara på väg att få mens, fast det var över ett år sedan sist.

Jag har glömt bort det mesta jag kunnat om mens, eftersom jag aldrig riktigt vande mig vid hur det fungerade ändå. Fast jag vet att jag upplever är normalt, så har min kropp aldrig kunnat förlika sig med situationen.

Jag vet inte vad som kommer att synas på testerna, men jag hoppas att hormonläkaren har någon idé om hur jag ska göra när vi ses om några veckor. Bara han inte tycker att kastrering är det enda tänkbara, så vore jag tacksam.

This entry was posted in Resor. Bookmark the permalink.

4 Responses to Post-menstruell spänning

  1. MiaM says:

    Konspirationsteoretikern undrar såklart om hormondosen styrs så att det ska kännas lite obehagligt för de som inte är sugna på SRS…

    hoppas jag har fel…

  2. Oj, ehm. Nej, det tror jag inte. Det är ju inte så att man sänker den efter ett tag eller så.

  3. plastbaronen says:

    Jag har nästan helt glömt bort hur det var att ha mens. Tiden läker alla sår sägs det… 🙂

  4. Maldita says:

    Jag blir fortfarande helt överraskad av mens, vilket ju inte är så kul. Dessutom så är det så att den verkar infinna sig precis innan jag ska göra något där mitt självförtroende är mycket viktigt, som till exempel att hålla föredrag inför klassen, träffa massor av nya människor, med mera. Den följer ingen natur lag mer än Murphys Lag, vad det verkar.

    Jag blir överraskad av mig själv, förväntar mig att se ett platt bröst i spegeln men ser två utbuktningar, förväntar mig antydan till skägg på min lena kind, förväntar mig en mörkare röst. Det känns så knäppt när spegeln inte stämmer med hur jag förväntar mig se ut, när hjärnans bild inte stämmer med vad som faktiskt finns där.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *