Till försvar för rörigheten

“The last couple of years we’ve had something I call “the tyranny of the tidy” literally sweeping the land, you know.”

Josh Freed pratar om hotet mot röran, om “weapons of mess destruction”, och om att det som verkar vara total oordning egentligen kan vara en väldigt bra ordning. Som barn fick han höra att han aldrig skulle lyckas i livet om han inte skärpte sig. Som vuxen gjorde han en dokumentärfilm till försvar för rörigheten. De nämner en scen i filmen där en person fick i uppgift att gräva fram en fjorton år gammal rapport ur sin röra, och hittade den på nolltid. Röra betyder inte kaos. Det är bara ett annat sätt att organisera.

Oj.

Jag som ägnat åratal åt att försöka “få ordning” och svurit över att ju mer jag städar, desto svårare är det att hitta saker. Jag har fotografiskt minne, och jag vet ju var jag lagt saker om jag får göra det i lugn och ro. Om jag måste flytta runt saker under stress – i synnerhet om någon annan “hjälper mig” – så är det mycket svårare att få överblick. Ju mer “välstädat” det ser ut att vara hemma hos mig, desto sämre ordning och mer kaos. När högarna rubbas störs ordningen i dem. Jag har varit medveten om det, men trott att det är något jag måste stå ut med.

Som barn var jag pappa upp i dagen, och hans röra var accepterad. Min rörighet var ett tecken på att jag också skulle bli akademiker. Men jag blev sjukskriven – och plötsligt blev min röra sjukförklarad. Det var inte längre en bohemisk, kreativ röra, utan ett symtom. Röran var densamma, men plötsligt blev den inte längre sedd som en nödvändig process, utan som ett sjukdomstecken. Fast det var samma röra, och fast det inte var en “smutsig” röra: Inte mängder med mögel och ohyra.

Jag har ju Asperger och ADHD, och det har oftast varit just de personer som försökt sjukförklara min röra som också har haft svårast att acceptera mitt sätt att fungera i övrigt. Röran har fått symbolisera att jag är lat och att jag är för ambitiös, att jag är för osjälvständig och att jag har för stark integritet, att jag oroar mig för mycket och att jag kastar mig in i saker utan att tänka mig för, att jag är tvångsmässig och att jag saknar rutiner. Och så vidare. Ta vilken negativ egenskap som helst som personer med Asperger och ADHD brukar få höra att de har – jag lovar att det går att analysera min röra utifrån den, och jag gissar att jag inte är ensam.

Visst är det ett problem ifall man mår dåligt av röran och blir stressad av den. Visst är det inte bra ifall röran är “smutsig”; till exempel innehåller saker som möglar och ruttnar och drar till sig ohyra. Visst är det ett problem ifall man har svårt att ta sig fram hemma för att det är saker i vägen. Men om det inte är fallet, så finns det ingen anledning att skuldbelägga och sjukförklara röran.

Det viktigaste är ju att det ser ut som om jag har ordning, och inte att jag faktiskt hittar de saker jag behöver, har jag tänkt. Det är slut med det nu. Nästa gång någon frågar “mår du inte dåligt av att ha det såhär?!” ska jag svara så ärligt jag kan: Nej. Det som får mig att må dåligt är framförallt idén om att röra är oönskat och måste bekämpas till varje pris.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , ,

This entry was posted in Funkis, NPF, Personligt, Skam and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

11 Responses to Till försvar för rörigheten

  1. Freja says:

    Åhhh, jag känner igen det där med att saker försvinner så fort man “städar” i högarna! På jobbet staplar jag saker på hög, rensar upp en till två gånger per år. Så länge ingen annan är där och rotar funkar det bra…
    Hemma är det ständigt kaos, men där stressar det mig mer. Troligtvis för att det inte är mitt kaos utan hela familjens kaos. Då tappar jag överblicken!

  2. Själv har jag det rörigt hemma, men tyvärr innebär det inte att jag vet var jag har saker och ting… jag har en sant o-organiserad röra! Men eftersom jag inte har nån neuropsykiatrisk diagnos utan bara psykiatrisk så har just röran aldrig setts som ett sjukdomssymptom.

  3. Reb says:

    Jag är helt för principen att var och en ska organisera sitt hem och sina saker på det sätt som passar dem bäst, och/eller är mest ändamålsenligt för dem själva.

    Själv är jag extrem åt andra hållet, jag mår bäst om allt är välorganiserat och röran är minimerad (helst utplånad). Men eftersom det inte är normal-ordning jag vill ha så har jag aldrig fått för mig att min ordning är något jag måste få andra att följa. Jag är väl medveten om att mitt sätt att ha ordning inte är norm helt enkelt (i deckare och thrillers så vet man alltid att man kommit hem till den galna seriemördaren, om någons hem beskrivs/visas som just “överdrivet” ordningsamt…).

    Jag har ibland, förr, anpassat mig lite till normen genom att skapa lite lagom “fejkröra” när jag skulle ha besök (typ slänga en tidning på ett bord, och lite såna saker, så att det blir lite “normalrörigt”). Men jag gör inte det längre.

    Och, lustigt nog kanske, även om jag mår dåligt om mitt hem och mina saker är i för stor oordning, så mår jag inte ett dugg dåligt av att vara hemma hos någon som har helt motsatt organisering. Det är ju inte mina saker, och jag behöver inte kunna hitta bland dem. Jag tror det där med att må dåligt av andras annorlundaskap (=normavvikande) är ett symptom som bara de som tillhör normen behöver dras med. Men vem vet, det kan kanske behandlas…

  4. Elias says:

    Jag vet vart sakerna är, behöver sällan leta i röran. Har inte fotografiskt minne, men minns ungefär var sakerna är och “ser” dem i bilder i huvudet (som fotografier av röran) när jag tänker på dem. Städning innebär att sakerna inte alls ligger där bilderna säger att de borde vara, så då måste jag leta en massa, något jag inte behövde när det var stökigt. Så länge som röran är enbart min vet jag vart det mesta är, men om den delas med någon tappar jag greppet om den och vill helst ha bort eländet.

  5. “Jag tror det där med att må dåligt av andras annorlundaskap (=normavvikande) är ett symptom som bara de som tillhör normen behöver dras med. Men vem vet, det kan kanske behandlas”

    Åh. Om jag inte redan var typ kär i dig skulle jag bli det nu. Det är ju precis så. Och egentligen stämmer det på väldigt många områden.

    Jag tänker tex. spontant på att de kvinnor jag vet är värst på att klanka ner på andra uppfattade kvinnor som “feta” eller “spinkiga” är nästan alltid “normalviktiga” själva. Jag tror aldrig jag hört någon kvinna som drar storlek 44 och uppåt klaga på att någon annan bara är skinn och ben (om man bortser från retuscherade modellbilder alltså, det är inte riktigt samma sak). Och jag har aldrig hört någon av de som är riktigt magra gnälla över riktigt feta människor (med undantag för en del som har någon ätstörning som de projicerar på hela världen).

  6. Hannah says:

    När jag läste ditt inlägg så insåg jag att jag har fått höra nästan varje “argument” som du räknade upp fast som analys på min icke-röra.
    (Icke-röra kanske är fel begrepp, på beskrivningen att döma är jag och Reb väldigt lika)

    “Det är klart att du måste ha det så ordentligt hemma, du har ju adhd så du kan inte må bra annars”

    “Det syns på ditt hem att du har asperger och är fast i rutiner, tvång och att allt ska vara på samma plats” mm.

    Intressant hur man kan väna på allting “bara sådär” men ändå få det att passa in i personens egna bild av mina diagnoser.

  7. Det förvånar mig inte. Jag menar: Om de kan säga i ena sekunden att jag är för tvångsmässig och inte kan bryta mina rutiner (för att jag inte står ut med att hiva in alla prylar huller om buller i ett skåp bara för att “få undan dem”) och nästa att jag inte har några rutiner alls, så är det ju fullkomligt logiskt att det går att säga sånt om en som HAR ordning…

    Jag har btw fått höra att jag inte kan ha Asperger eftersom jag har det för rörigt (aspie=pedant, enligt dem) och att jag inte kan ha ADHD eftersom jag faktiskt fungerar ihop med röran (eftersom de har hört att alla med ADHD blir överbelastade med intryck av stökighet – men jag blir ju stressad av “lugna, avskalade miljöer” istället…)

  8. Tommy says:

    posten fick mig att nynna på… “why can’t we be friends”

  9. Mia says:

    Du skriver ju alltid så träffande, hög igenkänningsfaktor här! 🙂

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *