Konsten att ljuga för att få rätten att vara sig själv

Jag har ju redan lockat med att jag är med i DN idag, och såhär på kvällen noterar jag att det inte gick riktigt som jag trodde. Jag trodde att jag skulle få mest positiv respons, och så blev det. Jag förväntade mig några konservativa moralpredikningar, och ett par såna blev det också.

Men det intressanta är att jag byggt upp en sån hangup runt att outa mig som mellantinglig, så mycket att jag faktiskt glömt att jag redan har gjort just det, allteftersom. Det kanske inte är någon enorm jättegrej att komma ut som mellanting efter en könskorrigering. Kanske är det bara i mitt huvud som det är en enorm grej.

Jag tror liksom fortfarande att någon ska komma och ta ifrån mig min diagnos, och säga att jag inte har rätt till vård. Som om de skulle kunna dra in mitt testosteron nu, efter nästan två års behandling. Som om de skulle tvinga mig upp på operationsbordet igen för att tvinga på mig bröstimplantat som straff för att jag ljugit mig till en operation. Ja, jag har ljugit, men bara om en enda sak: om hur säker jag är på att jag är man. Jag har alltid varit säker på mina behov av könskorrigerande vård, men det hänger inte självklart ihop med könsidentiteten.

Att hata sin utåtbuktande bröstkorg så mycket att man är beredd att ta saken i egna händer om man tappar tron på att få operationen beviljad, att ha komplex för sin ljusa röst så mycket att man inte vågar prata med människor, att sedan fem års ålder ha drömt om att kunna odla skägg, att hata sina könsorgan, att veta att man behöver rätta till kroppen för att alls orka leva… det är inte självklart att man identifierar sig som man för det. Men om den enda vägen till att få förändra sin kropp är att kalla sig för man och säga att man är transsexuell – då var det en lögn jag var beredd att ta till.

Jag har inget emot att uppfattas som man. Det är okej att säga han, eller hen: för mig spelar det ingen roll så länge det inte är hon. Men jag kan inte känna att jag ÄR man. Jag är inte genusateist; snarare genusagnostiker. Jag vet inte om jag tror på kön eller inte. Det enda jag vet är att jag förmodligen aldrig kommer att fatta grejen med kön.

Jag tror även att det sitter en liten klick före detta transsexuella som är förbannade på mig för detta. Jag är väl i deras ögon en av de där ondsinta transpersonerna som inte borde ha rätt till vård, eftersom jag inte identifierar mig som man, och som dessutom ger transsexuella dåligt rykte. Ärligt talat skiter jag i deras åsikter.

När jag sökte vård första gången fick jag höra att jag inte kunde vara transsexuell för att jag inte var “övertygande”. När jag sökte vård för fjärde gången – fyra år senare – skrev jag i brevet till personen som skulle fatta beslutet om att ge mig en remiss till själva könsutredningen att “det går inte att ljuga för att få vara sig själv”. Den gången fick jag också höra att jag inte var “övertygande”, och fick rådet att vänta i två år till innan jag skulle få börja i utredning.

Efter det flyttade jag, fick min remiss – och utan att inse det själv började jag faktiskt att så smått ljuga. Inte inför människor som känner mig, men inför psykiatern och psykologen som skötte utredningen ljög jag när de frågade om jag kände mig som man. Så ja, jag har ljugit för att få slippa leva i en lögn. Det fungerade faktiskt.

Jag vägrar skämmas för att ha manipulerat mig till den vård jag visste att jag behövde. Det var i nödvärn, som rent självförsvar mot den lag och den vårdapparat som ställer absurda krav. Och jag ångrar ingenting.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , ,

This entry was posted in Allt du inte visste att du inte visste om trans, Genus, HBTQ, Immanuel i media, Könsidentitet, Könstillhörighetslagen, Kroppstankar, Kultur och media, Personligt, Politik, Psykiatri, Trans* i media, Transitionsdagbok, TS-utredningen and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

26 Responses to Konsten att ljuga för att få rätten att vara sig själv

  1. Mr Disco says:

    Åh, vad jag önskar att jag också hade ljugit. Lär ta minst femtio år för mig att spara ihop till mastektomipengar… : (
    Men tack för att du är ärlig, förhoppningsvis förändras vårdens synsätt så småningom…om sisådär femtio år…

  2. Love says:

    Vem vet egentligen vad det är att känna sig som en man? Ingen har väl någonsin känt sig som något annat än sig själva? Jag brukar tänka att kön spelar ingen roll (eller borde inte göra det!!!), men att känna sig hemma i sin kropp spelar en stor roll. Det är där vården borde lägga sitt fokus. Då kanske de kunde se att det kan finnas behov att hormoner och eller kirurgi även för personer som inte känner sig som män eller kvinnor. Du ljög ju inte om dina behov. Starkt och bra att du kommer ut som “mellantinglig” för allmänheten och vårdens syn på vad en transsexuell är och kan vara behöver helt klart breddas.

  3. isabell sving says:

    Hej!
    Det du just beskrivit var den ärligaste och mest motiverade lögn jag någonsin hört 🙂
    Ha det gott!
    Mvh Isabell

  4. Elijas says:

    Tack för orden som jag inte kunnat formulera själv!! Du är verkligen inte ensam om att ha ljugit. Men som sagt, det är i rent självförsvar…
    Själv föredrar jag att inte komma ut alls längre… jag vet inte som vad för att det ska bli begripligt… Jag önskar att det skulle kännas enklare, men nästan 30 års livserfarenhet, och en utredning man kan säga en hel del om, sätter sina spår…

    “Att hata sin utåtbuktande bröstkorg så mycket att man är beredd att ta saken i egna händer om man tappar tron på att få operationen beviljad, att ha komplex för sin ljusa röst så mycket att man inte vågar prata med människor, att sedan fem års ålder ha drömt om att kunna odla skägg, att hata sina könsorgan, att veta att man behöver rätta till kroppen för att alls orka leva… det är inte självklart att man identifierar sig som man för det. Men om den enda vägen till att få förändra sin kropp är att kalla sig för man och säga att man är transsexuell – då var det en lögn jag var beredd att ta till.

    Jag har inget emot att uppfattas som man. Det är okej att säga han, eller hen: för mig spelar det ingen roll så länge det inte är hon. Men jag kan inte känna att jag ÄR man. Jag är inte genusateist; snarare genusagnostiker. Jag vet inte om jag tror på kön eller inte. Det enda jag vet är att jag förmodligen aldrig kommer att fatta grejen med kön.”

    Wow… Tack!

  5. Pingback: Lasse-Maja och andra dåliga argument mot ett tredje kön | trollhare

  6. Jerry says:

    Du är en mycket modig själ som öppnar ögon och öron hos de som tror att allt är svart-vitt. Kände bara att jag ville skriva det. Fortsätt att vara den du är. Allt gott!

  7. Johanna says:

    Men vadå känna sig som man, hur känner man det? En blå käsla runt könsorganen? Massor av människor går omkring i sina kroppar. De tänker jag ÄR man eller ÄR kvinna, det behöver inte betyda att de har känt efter.

  8. Adrian Repka says:

    I’ve got your back on this one! SJÄLVKLART har du HELT RÄTT.

    Tack för dina ord!

    Adrian

  9. Mellanvärld says:

    …och om kroppen man vill ha inte passar in i tvåkönssystemet, så får man väl ingen hjälp alls 🙁

  10. totten says:

    huvudet på spiken. jag tror att jag inte kommer behöva skriva något utan kan gå in till dig istället, för du skriver EXAKT hur jag känner. förutom att jag då avbröt könsutredningen när jag skulle påbörja behandling.

    @Mellanvärld. det är det hen menar, att man kan ljuga sig till att få sin ickenormativa kropp. när jag gick utredningen tänkte jag att jag “bara” skulle ta hormoner och göra bröstoperationen eftersom jag faktiskt har en helt okej relation till min fitta. det är väl egentligen fortfarande idealet men jag vågar och orkar inte som det är nu..

  11. Det beror ju på vad det är man faktiskt vill ha. Att tex vilja ha en platt bröstkorg utan att först börja med hormoner, det går nog inte att krångla sig till genom landstinget.

  12. dean says:

    Freudiansk felläsning: “beredd att ta saxen i egna händer”! 🙁

  13. Mellanvärld says:

    Om man vill bli av med könsdragen utan få nya, så är det nog kört 🙁

    dean: *aij*

  14. plastbaronen says:

    Angående hur man känner sig som en man eller som en kvinna: Det är väldigt svårt att förstå för dem som aldrig har gjort det! Men det finns absolut människor som gör det. Jag känner mig till exempel som en man. En tjej som kommenterade på ett forum en gång skrev såhär: “I don’t feel feminine, I feel FEMALE.” Hon kände sig alltså som en kvinna. (Och nej, hon var inte transsexuell såvitt jag vet, så det var inte utifrån behovet att hävda sin könsidentitet som hon sa så.) Jag har funderat på att skriva ett inlägg om “att känna sig som….” faktiskt, men tänkt att det inte var någon vits med det. Men det kanske jag ska ändå.
    P.s. Immanuel, det var en bra artikel.

  15. Jo, jag vet. Ibland får jag för mig att skillnaden mellan “känns sig som man” och “känna sig som kvinna” är avsevärt mindre än avståndet till “inte känna sig som någotdera”. Frågan är om det finns behov av att göra en tydlig skillnad mellan “inte känna sig som något kön” och “känna sig som könlös”? Där det sistnämnda alltså mer liknar en slags könsidentitet, ungefär som “känna sig som ett tredje kön”?

  16. plastbaronen says:

    Ja, absolut. Det är skillnad på att sakna könsidentitet och på att ha en könlös identitet. Det hade jag också tänkt skriva om, men nu hamnar det här istället, fast det är bara bra, för fler läser din blogg än min 😉

    Jag tror att många av dem som ifrågasätter transsexuella med “det spelar väl ingen roll om man är man eller kvinna!” (eller svarar på frågan “vad är en man?” med “en som har penis”) saknar könsidentitet. Vilket kön de ser sig som beror på vilken kropp de råkar ha fått. Jag tror också att många queerfeminister saknar könsidentitet, vilket gör att de tror att kön bara är en social konstruktion, för det upplevs så av dem.

    Men en person som har könlös identitet har nog ofta lättare att förstå transsexuella eftersom de själva är en sorts transsexuella. Bara det att de känner sig inte som motsatt kön, utan som inget kön.

    Du saknar könsidentitet men trivs bäst med en manlig kropp – har jag förstått det rätt? Jag tror faktiskt att DET ÄR GANSKA VANLIGT, bara det att de flesta som saknar könsidentitet men trivs bäst med en viss typ av kropp, råkar ha fått den typ av kropp de trivs med.

    Sen undrar jag iofs. vad som är skillnaden på att ha en könsidentitet och bara att trivas bättre i en viss typ av kropp. För mig är det nämligen samma sak. Så jag undrar om vi verkligen upplever det olika eller bara uttrycker oss olika.

  17. Pingback: Hur känner man sig som en man? « plastbaronen 4.0

  18. embla says:

    Jag instämmer i Plastbaronens sista stycke ovan. Jag tänker liksom att det här du skriver om att t ex just vilja ha en annan kropp (men kanske än mer för mig själv att få känna tillhörighet till en viss grupp) är ens könsidentitet, och att folk lätt missförstår och tänker på saker som femininitet och maskulinitet. Men vad vet jag, folk är ju olika, vissa kanske identifierar sig just så, att liksom mansrollen eller kvinnorollen är del av det de upplever som könsidentitet? Intressant att belysa är det i alla fall. Och jag (MtF) känner ju ändå liksom å andra sidan att jag liksom inte kan vara mig själv i mitt “biologiskt tilldelade” kön heller, så… exakt hur jag funkar vet jag inte heller. 🙂

    Mellanvärld: min vän som jag beskriver ovan har faktiskt lyckats bli av med sitt gamla könsorgan utan att skapa ett helt nytt (visserligen genom att inte genomföra den tänkta egenvården, men ändå med kirurgernas vetskap).

  19. embla says:

    “Min vän som jag beskriver ovan”… jag glömde att skriva det stycket. Men angående att “ljuga för sig själv för att slippa leva i en lögn” har jag en vän som nog menar att hon gjort det. Hon övertygade sig själv och andra om att hon kände sig som en cistjej rakt av under utredningen, vilket också ledde till att hon fick en kropp och social tillvaro hon står ut med (till skillnad från den förra) och därmed klart föredrar… men hon upplever mer nu att hon egentligen kanske inte känner sig som en tjej riktigt heller, även om könskorrigeringen och det att byta socialt kön var helt livsviktigt för henne. Och hon är för den delen väldigt kvinno-aktig som person…

    Eftersom jag lägger störst vikt vid kategori och kropp så kan jag ibland undra och känna lite som att det är ju ingen sådär viktig skillnad identitetsmässigt, det är ju lite hårklyverier och finlir, fast jag vet ju inte exakt hur det är för min vän och jag kanske missar något viktigt – jag har ju inte ens upplevt hennes situation än.

    Men jag tänker kanske lite som att jag har aldrig riktigt föreställt mig att jag eller andra har eller ska ha ett kön i en sådär specifik mening som det ibland låter att folk pratar om, men jag kanske misstolkar – fenomenet är ju så oerhört komplext i sig och jag vet ju inte om jag tolkar andras beskrivningar rätt. Hur ska man liksom veta att man syftar på samma saker i beskrivningen av sin upplevelse?

  20. Ja, du slår huvet på spiken: Det är svårt att diskutera kön inte bara för att det är infekterat som ämne och ofta känsloladdat åt något håll för många – men också för att det är svårt att veta vad andra egentligen menar. Även om man har kommit förbi de där standardmissarna att blanda ihop kroppsligt, mentalt, juridiskt och socialt kön så är det svårt att definiera både “kroppsligt” och “mentalt” kön.

    Jag är öht osäker på vad “identitet” är för något, så det är kanske inte så förvånande att jag har problem med det, men jag är knappast ensam…

  21. embla says:

    Ja, precis… *ville bara instämma i din sammanfattning*

  22. Carina-Erik Lindh says:

    Hej alla, hmm att man måste ljuga för att få känna sig som den man är och att få möjligheten att börja tycka om sig själv är tragiskt. Jag är en man över 50 som har känt mig som kvinna i hela mitt liv och som har varit på väg att ta mitt liv många gånger.
    Jag har spelat teater i hela mitt liv och har i och med detta fått ett mycket manligt sätt att vara men det är sååå mycket ljug i detta såå fy och fy.
    Jag är gift och har barn och barnbarn vilket göt det kanske försent för mig att byta till den jag egentligen är för jag vill inte riskera att mista mina nära och kära samt kanske göra illa dom. Jag lever ut min sida då jag får möjlighet men nu på senare tdl så har det blivit allt svårare att hantera detta då jag får depressioner allt oftare och tanken på att ta mitt liv kommer igen oftare men jag tycker ju att det är fegt att ta sitt liv samtidigt då jag gör mina nära och kära illa då med. Jag vill egentligen bli kvinna och få dö som kvinna men faen va svårt detta liv är. Jag hatar detta så in i vassen så ja hmm jag kan inte sätta ord på det. Varför är livet så komplicerat? Varför är det så konstigt att vilja tillhöra den ena eller den anadra hälften av gjordens befolkning ?
    Är det mitt eget fel att jag fick denna kropp ? Är det mitt eget fel att jag som man vill vara kvinna eller vilja vara HEL ? Frågor, frågor, frågor.. finns det några svar ???

    fy för detta konstiga liv Carina/Erik

  23. Med risk för att bli klyschig: Jag tror inte det är försent. Det är det aldrig. Däremot förstår jag att det är tungt om man är rädd att förlora sin familj, om man känner sig tvungen att välja. Nu vet jag inte hur det är för dig, men det är vanligt att man har en lite överdrivet mörk bild av hur det skulle vara att komma ut, när man är i garderoben. Det behöver inte betyda att folk kommer att bryta med en, tvärtom. Det kan vara så att relationer blir bättre för att man själv mår bättre, och för att man kan vara ärliga mot varandra. Depressioner tär också på relationer, och även att känna att man döljer något.

    Det är inte ditt fel att du fick den kropp du fick (förresten: Dina tankar låter VÄLDIGT lika mina för bara tre-fyra år sedan). Det är inte fel att komma ut eller att göra en könskorrigering (eller att inte göra det, fördendelen). Om man gör det för att må bra, så är det rätt.

    Om du är djupt deprimerad pga att du förträngt dina kvinnliga sidor hela livet, så tycker jag du ska börja med att söka hjälp. Psykiatrin där du bor, alltså. Oavsett om du “bara” behöver få hjälp med depressionen så länge, eller om du känner dig redo att börja i könsutredning, så är det där man börjar.

  24. s says:

    plastbaronen, tack, jag fattar mycket mer nu.

  25. Plastbaronen och Trollhare, det är en intressant diskussion det här. Det finns nog många varianter på att inte känna sej som det kön kroppen har. Jag tycker kroppen har skavt på många sätt, men det beror egentligen inte på att jag känt mej som en man. Bara att jag känt mej som “inte kvinna”. Har skruvat på mej och protesterat om nån velat stoppa in mej i nåt “kvinno-fack” osv. Nu däremot så trivs jag med min kropp fast jag inte opererat eller hormonbehandlat mej, bara gått på gym och pumpat av bara h-e tills jag fått en lite mer androgyn/mansliknande kroppsform. Och jag blev jätteglad när jag blev felkönad på stan av ett (egentligen ganska otrevligt) killgäng som trodde jag var en manlig transvestit. *Förvirrad*

  26. Ja, så tror jag det är för många. Jag tror att hela “pojkflicka”-grejen bygger på det. Jag har aldrig hört någon säga att de ÄR en pojkflicka, btw. Jag har hört många säga att de “var lite av en pojkflicka” (och sedan blev butch, ftm, eller femme eller vadsomhelst). Jag har hört folk säga att de “ses som” pojkflicka (av andra). Men jag har aldrig hört någon identifiera sig själv som pojkflicka i presens. Inte på svenska iaf. Så för mig är det ordet laddat med “förväntningar på att man ska vara en flicka, som man inte kan förlika sig med”.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *