“Artiga unga män” och “ouppfostrade tjejer”

Busschaufförer vill fortfarande, två år in i pubertet nummer två, veta om jag är “ungdom” eller “skolungdom”. Gränserna går vid 26 respektive 19, och jag närmar mig 31.

Personer jag gissar är tonårstjejer flirtar ibland med mig, men nästan inga andra. Personer jag gissar är i 40-årsåldern ger mig ibland en subtil känsla av att jag har triggat föräldrainstinkter hos dem. Personer jag gissar är över 65 beter sig ibland på ett sätt som gör att jag nästan kan höra min egen farmors reaktioner när hon berättade om mötet med någon “stilig ung man”: De blir liksom förvånade över hur “trevlig” och “väluppfostrad” jag är.

Jag fattar inte varför, men jag förstår att ganska många jag möter verkar tro att jag är 19-20 år gammal. Jag märker det på samma signaler som när jag faktiskt var i tjugoårsåldern, men med en tydlig skillnad: Folk verkar ha betydligt lägre förväntningar på mig nu. De verkar bli uppriktigt förvånade om jag säger “tack”, om jag håller upp dörren för andra, om jag torkar upp smulor och småspill efter mig när jag ätit ute, om jag frågar ifall de behöver hjälp med barnvagnen upp på tåget…

Antingen har förväntningarna på ungdomar sjunkit drastiskt på tolv år, eller så är det för att jag ser så sluskig ut numera att folk inte förväntar sig något alls av just mig – eller så har folk olika förväntningar på personer de möter utifrån om de tror att det är en kille eller tjej. Även om det såklart kan finnas flera orsaker, så tror jag att det sistnämnda spelar störst roll.

Folk förväntar sig inte att jag ska ta egna initiativ och “se” när någon behöver hjälp, på samma sätt som förut. I stort sett samma beteendemönster som förr gav mig en stämpel av att vara okänslig och självisk, tolkas plötsligt som omtänksamhet och lyhördhet. Det sker samtidigt som jag blir mer lyssnad på, mer tagen på allvar och mer uppskattad – och allt detta bara för att jag uppfattas som kille nu.

Igår var jag på picknick med KIM, och pratade med några vänner där om just detta. Vi var ganska många där med asperger, med eller utan formell diagnos. Som jag misstänkte var jag inte den enda transkillen som upplevt att man plötsligt kommer undan med att inte vara så bra på att “läsa av” och “känna in”, när man börjar passera som kille. Det som uppfattas som en brist när man spelar en kvinnlig könsroll kan vara helt osynligt när man antar en manlig könsroll – bara för att förväntningarna på “kvinnor” är mycket högre än förväntningarna på “män”.

Jag tror inte att det här gäller precis alla transkillar, såklart. Jag menar absolut inte att alla tjejer med asperger “egentligen” är transkillar, eller att transkillar “egentligen” är tjejer med asperger, eller något sånt. Jag menar självklart inte att asperger “inte finns” eller att det går att “bota” – jag är själv väldigt glad att ingen kan ta ifrån mig min asperger. Däremot är jag övertygad om att det säger en hel del om vilket samhälle vi lever i.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , tra

This entry was posted in Aspiequeer, Barn och genus, Funkis, Genus, Könsidentitet, NPF, Personligt, Psykiatri, Psykologi, Transitionsdagbok and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

8 Responses to “Artiga unga män” och “ouppfostrade tjejer”

  1. Freja says:

    Oh my God, så rätt du har!

  2. Nobody says:

    Visst är det så… Det är både fascinerande och skrämmande ibland.

  3. Ja, jag kan inte låta bli att tycka att det är fascinerande, även om det är jobbigt.

  4. Reb says:

    På ett bibliotek där jag jobbade brukade äldre tanter fråga efter “den artige unge mannen” (som alltså var jag) när de behövde hjälp.

    Jag tror att det är helt sant att hänsyn och omtänksamhet är två saker som inte krävs av män i samma utsträckning som av kvinnor. Det är nog könet (det uppfattade), som är den viktigaste faktorn där, även om annat också spelar in. Kvinnor ska ju vara tjänstepersoner åt alla i sin omgivning, liksom.

    Fast däremot är det min erfarenhet att jag förväntas vara hjälpsam med tekniska saker (datorer, bilar som fått motorstopp, biljettautomater), och med att lyfta tunga saker (vilket kan vara svårt för mig ibland pga mina dåliga knän) mer när jag uppfattas som kille/man än när jag uppfattas som tjej. Möjligen att jag inte förväntas ta initiativ till att hjälpa till själv, utan oftast blir tillfrågad.

    Sen spelar nog den uppfattade åldern in också, folk blir mer imponerade av att en tonårskille (som de uppfattar det) är artig, än av att en 30-åring är de.

  5. Jag vet inte om jag får frågan oftare (det om “tekniska saker”) nu, det har jag inte märkt iaf. Men jag har aldrig haft svårt att övertyga folk om att jag inte kan med prylarna 😉 Men jo, jag tror att folk inte skulle reagera på samma sätt om jag uppfattades som 30-åring.

  6. Lisa says:

    WOW. Hejsan penisavund (mitt alltså). Får mig att undra över det här med jämställdheten verkligen kommit så långt.

  7. Nej, det tror jag inte, tyvärr. Visst, det blir bättre, men det är liksom inte så fantastiskt jämställt som många vill tro.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *