Skamlöshetens skamlighet

Fredagsnöje fast det bara är förmiddag: Att höra glaset krossas inne i containern. Jag kastar burk efter burk genom det lilla hålet, medan boendestödjare M irrar runt på parkeringen och letar efter metallinsamlingen. Någon som jag gissar är en man i 65-årsåldern dyker upp, och börjar kasta glas genom hålet bredvid mitt. Plötsligt vänder han sig till mig och säger:

– Jag pratar för mig själv väldigt mycket.

– Det gör jag med, så då är vi två!

Det är första gången jag hört någon berätta IRL att de brukar prata för sig själva, utan att göra sig fåniga och ursäkta sig med att de är “virriga” eller något sånt. Utan att visa minsta antydan till skam. Utan att få mig att känna mig dum för att jag också brukar prata mycket för mig själv, och liksom inte ens har vett att skämmas för det.

Jag tror att jag träffat så många socialt kompetenta/neurotyper/psykfriska/normalstörda det senaste året att jag glömt bort hur enkelt det kan vara att prata med folk som inte verkar skämmas så mycket. Jag behöver inte skämmas för min avsaknad av skam.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

This entry was posted in Funkis, NPF, Personligt, Psykologi, Skam, Social inkompetens and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

4 Responses to Skamlöshetens skamlighet

  1. Mib says:

    Jaa du…. jag pratar också för mig själv ibland…. Igår gick jag lite vilse i ett hus jag bara varit i två gånger förut…. och hamnade framför en låst källardörr. Hörde mig själv säga NÄHÄ! högt och ljudligt. Den människa som fanns i närheten hade absolut hört mig. Hon tittade lite förvånat på mig. Men men …. man får bjuda på sina knasigheter ibland….

  2. Elysia says:

    Jag brukar ha långa monologer inne i mitt huvud. Ibland kommer en del av det jag tänker ut genom munnen. Speciellt i mataffären brukar jag tala för mig själv. “Hum, hum, var kan bakpulvret vara?” “Ja, där var det.” Det känns helt ok.

    Det som är mera pinsamt är om jag tänker på mer privata saker och råkar säga något högt eller ha miner och kroppsspråk som inte egentligen är menade att ses av allmänheten.

  3. Kimberly says:

    Jag pratar nästan aldrig med mig själv, inte för att jag är socialt komptent eller anser att det är något fel att prata med sig själv. Utan för att jag ofta tycker det är extremt jobbigt att prata i överhuvudtaget och tycker ofta att det bästa med att vara själv är man garanterat inte behöver säga någonting.
    Det kan förvisso ringa folk men de ger i regel upp efter tag när man inte svarar i telefonen.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *