Medmänsklighet i motljus

Måndag kväll i Härnösand. Klockan är strax efter 18, men solskenet lurar mig att tro att det bara är eftermiddag. Jag är på väg ner till centrum för att leta upp ett matställe, och har lämnat solglasögonen på vandrarhemsrummet eftersom jag har tagit med mig kameran för att fota lite. Med pollen i luften och stark sol som strålar nästan rakt igenom domkyrkans vita torn, är det inte så konstigt kanske att mina ögon tåras. Egentligen mår jag bra; det är bara ögonen som inte gör det.

Det har däremot hänt ett antal gånger att jag har gråtit mer eller mindre öppet när jag är ute bland folk – när jag varit riktigt deprimerad, alltså. Vanligtvis brukar folk stirra, utan att säga något. Andra icke-tittar intensivt. Ni vet: Personer som först granskar en mycket noga, men när de upptäcker att man lagt märke till så slår de ner blicken och skäms och tittar sedan åt vilket annat håll som helst. De kan nästan vrida nacken ur led för att inte se på en.

De enda gångerna folk har tilltalat mig när jag gett intryck av att må dåligt har varit på sena kvällar då till exempel fältisar eller poliser har tyckt att en “ensam tjej” överhuvudtaget är ett varningstecken, och stannat mig för att kolla hur jag mår. En gång när jag bodde i Falun fick jag poliseskort till psyket fast jag bara hade lite ångest, men de tyckte väl att jag betedde mig märkligt då. Så länge solen är uppe är det däremot mycket liten risk att bli stoppad, har jag lärt mig.

Men den här gången är det bara mina känsliga ögon, min hunger och min allmänna trötthet efter en förmiddagsföreläsning, som gör att jag antagligen ser medtagen ut. I parken bakom domkyrkan, precis där tornets skugga gör att jag inte längre har solen i ögonen, möter jag två personer. Den ena är märkbart berusad, och lutar sig mot den andra som för att hålla sig på benen där de går. Den andra håller i en ölburk.

Jag tänker inte så mycket på dem, utan stannar upp för att titta på påskliljorna i rabatten. Med tårfyllda ögon stirrar jag på blommorna och mumlar kanske något för mig själv. Just när jag funderar på om jag ska ta upp kameran och fota påskliljorna, hör jag en röst:

– Tjena grabben!

Det är den mest berusade av de två som säger det medan hen raglar förbi mig – och jag svarar glatt överraskat, men med kraxande röst:

– Hej hej!

– Du måste vara snäll mot dig själv, grabben. Lova det.

Innan jag hinner reagera har de redan hunnit långt, men jag går därifrån leende.  Det är förmodligen första gången någon främling verkligen visar omtanke när jag ger intryck av att vara ledsen. Det finns hopp.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

This entry was posted in Funkis, Överlevnadshandbok, Personligt, Psykologi, Social inkompetens and tagged , , , , , , , . Bookmark the permalink.

3 Responses to Medmänsklighet i motljus

  1. Maldita says:

    En dag när jag var jätteglad och sprang runt med ett stort flin i ansiktet så fick jag höra av en gubbe: “Vad fan flinar du åt, då?!”. Motsatsen till det du upplevt.

    Gråtit offentligt har jag också gjort, men tycker det är mindre pinsamt att gråta när man är på stan eller så än när man t ex är hemma hos en kompis eller så. Dock har jag inte märkt om någon stirrat på mig då, märker sällan sånt.

  2. Rikkert says:

    En morgon för drygt 10 år sedan var jag på väg till tunnelbanan, och mina ögon var irriterade på linserna. När jag kom till centrum hörde jag på långt håll 2 s.k. A-lagare gräla högt med varandra. Precis när jag skulle passera sa den ene plötsligt med mild Hasse-Alfredsson-röst “Men är du lessen, lilla vän???” Jag sa att det bara var linserna och gick vidare. Då fortsatte de ryta åt varandra igen ;D
    Det var bland det raraste jag varit med om :)))

  3. Amanda Brihed says:

    finhet

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *