Ett år med psykisk friskdom (eller: det fantastiska i att våga kissa på sig)

Jag mår bra av att vara ovårdad, och det är ju det jag är numera. I fredags var jag till medicinsköterskan för att följa upp Concertan, och det kändes ovant. Jag gissade att det var nästan ett år sedan jag satte min fot på psyket sist. Inte riktigt: Det är ett år minus åtta dagar sedan jag slutade i KBT –  däremot var jag faktiskt dit på samma slags medicinkoll i början av hösten också. Men efter åtta år som psykpatient och bara ett år som friskförklarad har jag fortfarande inte vant mig.

Funktionshindrad är jag såklart, men inte sjuk. Jag har jobbat bort social fobi, självskada, tvångstankar och mängder med olika självdestruktiva beteenden jag haft. Kvar är bara mina grunddiagnoser Asperger och ADHD. Och jag mår för det mesta riktigt bra – bättre än vad jag trodde var möjligt. Men jag vill inte ge upp min identitet som psykfall för det.

Det är inte så att jag klamrar mig fast vid den för att få älta någon gammal oförrätt. Inte som undanflykt eller ursäkt för att slippa undan något. Inte för att jag tror att jag alltid kommer att bära med mig reflexen att försöka “bete mig som folk” så fort jag ser poliser, av rädsla för att bli skjutsad till psykakuten igen. Inte för att jag inte tror att det går att utvecklas och komma framåt – tvärtom. Jag har kommit så långt att jag har svårt att förhålla mig till det som är, men jag har minst lika svårt att fatta hur livet egentligen var fram tills för bara några år sedan.

Att träffa människor med andra referensramar, som verkar ha begåvats med såna egenskaper som självbevarelsedrift, har gett mig nya perspektiv.

Jag har till exempel förstått att det finns de som säger “jag hade inget val…” och verkligen menar det. Deras första reaktion på problem som halsont, kontantbrist när man är kissnödig och det bara finns mynttoa, obegripliga hemtentafrågor eller att personen bredvid en på bussen andas högljutt och man glömt hörselskydden hemma – är inte självmord. Inte ens att skära sig, eller att ge sig själv löftet att man får skära sig när man kommer hem om man bara står ut i detta nu.

Jag säger aldrig “jag hade inget val…”, i alla fall inte utan att känna att jag ljuger. För mig finns det alltid ett val. Att välja att göra något annat än att ta sitt liv är inte ett nederlag, även om det verkar irrationellt och ineffektivt mot det egentliga problemet. För mig har det känts som en seger att kunna tänka ut en lösning utöver “nej, nu tar jag livet av mig”, hur dålig den lösningen än är.

Så det ÄR lyckat att bita sig själv i armarna för att försöka förtränga att man har ont i halsen, att kissa på sig, att få omtenta eller att dissociera så hårt på bussen för att slippa andningsljuden att man missar sin hållplats. Det är att lyckas, om alternativet är att ta sitt liv. Men för många räknas det inte ens som realistiska alternativ att välja att kissa på sig mitt på gatan för att man inte vågar gå in någonstans och be att få låna toaletten, av rädsla för att få ett nej och kissa på sig innan man hunnit ut ur butiken och förklara sig för butikspersonalen, och vara tvungen att torka upp efter sig (alternativt skämmas för att någon annan måste torka upp efter en) och…

Ja, jag vet att de flesta i en sån situation skulle ha tagit risken och faktiskt gått in och frågat. Varken att kissa på sig eller att ta sitt liv för att man är kissnödig är något som de flesta skulle välja, tror jag. Ändå är det de två mest realistiska alternativen för mig. För det är sån jag har varit större delen av livet, och även om jag kan lära mig att välja andra alternativ så finns tankarna kvar. Men tankar är inte farliga; det lärde jag mig i KBT.

Och jag väljer att kissa på mig hellre än att dö; det valet måste man se som livsbejakande. För mig har alternativet att ta livet av mig alltid funnits där; högst konkret och verkligt. Skillnaden mot förr är att jag numera avfärdar det alternativet väldigt snabbt och lätt, men impulsen sitter kvar.

Att upptäcka att det finns människor som verkar vara helt främmande för självmordstankar är bara en av många saker som får mig att förstå att erfarenheten som psykfall är något som sitter kvar även om det gått flera år. Så jag identifierar mig som psykfall, för att göra världen begriplig. För att påminna mig själv om att jag inte kan förvänta mig att alla förstår. För att påminna mig själv om att ingen förstår. För att komma ihåg att vi aldrig förstår varandra fullt ut. För att minnas att det viktigaste inte är att förstå, inte ens sig själv.

Jag kallar mig fortfarande för psykfall. För att jag ser alternativen, men väljer de konstruktiva lösningarna. Även om det innebär att kissa på sig.

Om någon undrar: Ja, exemplet är baserat på en sann händelse. Fast jag var 14 då, så det var länge sedan.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , ,

This entry was posted in Funkis, Överlevnadshandbok, Psykiatri, Psykologi, Självkänsla, Skam, Social fobi and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

9 Responses to Ett år med psykisk friskdom (eller: det fantastiska i att våga kissa på sig)

  1. Jag är glad att du kommit vidare i din livsresa. Jag har med jobbat bort panikångest, social fobi och har “bara” ADHD och autistiska dragen kvar. Jag måste säga att jag tycker det är otroligt skönt även om de stundvis bestämmer sig för att hälsa på. Min kreativa sida har liksom hittat fram igen, den var bromsad av det som många kallar “det sjuka”.

    Ha en riktigt härlig dag!

  2. Marielle says:

    Jättebra text!

    Själv skulle jag till skillnad från mer parten tillfrisknade om mina skärsår inte säga “Det var en svart period & jag gjorde någonting dumt som jag skäms över men jag skiter i ärren blahblah”. Svart period..? Det var ett svart jävla LIV från barnaålder tills nyligen, men framförallt: att ha skurit mig är någonting av det smartaste jag har gjort. Det höll mig vid liv.

    Kanske kunde jag ha funnit en annan lösning? Ja. Men nu gjorde jag inte det & jag är glad att jag inte grubblade över saken så pass länge att jag fattade ett oföränderligt & stort dödligt beslut jag egentligen inte ville fatta eftersom jag ju VILLE leva, men inte orkade.. Istället tog jag kniven & höll mig vid liv. Ärren påminner mig inte om hur dum jag har varit, utan om hur duktig jag var som aldrig gav upp.

  3. Gabriel says:

    Räknas det verkligen som regelrätta självmordstankar att ha det, döden, som det yttersta alternativet i alla livsval man gör? Är inte det bara ett fullt realistiskt och naturligt val om man nu en gång fått ett liv till att börja med? Alltså, förr eller senare dör man ju ändå så visst kan man väl tycka att det är lite onödigt att “ge upp”, eller vad man nu vill kalla det. Men varför skulle inte “svält” kunna vara ett fullt rimligt och helt vid sina sinnens fulla bruk noga övervägt alternativ till “tiggeri” eller “stöld” om man inte får tag på mat på annat sätt, till exempel? Ibland tycks livet vara så heligt att döden alltid är ful och fel och något som på alla sätt och vis måste undvikas annars är man ju sjuk, med undantag för eutanasi (dödshjälp) som i viss mån acceperas. Måste det verkligen vara så?

    Förlåt, det är en filosofisk fråga och har egentligen ingenting att göra med det du skrivit här och nu. Som kommentar på det vill jag bara helt själviskt säga att det är fantastiskt att du finns för det du skriver och som jag har förmånen att läsa har ryckt upp mig ur ett antal gropar som jag förmodligen lyckats kravla mig ur ändå men antagligen inte lika fort eller med samma tillförsikt inför framtiden som med din hjälp. Så tack att du valde de andra vägarna och fortfarande finns!

  4. Gabriel says:

    Jag vill förtydliga; naturligtvis anser jag inte att självmord är ett bättre alternativ än de som leder till liv, oavsett hur de alternativen råkar se ut. Det kanske lät så. Om man vill leva är livet alltid att föredra. Men om man helt objektivt inte tycker det gör någon skillnad är det då så illa att lägga fram döden som ett likvärdigt alternativ? Enda skillnaden egentligen är ju att det inte finns några andra val att göra sen. Såvitt vi vet.

  5. Nej, naturligtvis. Det är ju ungefär så jag tänker numera: Jag har med döden som ett alternativ, och OM jag skulle råka ut för något riktigt riktigt otäckt så är det möjligt att jag skulle ge den en närmare eftertanke. Men det är inte som förr, då allt kretsade runt att dö.

    Och det tog nog flera år efter att jag slutat med aktiva självmordsförsök innan jag kunde ge ärligt nekande svar på frågan om jag ville dö. För viljan att ta livet av sig var för mig som ett missbruk, som jag var tvungen att bli nykter från rent praktiskt innan jag kunde inse att jag verkligen ville leva. Däremot ville jag varken dö eller leva under alla dessa år innan jag insåg det. Det som drev mig var tvångstankar om vad jag borde göra, och skuld. Så på så sätt tycker jag att jag förstår vad du menar med att det inte spelar någon roll. Men för mig spelade det roll, egentligen.

  6. Love says:

    Har själv aldrig haft självmordstankar däremot har jag skurit mig och även fast det är snart tio år sedan jag slutade så är fortfarande min första impuls att göra det när något känns dåligt. Nu har jag mer konstruktiva sätt att hantera känslorna på dock, så det går aldrig till handling.

  7. Gabriel says:

    Ja, det är ju klart att det spelar roll, egentligen. Jag har ju aldrig varit där så att jag vet inte hur varken livet eller döden ser ut från det perspektivet, men så klart spelar det roll.

  8. Ister says:

    Det är först när man inser att döden faktiskt är ett alternativ som man kan välja Livet. När man inser att man KAN ta livet av sig. Det är då man börjar välja Livet.

    Det är så härligt att läsa din blogg nuförtiden, du andas framtidstro, du skriver förändring.

    Jag önskar dig allt gott!

  9. Love: Jag vet vad du menar. Och det känns rätt bra att tänka på det, att man numera kan stå emot. Jag brukar försöka peppa mig med det.

    Ister: Ja, det kanske är så det är. Som jag skrev förr: Jag väljer att fortsätta leva, i hopp om att en dag göra det valet utan att tänka. Så är det nu 😀

    Och tack, detsamma!!!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *