En bokstavstolkning av offermyten

Förr hade jag alltid mina teorier om vad som verkade kunna kränka människor. Baserat på de tillfällen då människor uppenbarligen reagerat på något jag sa med att gråta eller skälla på mig, skrev jag mina listor över regler i huvudet.

Jag lärde mig först att man alltid skulle säga förlåt när man sårat någon – men några år senare lärde jag mig att det skulle man inte alls, bara ibland. Mamma sa åt mig att inte be om ursäkt hela tiden, ju.

Jag trodde såklart att allt var mitt fel: om min syster råkade klämma min brors fingrar i en dörr, om någon tappade något eller ramlade och slog sig, eller vad som helst. Allt var ju mitt fel, jag var säker på att ingen kunde tvivla på det. Det var bara tillfällena då man sa sånt som skulle begränsas.

Ännu några år senare drog jag slutsatsen att det är otroligt egoistisk att be om ursäkt, för det insinuerar att man har fräckheten att tro att människor faktiskt skulle kunna förlåta en för det man gjort. Detta efter något missförstånd som jag inte alls begrep; en klasskompis började nästan gråta när jag sa att hennes nya frisyr var snygg. Jag bad om ursäkt, utan att egentligen ha en aning om varför hon reagerade så. Det var tydligen också fel; hon började gråta och jag fick höra från hennes vänner att jag skulle lämna henne ifred.

Så i många år gick jag runt och försökte kväva impulserna att be om ursäkt, när de poppade upp. Jag gjorde – som alltid – stor skillnad på mig själv och andra. Det var uppenbart att människor hade rätt att be varandra om ursäkt, men jag var ju inte människa. De regler som gällde för människor gällde inte mig.

Så jag tvingade mig att inte be om ursäkt, och på samma sätt brukade jag tvinga mig själv att försvara åsikter jag inte hade, om jag förstod att någon trodde mig ha dem. Inte för att jag kände mig provocerad och trotsig och måste tycka tvärtom, utan för att vara artig.

Jag hade fått höra tillräckligt många gånger att X skyllde på att hen blivit “missförstådd” och att Y var omogen och feg som påstod att någon hade “missuppfattat” henom. Det var fult att påstå att någon missförstått en; det var att spela martyr och göra sig till offer och manipulera fram skuldkänslor hos andra och, såklart, att kränka folk genom att ha mage att tilltala dem igen. Och offer fick man inte vara: det måste man undvika till varje pris. Alltså måste man göra sig av med alla offerbeteenden – som att påstå att man blivit missförstådd.

Jag kunde visserligen ana att det fanns personer och situationer där det beteendet var okej, eller tillochmed önskvärt, men eftersom jag inte visste under vilka omständigheter det ansågs vara accepterat, så tog jag det säkra före det osäkra.

Så jag bad inte om ursäkt, och jag påtalade aldrig när folk missförstod mig – av hänsyn. Jag ville inte få folk att må dåligt i onödan ju, och om det så fick mig att framstå som fientlig och hatisk.

Jag vet inte när jag började spela med i missförstånden; antagligen i högstadiet. Jag vet inte exakt när jag slutade, mer än att jag fortfarande gjorde det utan att ens reflektera över det så sent som i somras. Någonstans sedan dess har jag lärt mig att det är okej att säga att någon har missförstått en, och att jag får be om ursäkt.

Jag har ett dokument i datorn som heter just “Man får be om ursäkt närsomhelst”. Det är en del av en text som Dennis skrev till mig för några år sedan, när jag bett honom förklara sånt.

Jag har alltså vetat om det i några år, men det har tagit tid att lära sig att inte vara ängslig att bli anklagad så fort jag gör något. Men så kom jag på mig själv med det nu för någon dag sedan: jag förklarade för en person att hen nog hade missförstått mig – utan att jag bröt ihop av skuldkänslor. Jag har genomskådat offermyten: den om att syndomtycke är eftersträvansvärt och att andra alltid har tolkningsföreträde till att avgöra om man “egentligen” gör sig till offer eller inte. Det är en bluff.

Mitt nya liv är fullt av såna här saker som mitt gamla jag skulle ha avfärdat som extremt egoistiska och omoraliska. Jag tror det är ett tecken på att jag är på väg åt rätt håll.

This entry was posted in Psykologi and tagged , , , , , , . Bookmark the permalink.

7 Responses to En bokstavstolkning av offermyten

  1. Görel says:

    Det där känner jag igen, det om att spela med i missförstånd. Jag brukade göra det hela tiden för jag tyckte det vore så pinsamt för den andre om det visade sig att denne hade haft fel och gått så långt som denne gjort i samtalet.
    Sedan blev jag (enligt mig själv) mer självisk och började göra upp gränser för vad folk egentligen trodde om mig, och slutade spela med.

    Eller ja, spelar med fortfarande ibland, när det är folk som jag älskar och om missförstånden inte är så allvarliga.

    Spännande att inte vara ensam om det här. Har aldrig uttryckt det i ord, utan mest skämts lite för det. Vilket ju är en rätt bisarr sak att göra.
    Ha det bra!

  2. Tofflan says:

    Mycket läsvärt och intressant inlägg!!! Tack!

  3. Freja says:

    Återigen ger du mig massor av infallsvinklar som får mig att tänka till, tack! Och egoistiskt, det är ett måste att vara! Livet är för kort för att ägna det åt att försöka vara något som omgivningen förväntar sig av en, ägna livet åt att i stället utforska vem du är och hur du vill leva!

  4. dean says:

    Det är nog alltid bra att prata med någon om sådana där tankar – någon som lyssnar noga och bryr sig.
    Jag har också lite issues med om man får be om förlåt eller ej, för mig är det som du säger – ska jag be om förlåt och tro att mina synder skulle kunna bli förlåtna i en handvändning? Borde inte “förlåt” ha innebörden “jag lovar att jag aldrig ska göra så igen, och det löftet kommer jag att hålla”?
    Jag sa det där till en präst för ett tag sen, och hon menade att man visst får be om förlåt även om man kanske kommer att göra samma misstag igen. Sånt är bra att få höra. Lyssnar man för mycket på de torftiga resonemangen i huvudet som försöker verka logiska men som rutinmässigt fyller i med självförakt i alla kunskapsluckor – då blir det inte bra för någon.

  5. Jesus sa ju att man ska förlåta folk oavsett hur många gånger de ber om förlåtelse, så det är väl inte så konstigt att en präst säger det:

    http://www.bibeln.se/las/2k/matt#q=Matt+18%3A21-35

    Fast jag har såklart alltid tolkat det som att det enbart gäller andra. Och att det inte nödvändigtvis måste vara uppriktigt menat. Typ “hahaha, förlåt att jag vände din läskmugg uppochner över ditt huvud, men du skulle sett din min då, höhöhö” och hundra andra såna “förlåt” måste förlåtas. Sånt var jag helt övertygad om. Förut…

  6. Andrea says:

    Inser plötsligt att jag nog också gör sådär ibland, spelar med i missförstånd…

  7. plastbaronen says:

    Intressant!
    Usch, det är jättesvårt att begripa varför folk reagerar som de gör på ens beteende och vad som är rätt och fel att göra och säga!!! Dessutom finns det olika regler för olika människor, i olika grupper och situationer. Jag förstår inte hur somliga spontant kan säga och göra helt rätt saker. Jag vet inte ens OM jag gör fel eller om det bara känns så.
    Man får väl helt enkelt göra som man gör och vara som man är, och blir det fel så blir det. Kankse är det faktiskt den bästa strategin för att oftast göra rätt???? O.o

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *