En stjärna på hanboll och honboll

Jag drömde att jag gick i högstadiet; i samma skola som jag gick i på riktigt, men i en ny klass. Och jag var bra på bollsporter, framförallt handboll.

När vi hade handboll på gympan visste alla att de skulle passa till mig, för jag gjorde mål hela tiden. Jag kunde fokusera på bollen och känna in den, så att jag visste precis hur jag skulle kasta den. Det var som om jag kunde styra den med tanken.

Eller, det var i alla fall så det måste ha sett ut. Själv fattade jag ingenting. Första gången någon passade till mig råkade jag göra mål, fast jag var på andra planhalvan. Sedan bara rullade det på. De visste inte att jag inte kunde spela handboll, utan såg bara till resultatet.

För jag kände fortfarande inte till reglerna, och jag hade fortfarande ingen aning om vad jag gjorde. Det var som om bollarna helt plötsligt hade bestämt sig för att vara snälla mot mig. Jag bara väntade på att de skulle avslöja mig, att turen skulle vända.

Det är drygt ett år sedan min förra handbollsdröm. Idag vet jag att jag passerar som man; det gjorde jag fortfarande inte då. Jag har sett flera aspekter av tvångskönandet och könsrollandet än jag hade då, men jag har fortfarande ingen aning om vad kön är. Jag bara gör.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , ,

This entry was posted in Genus, Könsidentitet, Psykologi, Transitionsdagbok and tagged , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *